Sorgen och den hoppfulla samhörigheten efter knivattacken: Madeleine Bengtsson, Southport

Utrikeskrönikan 30 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, onsdag. Drygt två dygn senare är chock-ögonblicket på Oscarsgalan något många fortfarande verkar ha svårt att smälta. Skådespelaren Will Smith gav komikern Chris Rock en örfil på scen, efter att Rock skämtat om Smiths fru. En attack han till slut bad om ursäkt till Chris Rock för och som nu utreds av Oscarsakademin. Det är också en attack som delar in folk i två läger. De som tycker att slaget delvis går att försvara eftersom Will Smith bara stod upp för sin hustru medan andra kallar det förkastligt och beskriver det som hyckleri att privilegierade Hollywood-män kan misshandla någon och 20 minuter senare få en stående ovation i direktsänd TV. Men kritiken handlar också om det man menar var ett utslag av toxisk maskulinitet från Will Smiths sida. Att han gav uttryck för en skadlig manlighetsnorm genom att använda våld för att försvara sin frus heder. Och just diskussionen om kändisskap och var gränsen egentligen går mellan en romantisk kärleksgest och aggressivitet var på tapeten här i USA redan före Oscarsgalan, gällande ett av världens mest kända par: realitystjärnan Kim Kardashian och hennes numera exmake- rapparen Kanye West. Under flera månader nu har kändispressen och sociala medier-världen följt varje steg i deras uppslitande skilsmässa, mycket tack vare att Kanye West valt att offentliggöra sin version av separationen. Han har på sitt Instagramkonto postat inlägg där han påstår att han inte får träffa sina barn och publicerat sms-meddelanden från Kim Kardashian, där hon vädjar om att han ska sluta visa upp deras privata konversationer. Kanye West har också upprepade gånger skrivit nedsättande om hennes nya pojkvän, något många inklusive Kardashian och pojkvännen själva uppfattat som hotfullt. Samtidigt har West lagt upp bilder på sånt som ett helt bilflak med röda rosor han skickat i ett försök att få tillbaka sin exfru.Och precis som med Will Smiths slag i ansiktet på Chris Rock har Kanye Wests beteende beskrivits av en del som något nästintill romantiskt, att han gör allt han kan för att få tillbaka sin familj. Som försvar har både Will Smith och Kanye West sagt olika varianter av att kärlek får en att göra galna saker. Och det hela har behandlats som smaskigt skvaller i media. Men många i debatten menar att det istället rör sig om trakasserier från Wests sida. Komikern Trevor Noah, som växte upp med att se sin mamma utsättas för våld, spelade in ett uppmärksammat klipp där han säger att det som pågår mellan Kanye West och Kim Kardashian nu är något som borde lyftas över skvallernivån och ses i en kontext av vad miljoner kvinnor världen över utsätts för av män.Att Kardashian är ett offer trots alla hennes pengar och privilegier. Men Trevor Noah menar också att Kanye West borde få hjälp- inte stängas ute. West har varit öppen med sin psykiska ohälsa, han har diagnostiserats med bipolär sjukdom. Vi borde "counsel Kanye inte cancel Kanye", säger Trevor Noah.Will Smiths misshandel av Chris Rock på Oscarsgalan kommer gå till TV-historien men vad historien kommer säga om den omskakande händelsen efter debatten nu om mansrollen och hur vårt kändisfixerade samhälle bedömer berömda personers handlingar, återstår att se.Cecilia Khavar, Washingtoncecilia.khavar@sverigesradio.se

