Inlåsta nekas vård

Flyktingar som låsts in på Migrationsverkets Förvar nekas vård och när de protesterar, hotas de med att sättas i häkte. Det här vittnar flera intagna och organisationer om i dagens Kaliber. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi är på Migrationsverkets Förvar i Åstorp i Skåne. Vi har hört att de intagna här nekas vård av den vårdpersonal som ska ta hand om de som blivit sjuka. Att de inte blir lyssnade på och att allvarliga sjukdomstillstånd ignoreras. Vi vill träffa de intagna och höra om det här stämmer. En av cheferna här Helena Blessenius har lovat att vi ska få göra ett besök. – Men inte med tolk. Det är det inte förberett för att man ska kunna stanna och prata med någon. Det går inte? – Nej för då måste vi prata med var och en om det och det är inte så vi jobbar. För att vi kan inte göra så. För då måste man gå igenom med var och en att det är okej att det kommer in en journalist. Det är väl mer om någon vill prata med mig, för de måste väl få prata med mig om de vill? – Jaja, absolut. För ni har väl ingenting emot det? – Nej, nej absolut inte. Det är inte så att de inte får berätta. Det är inte det det handlar om. Jag känner bara att de själva ska veta varför är man med. Så tänker jag. Okej, det är hänsyn till dem? – Ja absolut det är hänsyn till dem jag tänker. Det blir alltså inga intervjuer med de intagna. Men den operativa chefen Helena Blessenius vill ändå visa runt i lokalerna. Oj en stor gympasal! – Ja precis här är den stora delen där man äter, har aktiviteter, kan vistas, se på teve till exempel. Men ganska bra, ljus och fin lokal. I Sverige finns det fem förvar varav ett ligger här i Åstorp. Här låser man in människor som ska skickas tillbaka till sina hemländer. De flesta som sitter här har inte begått något brott utan sitter här för att de inte ska gå under jorden innan de har skickats hem. Den som har suttit längst i förvar har gjort det i fem år. Lokalerna är ljusa och fräscha och det är högt i tak, utanför fönstren skymtar den höga muren omsluten av stålstängsel. Här inne finns det plats för 50 intagna och just nu är det fullt. Det finns ett pingisbord, en darttavla, ett gym och ett datorrum. Men de flesta sitter just nu i en soffgrupp framför en stor platt-tv. Men hur fungerar det om det blir sjuka och så? – Vi har tillgång till sköterska som är här ett par dagar i veckan. Och de som är sjuka - får de hjälp när de behöver? – Ja, det är min uppfattning att de får. Vi jobbar mycket med att personerna ska känna att de är hela när de lämnar oss också. Och jag tycker det är ytterst sällan som vi ser att man mår väldigt dåligt när man åker härifrån. Jag tycker inte det, det är inte den bilden jag har faktiskt. Vi lämnar Förvaret och ska skicka in en skriftlig begäran om att få träffa folk därinne. Men vi hinner knappt komma utanför dörren innan vi blir uppringda av en av de intagna. Mannen heter Ivan. – They treat people like animals. When you have problem with your health. You go to doctor and you get recipe to drink more water. What kind of medical problems do you have? – I have epilepsy. And when I came here for 20 days they refused to give me my medicine, and I have recept when I come here. De behandlar oss som djur, säger Ivan på telefon från andra sidan muren. När man har medicinska problem uppmanas man att dricka mer vatten, säger han och berättar att han har epilepsi. Han säger att han hade recept på den antiepileptiska medicinen Iktorivil när han kom, men att ändå han inte fick någon medicin. Why don´t you get any medication? – The doctor here says, I don´t want to give you anything. While I am working here you will not get anything. De vill inte ge mig någon medicin, förklarar Ivan. Han berättar också att en man bara för en vecka sen högg sig själv i handen med en kniv efter att han nekats hjälp av vårdpersonalen. Mannen kördes till akuten och sedan till häktet. Ivan berättar att personalen ofta hotar med häktet för att hålla de intagna i schack så att de inte ska protestera när de inte får vård. – That is everyday threat. If you wish to speak to someone - you will go in häkte. If you don´t calm down, you will go in häkte. Kan det verkligen vara sant att man i Sverige