När det värsta har hänt
P4 Dokumentär27 Marras 2011

När det värsta har hänt

Emelies uppväxt kantades av misshandel och övergrepp. Hennes mamma hade nog med sitt missbruk och hennes styvfar kontrollerade henne och våldtog henne. - Det är det psykiska som är det värsta. Ett blåmärke går bort men det psykiska sitter kvar, berättar Emelie.Här berättar hon om sitt liv, besvikelsen över att vuxenvärlden inte grep in och om viljan att berätta för att hjälpa andra.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

All trygghet och tillit togs ifrån Emelie under hennes uppväxt. Hela hennes identitet, berättar hon. Men det fanns ett ställe där Emelie kände sig älskad och behövd och det var i stallet. Under flera år tog hon sin tillflykt till hästarna där hon för en stund kunde känna sig hel.
- Hästarna behöver en och sviker en aldrig. Jag hängde på ridskolan i området och där fanns en häst som ingen vågade gå in till förutom ridskolechefen. Men den hästen lät mig sitta där i boxen i lugn och ro. Eftersom min styvfar förbjöd mig att vara i stallet under en lång period skolkade jag och satt där hos hästen. En frizon klarar man sig ju inte utan, säger Emelie.

I högstadiet var Emelie så smal och blek att hon kallades "spöket". Ändå var det ingen vuxen som såg henne, på riktigt. I fyra år gick hon till skolans kurator för att prata. Men hon berättade aldrig om övergreppen eller misshandeln.
- Har man alltid blivit sviken av vuxenvärlden så är man alltid starkast ensam tycker man om man är liten, säger Emelie.

Det var i högstadiet som tre av Emelies skolkamrater tillsammans med en socialsekreterare och skolkuratorn fick henne att berätta om sin situation hemma. Styvpappan hamnade i fängelse. Men det var först två år senare som Emelie vågade berätta om våldtäkterna. Hon vittnade i rätten och styvpappan blev dömd för grov våldtäkt och hamnade i fängelse i sex år.

Idag försöker Emelies mamma på sitt sätt reparera alla skador och ställa så mycket som möjligt till rätta. Och Emelie själv vill gärna berätta om sitt liv för att kanske kunna hjälpa någon annan i en liknande situation.
- Det har jag gått igenom och att jag går ut och pratar om det, hoppas jag kan hjälpa en enda själ. Då är jag lycklig för livet, säger Emelie.

Idag har Emelie tagit sig ett annat namn.

Jag som gjort dokumentären jobbar både som skrivande journalist och med radio. Ett av de ämnen som under åren engagerat mig alltmer är barnrättsfrågor, men också ämnen som handlar om vilka vi är som människor. Och om den evig frågan: vad är det som avgör om vi är den som säger ifrån och gör något eller den som förblir tyst och passiv. Oavsett en civilkurage-lag eller inte.

Emelie kom jag i kontakt med då jag för några år sen gjorde research om att lagen skulle ändras så att barn som bevittnar våld i hemmet inte bara betraktas som vittnen, utan också som brottsoffer. Efter att ha pratat med Emelie i telefon förstod jag att hon inte bara bevittnat våld utan gått igenom en barndom där hon själv varit ett offer för både våld och sexuellt våld. Därtill ett barn som tystades av hot och terror. Emelie vill nu berätta sin historia för att på så vis ge alla rädda barn i mörkertalets land modet att våga börja prata och förstå att det är inte deras skuld, inte deras skam. Hon vill visa dem att det finns hjälp att få. Det gäller bara att man hittar de rätta människorna som vågar och orkar lyssna. Men ju mer man pratar desto lättare är det att förr eller senare hitta dem. Ofta är det väl också dessa människor som ställer den där avgörande frågan.

Modets motpol är inte alltid fegheten, utan bekvämligheten. Att inte gripa in därför att det är jobbigt att själv bli indragen och på så vis kanske också påverkad.

För några år sen var jag på ett möte där ordförande för BRIS berättade att ibland har vuxna inom skolan sagt till honom: ”Men om jag anmäler, hur ska jag kunna möta den förälderns blick om det inte är något? Han svar var då: ” Fråga dig istället hur du kan se in i barnets ögon varje dag och veta att du inget gör?” Eller som Emelie på värmländska säger om alla som möter barn i fara: De ska inte vara ”feschliga”. För som sagt, när det värsta ha hänt kan det bara bli bättre.

Av hänsyn till Emelies minderåriga syskon så har deras namn ersatts av ett pip när de nämns.