30 Maalis 20223min

Utrikeskrönikan 29 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Kairo, tisdag.Häromdan gick jag till det anrika tidningshuset Al Ahram för att intervjua analytikern Amr el Shobaki på Ahrams egen tankesmedja Al-Ahram Center for Strategic Studies.Amr Shobaki är välkänd kolumnist och kommentator och även tidigare parlamentsledamot. Jag anmälde mig i receptionen. De pekade på ett nyupptejpat anslag: Utländska besökare släpps enbart in med tillstånd från centrets chef, Abdel Mohsen Salama.“Ja, jag är föranmäld”, sa jag, “Jag har redan mailat en kopia på mitt egyptiska presskort”. “Ditt namn finns inte med på våra listor”, blev svaret.Jag har nog varit i tidningshuset Al Ahram fler än hundra gånger. Både på Centret dit jag nu var på väg och i de korridorer där några av Egyptens mest kända författare förr hade sina rum på nionde våningen. Jag minns hur jag som 28-åring satt och väntade på att bli insläppt till Naguib Mahfouz efter att han fått Nobelpriset i litteratur. Jag var nervös och mina svettiga handflator klibbade mot den röda galonsoffan utanför hans rum. När jag sen ställde mina invecklade frågor om huruvida Gud faktiskt dör i Mahfouz kontroversiella roman Berättelser från vår gata, lyssnade Nobelpristagaren med den sortens överdrivna intresse som vissa äldre kan visa för att få en ung människa att känna sig säkrare. Han fick mig att känna mig trygg. Själv knivhöggs han av en våldsbejakande extremist flera år senare – anklagad för att ha dödat Gud i sin roman.Nu låg mina handflator, osvettiga, mot den iskalla marmordisken i receptionen. Jag var inte nervös, men började bli irriterad.Amr Shobaki, som jag skulle intervjua, kallades ner till receptionen, men hur mycket den kände kommentatorn och tidigare parlamentsledamoten än vädjade, var svaret: Inga utlänningar utan chefens godkännande. Shobaki skakade på huvudet och sa att han hade haft ett möte med chefen samma morgon men att han inte velat slösa tid på den löjliga frågan om han hade rätt att ge en intervju i sitt eget arbetsrum.Nu stod han och vägde förnedring mot förnedring. Skulle han förnedra sig till att ringa chefen nu eller skulle han låta mig få inblick i hur maktlös han var genom att tvingas ställa in intervjun?Att inte släppa in utlänningar på tankesmedjan Ahram Center kan jämföras med att inte släppa in utlänningar på Utrikespolitiska institutet eller Dagens Nyheter i Stockholm.Och jag skulle inte ens ställa kontroversiella frågor om Gud och Guds eventuella död, utan om de galopperande matprishöjningarna till följd av kriget i Ukraina skulle bli ett problem för Egypten, vissa andra bedömare hade varnat för social oro.Men denna gång var det inte jag som hade svettiga handflator. På den frågan svarade Amr Shobaki: No comment.Cecilia Uddén, för P1-morgon i Kairo.cecilia.udden@sverigesradio.se

29 Maalis 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn, måndag.Jag får en bestämd känsla av att Danmark håller på att falla på sitt eget grepp. Som när man råkat sätta fälleben på sig själv, vinglar till och sen gör allt man kan för att försöka se ut som att inget särskilt hänt.Jag pratar, igen, om migrationspolitiken. För det är ju uppenbart att Danmark, som i många år kämpat för att vara stramast, strävast och tuffast på det området nu under Ukrainakrisen fått problem. För ukrainska flyktingar vill ju danska politiker hjälpa. Och inte bara hjälpa lite, utan verkligen gå till vägs ände för att hjälpa. Och inte bara det, man vill gå till vägs ände och sen fortsätta rakt ut i skogen – långt för att hjälpa. Och då blir det såklart besvärligt att förklara – för sig själv och andra – hur man alldeles nyss var beredd att gå precis lika långt för att hålla flyktingar borta från Danmark. Och på tal om besvärligt, hur ska man hantera alla dessa lagar man stiftat senaste åren som nu ställer till det för gästfriheten?Den så berömda smyckeslagen till exempel. Som säger att flyktingar ska betala för sitt uppehälle genom att staten ska strippa dem på sina egendomar. Den och en rad andra lagar designade för att göra det obekvämt att vara flykting i Danmark, fann man för gott att snabbt neutralisera med en särlagstiftning – som bara gäller flyktingar från just Ukraina. Men sedan finns ju till exempel gettolagstiftningen, som begränsar hur många personer med så kallat icke-västlig bakgrund som kan bo i samma bostadsområde. Krånglig lag, om man vill kunna ta emot många ukrainare. Men man kämpar på, gör vad man kan för att låtsas som att den egna historien inte finns.Men den egentliga frågan är ju hur det kunnat bli såhär? Varför möts till exempel syrier som flyr ryska bomber av en attityd, men ukrainare som flyr ryska bomber av en annan? Ja, det är kanske här den egentliga snubblande skon klämmer för de danska politikerna. För finns det egentligen något bra svar på det?Den berömda Inger Støjberg, frispråkig före detta migrationsminister, har lanserat sin förklaring. Kan vi inte bara erkänna att det är för att ukrainare är demokratiskt sinnade, kristna och liknar oss danskar, frågar hon i en krönika i Extrabladet. Svårsmält såklart, men kanske så nära sanningen man kommer, vad vet jag.Regeringen har ju försökt med en annan mer byråkratisk linje: att Ukraina till skillnad från Syrien är Danmarks närområde. Danska ledarsidor ger inte mycket för det argumentet – dansk politik har fått etnicitet på hjärnan, dundrar tidningen Politiken.Och visst sitter regeringen i en rävsax. Att högljutt ge sitt fulla politiska stöd till Ukrainas sak och beväpna dess armé, men avvisa dess folk vid gränsen vore ju kanske en ännu större politisk inkonsekvens än den man nu försöker ro i hamn inom migrationspolitiken. Så det politiska Danmark fortsätter att snubblande, fallande på eget grepp, låtsas som att allt är normalt.Samuel Larsson, Danmarkskorrespondentsamuel.larsson@sverigesradio.se