låser in människor som inte begått något brott och sen vägrar att ge dem vård? I väntan på besked från Förvarets ledning om ytterligare ett besök träffar vi Rashidd Ali Weddai som tidigare suttit inlåst på Förvaret. Nu arbetar han på en pizzeria i Malmö. – Jag har diabetes och när jag kom till Förvaret så fick jag inte de mediciner jag behöver. De sa till mig att det finns ingen läkare som kan skriva ut medicin. Mitt sjukdomstillstånd förvärrades mycket, berättar Rashidd Ali Weddai på arabiska. Han berättar att det dröjde en hel månad innan han fick sina mediciner. Men problemen slutade inte här. – Mitt blodsocker var hela tiden väldigt högt. När man mäter blodsockret ska det ligga på runt fem-sex, det är de normala värdena. Men mina värden låg på över 20. Men de sa hela tiden att det är inget fel på dig och dina värden är normala - se dig själv i spegeln så ser du ju att du är frisk sa hon, berättar Rashidd Ali Weddai. – Jag var så rädd för jag kände att jag var nära att dö. Jag skrev flera gånger till Migrationsverket och bad om hjälp, men inget hjälpte, säger han. Enligt Rashidd är det många på Förvaret som nekas vård. Vi tar kontakt med Amnesty som är en av de organisationer som frekvent besöker Förvaret. Madelaine Seidlitz är jurist och ansvarig för flykting - och migrationsfrågor. Hon hör ofta historier om hur de intagna nekas vård på Förvaren. – Det har varit personer som har olika former av värk, olika sjukdomstillstånd. Det vi har fått höra ibland mest är att om man pratar om det får man träffa en sjuksköterska och att man upplever att sjuksköterskan inte tar det man säger på allvar. Och att botemedlet är huvudvärkstabletter. Alltså oavsett vad man har problem med så blir det huvudvärkstabletter. Och hur allvarligt är det? – Förvarstagna ska ha samma rätt till hälso- och sjukvård som asylsökande även om man själv inte har sökt asyl. I de fall de inte får det så bryter Migrationsverket eller den tjänst som de nu köper upp mot utlänningslagsreglerna. Asylgruppen och Aktion Mot Deportation - är två löst sammansatta nätverk - och har som fokus att hjälpa flyktingar med deras asylärenden. Ulrika Andersson och Lina Myritz är engagerade i nätverken och besöker Förvaret i Åstorp regelbundet. – Alla som jag träffar berättar att de inte får tillgång till den vård som de behöver, säger Ulrika Andersson. Lina Myritz på Aktion mot Deportation är medicinskt kunnig då hon pluggar sin sista termin till läkare. Hon berättar om flera fall där intagna har nekats vård på Förvaret. – En man som har spinal stenos, vilket är ett tillstånd i ryggen som gör väldigt ont. Han hade ischias som gick ner i ena benet så han brukade slå sig själv med en hammare i andra benet för att avleda smärtan när han var hemma. Det kunde han så klart inte göra på Förvaret. Men då gav sjuksköterskan honom Alvedon, vilket inte gör någonting mot den smärta som han hade. Och han hade papper på att det var det här han led av och han hade genomgått flera röntgenundersökningar. Men ändå så krävdes det att vi som utifrån la oss i för att han överhuvudtaget skulle få en tid på vårdcentralen. Först då fick han hjälp då? – Ja, fast han fick ingen vidare hjälp där heller, för då fick han utskrivet starkare medicin som han ju själv inte kunde hämta ut. Utan då krävdes det flera veckor. – Det var ju då jag hälsade på honom och så sa jag hur är det nu medicinen och då hade han inte fått den. Lina Myritz och Ulrika Andersson räknar upp fler exempel. Det handlar om allvarliga sjukdomstillstånd, men också fysiska skador som man menar har ignorerats. Ett av exemplen handlar om en man som fick ett njurstensanfall mitt framför personalen som satt och tittade på teve. – Och njurstensanfall det ger en sådan intensiv smärta att man knappt står ut i sin egen kropp. Så han hade liksom skrikit och gråtit och han beskrev hur han rullade runt på marken och skrek och grät och bönade och bad om att få komma till sjukhuset och få smärtstillande. Men personalen gjorde ingenting och de andra försvarstagna försökte få dem att ringa ambulans för att han var uppenbart i nöd och fortsatte bara och skrika. Men att de bara satt och kollade på teve, och sa att nä han bara spelar, han vill bara komma