Statistisk källa, här kan man läsa om svenska barns levnadsförhållande i bland annat siffror:

Jaksot(560)

Att pussla ihop sig själv

Att pussla ihop sig själv

När Leif var 51 år började hans kropp krascha, haverera, sluta fungera. Han kunde inte äta, han kunde inte sova... inte fokusera, inte jobba... Han förstod inte vad som höll på att hända. Höll han på att bli utbränd? Men det var någonting annat. Något höll på att bryta sig igenom. Det var början på resan mot att bli Li.En dokumentär av Maya Abdullahpå P4 Stockholm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

9 Joulu 201236min

Saknad

Saknad

Den 8 januari 2012 cyklar en skäggig man, iförd regnbyxor, iväg från sitt hem i byn S:t Olof på Österlen. Han var känd för att kunna cykla långa sträckor. Ibland så långt som 10 mil, och han hade flera gånger efterlysts och hittats av polisen.Den här gången är det ingen som hittar honom. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Drygt två månader senare, en lördagseftermiddag i mars, ringer det till polisens ledningscentral.Det är en rädd och upprörd röst. Personen har vandrat nere vid havet i nationalparken Stenshuvud utanför Kivik och där – mellan de stora stenarna nere vid vattnet - hittat en livlös kropp.En bit bort ligger en cykel. Det här är berättelsen om Gunnar. En P4 Dokumentär av Linda Evereus / P4 Kristianstad linda.evereus@sverigesradio.se

2 Joulu 201233min

Jag är ju sjuk i huvudet  - om att leva med epilepsi

Jag är ju sjuk i huvudet - om att leva med epilepsi

Det var en sen kväll i oktober, jag var 19 år och det var i mitten av åttiotalet när det hände. Jag var med om en trafikolycka i samband med första halkan och jag fick hjärnskakning. Det blev min första resa med ambulans till akuten. Men det dröjde tolv år innan jag fick en diagnos på den sjukdom som hjärnskakningen orsakade. Under de tolv åren trodde jag ibland att jag hade drabbats av schizofreni eller nåt, att jag var sjuk i huvudet. Och det var jag ju också skulle det visa sig. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Jag hörde röster och ljud i huvudet. Var mitt i livet. Trebarnsmamma, kulturarbetare och mitt i en knakande relation. Det var då det hände första gången. Jag fick ett stort epileptiskt anfall och blev medvetslös. Attackerna kom regelbundet. När jag ser tillbaka på de här åren väcks många frågor. Hur påverkade sjukdomen mig då? Hur upplevde mina barn attackerna? Hur har sjukdomen påverkat mitt liv? Många som har epilepsi lever ett helt vanligt liv, ser ut som vem som helst och jobbar med helt vanliga jobb. En del får anfall varje dag, andra kanske bara ett under hela sitt liv och anfallen kan visa sig på olika sätt. Att hitta en medicin som fungerar kan ta flera år, och ibland hittar läkarna inget bot. Jag har varit anfallsfri i tio år och vill berätta om hur det var för mig." Katarina Wahlström på P4 Sörmland katarina.wahlstrom@sverigesradio.se Medverkar gör även Victor Wahlström, Märta Wahlström, Olle Wahlström, Hans Bigestans, Helena Höglund och Toomas Kaugesaar, neurolog. Ljudteknik och mixning, Nabaz Moheden.

26 Marras 201239min

Missionär i hednaland

Missionär i hednaland

Varje söndag står en skylt utanför Ålidhemsbiblioteket i Umeå med texten Välkommen in!. Där inne väntar några av medlemmarna i den kristna kyrkan Deeper Christian Life Ministry, som grundades i Lagos i Nigeria men som numera är spridd över hela världen.- Vi ber för Sverige, för vi behöver alla Gud, säger Tayo Sindiku från Nigera - forskare men också missionär i Sverige.Ingrid Marklund på P4 Västerbotten har mött de nya missionärerna, kristna afrikaner som missionerar i ett Sverige fullt av hedningar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Tayo Sindiku är på väg hem till Nigeria, efter två år som forskare vid Umeå universitet. Hon har varit här för att forska om cancerframkallande ämnen. Men precis som flera andra av de afrikanska studenterna och forskarna vid universitet har hon också haft ett annat uppdrag: Att missionera.En gång var det europeiska och amerikanska missionärer som tog kristendomen till Afrika. Idag är rollerna ombytta.

20 Marras 201231min

Ambulansnatt

Ambulansnatt

-Det är speciellt att hämta upp barn som är sjuka. Särskilt om man själv har barn, säger Daniel på Solnaambulansen.-Det kanske kan vara svårt att vara helt professionell. För att trösta och skifta fokus för ett barn har Solnaambulansen alltid en nalle med sig - ambulansnallen. Då brukar barnet blir lite lugnare, menar Daniel Hector, som tillsammans med Magnus Wilhelmsson utgör en sammansvetsad duo. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. De har jobbat tillsammans i ett år, och de stormtrivs med varandra. Kanske beror det på att de började sina vårdkarriärer på samma sätt, att jobba med döda i begravningsbranschen, sen har de också båda familj med barn i samma ålder.Följ med under en natt på Solnaambulansen. En P4 Dokumentär av Peter Johansson om döden, ambulansyrket och om att möta människor. Producent: Peter Johansson peter.a.johansson@sr.se