28 Maalis 20223min

Utrikeskrönikan 25 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Auzelles, torsdag.Mitt i byn står den lilla kyrkan med anor från 1100- och 1200-talet. Nyrenoverad och fin.Går man närmare kan man se att gångjärnen på entrédörren är dekorerade med fyra människohuvuden, två djurhuvuden, en fågel och hästskor. "Le passé a de l'avenir" – det förflutna har en framtid – , som det står på hemsidan Le Petit Patrimoine, där kyrkan också finns beskriven.På Le Petit Patrimonie, "det lilla kulturarvet", kan den som vill hjälpa till att dokumentera alla möjliga små kapell, torn, solur, brödugnar, kvarnar, hyddor, fontäner, tvättstugor, brunnar och annat som inte klassificeras som historiska monument men ändå tillhör det franska kulturarvet och inte får glömmas bort, skriver de ansvariga för sidan.Borgmästaren i Auzelles, med 387 invånare, berättar att kyrkrenoveringen varit en tung post i kommunens budget, men nu är det klart. Det förflutna har en framtid. Om det skyddas på rätt sätt.Ett sätt är att inte tillåta vad som helst för nära dessa vackra stenar, "les vielles pierres", som vi är så många som älskar i de små franska byarna som kan räknas i tiotusentals.Marie Paul, som lämnat Paris för att öppna vandrahem i byn, ville till exempel sätta upp solpaneler på taket för att få klimatsmart energi. Men si det gick inte. Solpaneler är inte tillåtna inom en radie av femhundra meter runt kyrkan.Marie Paul förstod inte riktigt. Hennes tak var ju orienterat bort från medeltidsbyggnaden, och det handlade bara om två stycken?Men det spelar ingen roll. Ska man skydda gamla, vackra stenar så ska man. Och reglerna är – ja, "sten"-hårda.Marie Paul suckar över det franska regelverket som också gör att byggnadsprojekt kan stoppas i flera år av arkeologiska utgrävningar som först måste till för att skydda historiskt kulturarv.Liknande regler finns ju även i Sverige där det är förbjudet att ta bort eller skada fornlämningar.Vill man bygga i närheten av en sådan plats behöver man både gott om tid och en hel del pengar, skriver tidningen Hem och Hyra, då eventuella utgrävningar för att dokumentera fornlämningarna kan dra ut på tiden.Det är klart att det förflutna ska ha en framtid. Men vår tid då? Hur ska den räddas för framtiden? Har vi de regler som behövs för det?Att tillåta solpaneler nära kyrkan i fler franska småbyar kanske vore ett riktigt bra sätt att rädda nutiden för framtiden, om vi tillåter oss att tänka lika mycket framåt som bakåt. Så att Le présent a de l'avenir.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sr.se