till sjukhuset och det vill ni allihop, berättar Lina Myritz. Jag har åkt med Rashidd Ali Weddai till vårdcentralen i Örkelljunga. Här ska vi hämta ut hans sjukhusjournal. Det är vårdcentralen här som ansvarar för vården på Förvaret. Enligt Rashidd har den bristande vården som han fick på Förvaret förstört hans liv. Hans diabetes har förvärrats och han är numera tvungen att ta insulinsprutor varje dag. Han berättar också att han tycker att det är jobbigt ifall vi skulle stöta på vårdpersonalen igen. Han säger att han flera gånger blivit osams med dem. Han berättar att en gång blev så frustrerad över att inte få hjälp så att spottade mot personalen, något som han senare dömdes för. Domen blev dagsböter för ofredande. Verksamhetschefen på vårdcentralen som tar emot heter Titti Unosdotter. Det är också hon som har det övergripande ansvaret över den vård som ges på Förvaret. Med hjälp av en telefontolk ber Rashidd om sin journal. – Ni har förstört mitt liv och det är som vanligt - det är ingen fara om man förlorar sitt liv, säger Rashidd Ali Weddai till Titti Unosdotter med hjälp av tolken. – Alltså det kan inte jag svara på för jag har uppgift att lämna ut journalerna så allt det andra… Det bästa är att han läser sina journaler, samlar ihop alla journaler, så att han får en bild utav det och sen utifrån det får han gå vidare i så fall om han hittar någonting som är fel, säger Titti Unosdotter. Vi får ut Rashidds journaler. Och det man direkt kan se är att Rashidds blodsockervärden har varit extremt höga under en lång tid. Man har till slut satt in en tablettbehandling, men värdena har inte förändrats. Jag tar med mig Rashidds journaler till Skånes Universitetssjukhus i Lund. Vi vill veta om insatsen som gjorts på Förvaret var tillräcklig. Magnus Löndahl är överläkare och har specialiserat sig på diabetes. Han har skrivit läroböcker och bedrivit forskning om diabetes. Jag tänkte vi kunde kolla lite på de här blodsockervärdena vad de innebär. Vad är normalt när man ska mäta blodsockret? – Ett normalt värde är som det står här på listan att om man inte har diabetes så har man ett blodsocker före måltid på 5,5 eller där under. Men om man ligger på 20-24 under längre tid, vad kan det innebära för kroppen? – Ja det kan ju leda till nervkomplikationer, det är njurarnas funktion och sen så har vi också en påverkan på de stora blodkärlen, det vill säga kärlen i hjärta och hjärna och då med följden att man kan få en ökad risk att drabbas av hjärtinfarkt och slaganfall till exempel. Magnus Löndahl går igenom journalen och reagerar främst på att man låtit värdena vara höga så länge och att man inte gått in med en kraftigare behandling. Han säger att om det hade varit hans patient hade han gått in med en insulinbehandling. – Det är höga blodsockervärden. Det är blodsockervärden som tydligt indikerar att man ska gå in med behandling, men sammantaget om man ligger på blodsockervärden uppåt mot 25 så mår man inte bra och det är något som kräver en aktiv behandling. Men det här är inga normala värden? – Nej detta är ju kraftigt stegrade blodsockervärden. Och om man fortsätter att ha så här så innebär det de här riskerna som vi pratade om innan? – På det korta perspektivet så innebär det att man mår dåligt och det finns en risk att man utvecklar en akut sjukdom på grund av att man får en rubbning i sina blodsalter, det kan vara så att om detta är en typ 1-diabetes så finns en klar risk att utveckla en ketoacidos med ett akut insjuknande. Vad är det för något? – Det är en ond cirkel helt enkelt och om man inte häver den är den många gånger dödlig. Vi återvänder med frågan om vården till verksamhetschefen Titti Unosdotter på vårdcentralen som hade ansvaret för Rashidds vård. – Jag tycker att vården vi har gett är en god vård. Alltså han har ju fått den behandling som är den vård som vi ger för den sjukdom som han har. Men varför lät man värdena vara så höga så länge? – Det är en läkarfråga så det kan jag inte svara på. Det gäller ju också att patienten är aktiv i sin behandling. Titti Unosdotter säger att Rashidd själv brustit i sin egenvård och inte skött om sin kost. Hon medger att han blivit utan mediciner, men att det bara gått 10 dagar och