11 Marras 201232min

Jokkmokks-Jokke i Amerika

Jokkmokks-Jokke i Amerika

Gulli-kokko, aj siing lajk a börd . Så stod det på textskylten när Jokkmokks-Jokke började sjunga Gulli-Gullan koko som en gök på sin första, och sista, Amerikaturné. En dokumentär av Ola Hemström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Jokkmokks-Jokke, en av sin tids mest folkkära artister, drömde länge om att turnera i Amerika. 1973, efter första guldskivan, blev hans dröm verklighet.Detta är berättelsen om hur en man, större än livet, med samedräkten i bagaget och gitarren i handen, begav sig till landet ”åver där”, i sällskap med tre smålänningar och den legendariske Expressen-journalisten Stig "Nalle" Nahlbom, som minns dramatiken i Las Vegas och LA.- Vi larmade hotelldetektiven som satte igång en spaning efter Jokke. Han gillade ju att vifta med plånboken. Vi var ju livrädda.Vad var det som hände egentligen, när Jokke åkte till Amerika?En P4 Dokumentär av Ola Hemström.

4 Marras 201237min

City Mission band

City Mission band

Allt började med att Roger var osams med sin tjej. I ren ilska gick han in på Stadsmissionen i Västerås, dit han ofta går, och avreagerade sig på pianot med en boogie woogie. Det var starten till rockbandet City Mission Band.- Nästa dag plockade dom fram en gitarr. Jag spelade lite grann och så var det en annan kille som var duktig på blues som spelade lite grann. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. - Så började vi tänka på att vi behövde en trummis, berättar Roger. Då kom jag att tänka på Jompa. Vi hade träffats innan och han hade sagt att han var trummis. Jag frågade honom kan vi inte pröva då? Det blev en grupp till slut. Bandet som kallade sig City Mission Band började repa tillsammans i Stadsmissionens lokaler, alla med rätt tuffa bakgrunder. Sen gick det mesta i en rasande fart. Knappt ett år efter att bandet bildades gick gänget in i studion för att spela in en skiva. I slutet av november förra året gavs den ut. Vid det här laget hade många fått upp ögonen för bandet och ville boka in det på spelningar i olika sammanhang. Rätt som det var tog allt bara stopp. Vad var det som hände? En P4 –dokumentär om City Mission Band – ett rockbands uppgång och fall, av Annika Nordin

28 Loka 201238min

Spionen i kojan

Spionen i kojan

Gömd i vildmarken vid sjön Bielite finns det en koja. Där lär det ha bott en spion som kallade sig Birger Sjöberg men som egentligen hette något annat.- Det konstiga med den här historien är att det tar aldrig slut. Det blir bara nytt och nytt, säger Ewa Hed som nystat mycket i historien om spionen i kojan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det började med att en grupp norska krigsveteraner började fråga om det inte fanns en koja någonstans i hennes hemtrakt. Mannen vars koja de sökte kom att bli krigshjälte i Norge sedan han smugglat in tonvis med vapen och organiserat motståndsrörelsen i Helgeland under andra världskriget. Just där landet är som smalast mellan Nord- och Sydnorge skulle motståndsmännen skära av tyskarnas möjlighet att förflytta sig. Det är fortfarande ett mysterium varför mannen som kallade sig Birger Sjöberg tillbringade tiden 1938-39 i Vilhelminafjällen. Spekulationerna går från att han hade gjort något kriminellt och behövde gömma sig till att han var en engelsk aristokrat som redan då var på spionuppdrag. Han var artig och belevad, han var hemlighetsfull och berättade aldrig exakt om sina planer och framförallt gjorde han stort intryck på kvinnor. De mest hängivna vill tro att "Sjöberg" hade den föga glamorösa uppgiften att lura Hitler att tro att de allierades landstigning skulle ske i norska Helgeland istället för i franska Normandie. Var han spionen i kojan? Örjan Holmberg på P4 Västerbotten har grävt djupare i historien.

22 Loka 201236min

Suosittua kategoriassa Yhteiskunta

i-dont-like-mondays
rss-ootsa-kuullut-tasta
siita-on-vaikea-puhua
kolme-kaannekohtaa
aikalisa
olipa-kerran-otsikko
sita
poks
antin-palautepalvelu
kaksi-aitia
mamma-mia
meidan-pitais-puhua
ootsa-kuullut-tasta-2
rss-murhan-anatomia
yopuolen-tarinoita-2
terapeuttiville-qa
kummitusjuttuja
joku-tietaa-jotain-2
gogin-ja-janin-maailmanhistoria
lahko