25 Maalis 20223min

Utrikeskrönika 24 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Los Angeles, torsdag.I science fiction-serien Star Trek: Picard, som egentligen utspelas långt in i framtiden, så reser huvudpersonerna i den säsong som visas just nu tillbaka i tiden, tillbaka till just Los Angeles år 2024.Och när de transporterar sig ner till 2020-talets LA så hamnar en av tidsresenärerna…ja, inte direkt på Oscarsgalans röda matta, utan i stället mitt bland tälten där några hemlösa personer bor. Det är den första, symboliska, ögonblicksbilden av vår samtid som seriens manusförfattare velat ge. Och det kanske inte är så konstigt. Hemlöshet toppade listan när boende i Los Angeles fick ta ställning till regionens problem i en opinionsundersökning i slutet av förra året. På andra plats på listan låg ett närbesläktat problem: kostnaden för bostäder.Trafiken, klimatförändringar och skatter de hamnade ner på listan. Och många i undersökningen hade själva aktuella erfarenheter av att vara hemlösa eller haft en osäker bostadssituation. Otåligheten och frustrationen bland väljarna är stor över att politiker och folkvalda inte lyckas lösa problemen för dem utan bostad. Även om det redan börjat rulla reklamfilmer på tv inför primärvalet till borgmästare i juni, filmer där kandidater berättar att de ska lösa det här med hemlösheten. Det verkar bli den stora valfrågan, tillsammans med brottsligheten i staden. Samtidigt har ju hemlösheten knappast kommit som någon överraskning. Problemet har funnits länge, men byggandet av överkomliga bostäder att hysa in de hemlösa personerna i har inte hunnit med. Eller prioriterats lika högt som annat. Den synliga hemlösheten finns på många platser, till och med på Hollywoods Walk of Fame – den där trottoarsträckan med alla de där minnesstjärnorna på gatan.Och även på helgens glammiga Oscarsgala finns hemlösheten i Los Angeles representerad i år. Den Oscarsnominerade kortdokumentären Lead me Home är delvis inspelad här - men också i San Francisco och Seattle - två andra städer som också brottas med det här problemet. Filmen är samling porträtt av några av dem som inte har något ordnat boende, utan till exempel sover i ett tält intill en av motorvägarna. Man växlar mellan bilder på de glimmande skyskraporna i stadens finanscentrum, och livet i tälten på marknivå. Ett effektivt sätt att skildra kontrasterna i livssituationer i de tre städerna i västra USA.Men när Oscarsgalan tv-sänds natten mellan söndag och måndag i Sverige är den tävlingsklass som Lead me Home tävlar i redan avgjord. Kortdokumentärklassen var en av de priser som prioriterades bort när man försökt slimma och marknadsanpassa tv-sändningen av prisgalan. Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