inte 30 som Rashidd påstår. Hon förnekar också att de sagt att Rashidds blodsockervärden varit normala. Efter många om och men får vi ett beslut av Förvarets ledning. Vi är välkomna att besöka Förvaret, den här gången med tolk och vi får prata med de intagna. Hakim har suttit här sedan augusti. Han ser många brister med miljön härinne. – Especially with healthcare. They don´t help us you know. Hakim berättar att han har kraftigt nedsatt syn och att hans glasögon har gått sönder. Nu kan han knappt se, men han får ingen hjälp med att få några nya. – It´s very bad. Sometimes I feel pain in my eyes. Jag får ofta ont i ögonen och ibland blir de röda. Det har gått två månader nu och jag har ännu inte fått några glasögon, säger han. En bit bort står en man som heter Jackson. Han berättar att han blev misshandlad i Frankrike innan han kom hit. – Since I came from France all the time blood is coming. All the time blood is coming. Do you get any help? – No. No help. Mina sår går upp och jag blöder hela tiden, men jag får ingen hjälp. De säger bara nej, säger Jackson. Vi går runt och pratar med de intagna. Dennis är från Ghana och har ryggsmärtor, men han får ingen medicin, berättar han. – If you are sick and report that you are sick, they have to give you medicine. But they will tell you to go and drink water. Och Wazoume berättar på arabiska att han har ett stort sår i sitt ena öra. Det varar och när han vaknar på morgnarna är det ofta blod på kudden. Innan jag kom hit var jag på sjukhuset i Göteborg. De sa att jag var i behov av operation. Men sedan jag kom hit har jag inte fått någon hjälp överhuvudtaget, säger Wazoume. En annan man - Prosper - visar upp ett kraftigt ärr som löper över hans ena knä. Han säger att har svårt att gå. Men inte heller han får någon hjälp. – Jag har alltid ont och särskilt när jag promenerar. De ger mig Panodil, bara Panodil. Hjälper det då? – Nej. Flera vi pratar med berättar också om att det har växt fram en kultur bland personalen där man hotar med häkte om man protesterar mot att man inte får några mediciner eller vård. En av dem är Armin som lider av kraftig migrän. Flera gånger har inte ens vågat be om hjälp på grund av rädslan för att sättas i häkte, berättar han på persiska. Det händer ofta att de sätter folk i häktet. Många är rädda här, berättar Armin. Asylgruppen och Aktion mot deportation hör frekvent om den här rädslan. Enligt dem händer det ofta att de intagna hotas med att sättas i häkte om de protesterar mot vårdsituationen. – Jag vet folk som har suttit i häkte i ett par månader och då pratar vi i total isolering, och det här ser ju de andra, säger Ulrika Andersson. Och det är folk du har varit i kontakt med? – Ja, flera stycken. Den här rädslan för häktet. Vilket folk är jätterädda för att hamna i isoleringscell i polishäktet. Det gör att man inte vågar protestera eller vågar gå samman i den graden som man egentligen vill. Så den skräcken är stark att det påverkar hur man förhåller sig till sitt eget hälsoläge. Kaliber har begärt ut de incidentrapporter som upprättats på Förvaret. Här kan man läsa om alla häktningar som görs. Enligt de ansvariga på Förvaret sker detta varje vecka. Det finns lagstöd för att häkta förvarstagna, men häktningarna har fått kritik. Bland annat från Justitieombudsmannen som 2011 riktade allvarlig kritik mot Förvaren. Lina Forzelius är byråchef på JO. Hon berättar att kritiken kom efter att man upptäckt att Förvaren uteslutande satte intagna i häktet utan att först försöka avskilja dem på Förvaret. – Det här gjorde man inte utan man gick direkt på att sätta dem i häkte. Sen sa man också att det är principiellt felaktigt att placera förvarstagna tillsammans med personer som misstänks för att ha begått brott. Men i det här fallet handlade det mer om att de inte vågade be om medicinsk hjälp för om de är obekväma kan de sättas i häkte. – Om det är på den nivån. Att man använder det för att tysta förvarstagna som inte vågar be eller yttra sig eller framföra kritik så är det absolut fel om det är så det skulle förhålla sig. Och hur allvarligt är det i så fall? – Det är ju oerhört negativt att vifta med en maktbefogenhet som man inte har för det är klart - man kan inte