24 Maalis 20223min

Utrikeskrönika 23 mars 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.Men när jag skriver och spelar in den här krönikan är jag kvar i Warszawa. Det är min tionde och sista dag i Polen. En resa som hastigt bestämdes, och som gjorde att andra planer fick skjutas upp. För det blev krig i Europa.Det är många intryck jag tar med mig, nu när jag reser hem.Det är Dima, en ukrainsk student, som bodde i Polen redan före kriget. Han kan inte sova på nätterna. Han har appen från den ukrainska regeringen i sin mobil, samma app som hans familj i Tjernivtsi har. Den larmar när det är bombhot och de måste ner i skyddsrummen. Den larmar nästan varje natt. Då ringer Dima sin mamma, och är med familjen på telefon när de går ner i skyddsrummet. Larmet kan hålla på i timmar. Efteråt kan han inte somna om.”Har du övervägt att stänga av appen, för att få en natts sömn”, frågar jag försiktigt. ”Nej, det går inte”, svarar Dima. ”Om jag vet att jag inte hör larmet, kan jag inte somna alls.”Det är bilen med ukrainsk registreringsskylt som vi körde om på motorvägen från gränsövergången. På sidodörrarna och bakrutan satt A4-papper fasttejpade med handskriven text. Det stod BARN på ukrainska. Vi resonerade oss fram till varför man skriver BARN på sin bil, och sen blev det liksom lite tyngre att andas. Även utanför teatern i Mariupol, som bombades till ruiner för några dagar sedan, hade människor skrivit BARN i stor text på marken. Men den vinröda, skruttiga bilen har i alla fall klarat sig ut ur kriget.Jag har lärt mig vilka som är de enkla, eller i alla fall mindre svåra, frågorna att ställa. Hur lång tid tog din resa, varifrån kommer du, vilka har du med dig? Den svåra frågan är – vilka har du lämnat kvar. För de har alla lämnat det som ingen någonsin vill åka ifrån.Sitt barn, sin pappa. Sin man, far- och morföräldrar. En bror, bästa kompisen i skolan. Sitt liv som det såg ut.Det är intrycket av alla barn – på nya konstiga sovställen som köpcentrum och idrottsarenor, på buss- och tågstationer – överallt barn, med små färgglada ryggsäckar, ofta dragna i armen genom en folkmassa av en mamma med stressad blick.Men det är också den enorma omtanken, det man kan sammanfatta som ”chai and wifi”. En volontär berättade att det har blivit ett uttryck, för det är det som de ofrivilliga resenärerna behöver allra mest. Det första de frågar efter är wifi, så att de kan kommunicera med dem som de lämnat kvar. Och så te, som kanske kan ha fler funktioner än påfyllnad av vätska. En kopp te kan kanske ge lite värme, lite tröst, lite lugn. En känsla av något bekant. När jag har landat i Sverige kommer jag att skicka meddelanden till mina nära och kära att jag är hemma. Kanske blir det bra med en kopp te.När jag kommer hem kommer jag förstås vilja ha precis samma sak som alla andra. Chai and wifi. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

23 Maalis 20223min

Utrikeskrönikan 22 mars. 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Lviv, tisdag.Vad tar man med sig till ett krig?En absurd fråga som de flesta nog inte behöver fundera på, och inte jag heller fram till för några veckor sen. Men så stod jag där redo att resa på jobb till Ukraina - dit där alla flyr ifrån. Närmre bomberna, sorgen och paniken.Vad tar man med sig? Hur väljer man?Kläder och säkerhet hade jag hyfsat bra koll på - sånt har vi ju fått lära oss. Men hur gör jag med toner? serum? Jag kan väl fan inte göra hudvårdsrutin i ett krig? Eller? Nej, de fick inte plats.Väl på framme i västra Ukraina, kändes det inte som att landet var i krig. Människor gick på restaurang, och musikanter spelade på gatorna. I stadens kyrka gick turistande familjer runt med ryggsäckar, viskade och pekade på konsten längs väggarna.På kullerstenarna utanför i gamla stan höll mammor sina barn i händerna, barnen sög på stora klubbor, gula och blåa i Ukrainas färger.Det såg ut nästan som att allt var precis som det skulle. Men så var det inte det.Familjerna med ryggsäckarna var inte turister. De hade flytt. Lämnat allt, bara fått med sig just de där ryggsäckarna de bar runt på. Barnen fick klubbor för att de skulle tänka på annat än vad de just lämnat bakom sig. De hade inte ens hunnit få med sig sina favorit-leksaker, de hann inte. I nästan varje gatuhörn finns personer som ser stressade ut, som pratar i telefon och gråter, eller har alla sina ägodelar i kassar bredvid sig. Vad tar man med sig, hur ska man kunna välja?Knappt något alls. Mest kläder säger folk när jag frågar, om man hinner. Och hundarna. Många har med sig sina hundar. En tjej som precis tagit sig över gränsen till Polen håller krampaktigt sin lilla blandras-hund i famnen, rytmiskt pussande på hundens huvud om och om igen. I kafeterian på en flyktingmottagning sitter en ensam man. Han har en väst i jeanstyg på sig. Och tatueringar lite här och var på armarna. Några ser det ut som att någon kompis till honom gjort för länge, länge sen. Han stirrar tomt framför sig.Är du här själv frågar jag? Helt själv svarar han. Hans bror och hans brors fru är kvar i delen av landet han lyckats ta sig i från. Bredvid honom står en ryggsäck och en påse. Vad fick du med dig, frågar jag. Lite kläder säger han också. Och mina verktyg. Han har med sig Skruvdragare och mejslar. Det var det viktigaste. Någon gång kommer jag väl att få ett hem igen och då finns det säkert saker där som måste fixas. Hur ska jag göra det utan mina verktyg, undrar han.På en tågstation står en familj. Ett gosedjur sticker upp ur kassarna de har med sig.. De ska inte resa bort. De ska resa tillbaka. En mamma tog med sig sitt barn bort från explosioner - mot säkerheten - men fick inte med sig sin man. Han var tvungen att stanna. Det går inte. Det är för svårt - så hon reser tillbaka - tillbaka närmare kriget. För hur ska hon kunna välja.Caroline Kernen, Lviv, Ukraina.caroline.kernen@sverigesradio.se

22 Maalis 20223min

Utrikeskrönikan 21 mars Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndagDet känns overkligt att ha ett krig så nära inpå oss och där även Sverige hamnar i blickfånget hos de stridande parterna. Sverige levererar vapen och ger pengar till det angripna Ukraina, Sverige hotas av Ryssland om vi går med i Nato.På sätt och vis är vi i krig vi också, tänker jag.Därför är det inte konstigt att rapporteringen om den ryska invasionen i Ukraina är så omfattande i svenska medier. Förutom den geografiska närheten så är det mycket som står på spel i detta krig - en ny säkerhetsordning i Europa och kanske rentav en ny världsordning som håller på att växa fram.Dessutom med risk för ett storkrig.Ovanpå det finns det också ett mänskligt egoistiskt perspektiv – de omedelbara effekterna av krisen – t ex dyrare varor, stora flyktingskaror och höjd beredskap.Att jag tar upp dessa saker beror på att jag börjar höra krigströtta lyssnare, som anser att vi borde begränsa rapporteringen om och från kriget. De följer inte längre krigsnyheterna som de gjorde i början, de stänger av radion eller tv:n när krigsrubrikerna kommer.Det är helt förståeligt. Det finns en gräns för hur mycket jobbigt vi kan ta till oss. Människor vill också ha glädje, de vill kunna andas. Det är säkert inte riktigt ett nyhetsmediums uppgift. Därför hoppas jag att lyssnarna finner tillräckligt med annat i vårt övriga utbud i radion, trädgårdstips inför den stundande våren eller filosofiska funderingar om vår plats på jorden.Nyhetsrapporteringen om kriget ÄR nödvändig, att skildra och beskriva det fasansfulla även när orden inte verkar räcka till. Förhoppningsvis väcker det engagemang och empati för de som drabbas av kriget.Men det finns också en annan kritik som jag hör, att vi skildrar konflikten med rika västländers värderingar. Att vi bryr oss mer för att det handlar om européer som drabbas, vi körde inga dagliga live-sändningar när irakier eller afghaner bombades av USA eller i nutid, när Saudierna bombar sönder Jemen.Kan det finnas ett korn av sanning i detta?Jag tror inte att påståendet om att vi bryr oss mer för att krigsoffren är vita européer är sant.Däremot kan det visst vara problematiskt att vi skildrar ett krig mellan två parter, där den ena, Ukraina, säger sig vilja närma sig väst. Den andra parten, Ryssland, attackerar med en öppen västfientlig diskurs.Sverige tillhör den så kallade västerländska kultursfären, med dess världsuppfattning och värderingar. Det finns alltså en risk att rapporteringen blir enögd eller partisk.Under mina år som journalist har jag sett en medvetenhet om detta på redaktionerna, och vi brottas ofta med saken, ibland lyckas vi, ibland inte. Jag hoppas att framtida avhandlingar betygsätter det arbete vi bedriver nu och att vi klarar provet.Men en sak är klar: Det är Ryssland som har invaderat Ukraina och inte tvärtom.Ivan Garcia, Latinamerika-korrespondent ivan.garcia@sverigesradio.se

21 Maalis 20223min