sätta någon i häkte på grund av att någon ber om medicin. På Vårdcentralen som ansvarar över vården känner man inte till att så många upplever att de nekas vård. Verksamhetschefen Titti Unosdotter tycker inte att ansvaret är deras utan Migrationsverkets. – Alltså vi jobbar på Migrationsverkets uppdrag så prata med dem om det. Ja, ja, men det är ju ni som ansvarar för att ge vård till de förvarsintagna. – De köper timmar av oss. Men de upplever de som är intagna där att de inte får någon vård. De får ingen hjälp. – Och det kan jag inte svara på för den frågan har jag aldrig fått. Ingen har sagt det innan. Så det kan jag inte svara på och i så fall, om det är så att de tycker det så måste de ta det med Migrationsverket. De berättar saker som att när de kommer med allvarliga problem så får de bara Panodil. – Jaha nä, det vet jag ingenting om. Men prata med Migrationsverket för det är de som ger oss uppdraget. Till slut får vi även träffa Förvarets enhetschef Anna Eriksson. Som tar emot i sitt rum. – Vi nekar ingen vård. Ni gör inte det? Men de säger ju det, när man pratar med de intagna så säger de ju det att de ber om hjälp, men de får ingenting. – Migrationsverket har inget vårdansvar. Vi har sjuksköterska. Det är Landstinget som ska ge de asylsökande och förvarstagna vård. Men ni ansvarar ändå för de personer som är intagna här, eller hur? – Vi ansvarar över att de kommer till sjukvården. Men du ser det inte som ett problem då att de intagna upplever att de inte får den hjälpen som de ber om? – Vi förmedlar alltid kontakt med sjukvården. Är det någon som blir akut sjuk när det inte finns någon sjuksköterska här så åker vi till akuten. Men många berättar här att de söker hjälp, de har svåra problem, ibland njursten. En massa allvarliga tillstånd ändå och det enda de säger är här får du huvudvärkstabletter. – Jag pratar med många av våra boende också, man vill prata med chefen och då säger jag att vi tar till sjukvården. Det är ju vårdcentralen i Örkelljunga som har ansvaret. Här på Förvaret skjuter man alltså över ansvaret på vårdcentralen - som i sin tur ju säger att det Förvaret som ansvarar över om de intagna nekas vård. Men hur ser Anna Eriksson på de uppgifter om att personalen hotar de intagna med häkte? – Jag förutsätter att man inte hotar med häkte. Men varför berättar de det att det är så det går till? Av varandra oberoende personer berättar det här. – Det är beklagligt om man har fått den uppfattningen att vi använder en häktesplacering som ett hot. Men att det finns en sådan här rädsla, vad tänker du om det? Kan du förstå vad det innebär för en person? – Jag förutsätter att vår personal inte hotar någon att man ska bli häktesplacerad. Men de säger ju det att det är så det är här. – Jag har fullt förtroende för vår personal och det här är en fråga som vi diskuterar väldigt ofta och jag förutsätter som sagt att man inte hotar med en häktesplacering. Men är du säker på att det inte har hänt att personal här har hotat med häkte? – Jag kan givetvis inte vara säker, men som sagt jag har högsta förtroende för vår personal som gör ett jättebra jobb. Vi tar också upp frågan om vården av Rashidd Ali Weddai. Men Anna Eriksson hänvisar till sekretessen. Men hon säger ändå hon kan uttala sig om ärendet om vi återkommer med en fullmakt där Rashidd godkänner att hon får uttala sig. Vi mailar Anna Eriksson den fullmakt som hon efterfrågat och vill boka in en ny intervju. Men Anna Eriksson vill inte träffas igen. Utan hänvisar till Migrationsverkets presstjänst. När vi vänder oss dit får vi beskedet att Anna Eriksson har lämnat de kommentarer hon kunnat ge och inte vill prata mer. Rashidd Ali Weddai rullar ihop ännu en kebab på den restaurang där han jobbar. – Mitt liv har blivit meningslöst och mina morgnar börjar med en insulininjektion. Det är så mitt liv ser ut idag - fylld av injektioner och sjukhusbesök, säger Rashidd. Och inne på Förvaret fortgår vardagen för de intagna. Ute på rastgården drar Wazoume - han med det varande örat en djup suck. – När man inte får hjälp så ger man upp efter ett tag. Men det är sorgligt, säger han. Reporter Mikael Funke kaliber@sverigesradio.se Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se