De forna sovjetländerna som överger ryskan: Monika Titor, Poznań

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Måndag, Poznań, Polen.

”Vad heter god morgon på polska?” Jag får frågan i direktsändning, och då slår det mig: det finns inte. Man säger god dag direkt, fast klockan är 07 på morgonen. Det är märkligt att polskan som är ett så rikt språk saknar ett enkelt god morgon.

De senaste månaderna har jag plöjt nyhetssajter på ryska, ukrainska och polska, för att inte missa någonting. När jag sökte jobbet som Moskvakorrespondent över sommaren tänkte jag mig långa reportage från avlägsna platser i det enorma landet Ryssland. Men Ryssland ger inte längre visum till svenska journalister. Så istället intervjuar jag nu ukrainare i Polen, och en del ryssar blir det ju också.

Häromdagen skulle jag intervjua en ung ryska. Vi hade pratat på nätet i flera dagar innan hon sade ja till en intervju. Hon fick adressen och skulle komma klockan 16. Men kvart i får jag ett nytt meddelande: Är det ett hotell? ”Nej det är en liten lägenhet”, svarar jag. ”Oj, då kommer inte jag, jag känner ju inte dig”. Jag ber genast om ursäkt, förklarar att jag bara ville att hon inte skulle känna sig obekväm med att behöva prata ryska öppet.

Hon går med på att träffas ute på gatan. ”Jag är rysk och kvinna och måste vara extra försiktig nu när det är krig, man vet ju aldrig vad folk är ute efter”, säger hon när vi ses.

Hon använder ordet ”krig” och det placerar henne genast i kategorin ryssar som är emot Rysslands invasion av Ukraina. En annan sådan markör är prepositionen ”v” eller ”na”; de som är mot kriget säger ”v Ukraine”. Det betyder ”i Ukraina”, inte ”på”, trots att det inte är grammatiskt korrekt.

Tidigare har jag alltid kunnat göra intervjuer med folk från före detta Sovjetunionen på ryska. Nu går det inte längre. Många ukrainare vill inte prata ryska. De vill bli intervjuade på ukrainska, om de inte kan engelska. Så jag har fått öva på att förstå ukrainska. Och via polskan och ryskan som jag kan, så går det faktiskt. Jag får ställa frågorna på ryska, det går de flesta med på, men svaren kommer på ukrainska.

Men häromdagen när jag intervjuade tre ukrainska kvinnor struntade de i språket, de berättade sina historier för mig på ryska. Det var viktigare att jag förstod exakt vad som hade hänt dem, än att de fick säga det på ukrainska.

Alla tre grät när de berättade om hur de behövt fly och lämna sina män som på grund av inkallelseålder var tvungna att stanna kvar i Ukraina. De berättade hur deras hus jämnades med marken och att deras familjemedlemmar och vänner dödats av bomber.

I Poznań, Polen, där jag befinner mig har man grävt upp hela torget i Gamla stan, på grund av rörbyte. Det är stora gropar, utspridda gatstenar, kaos och avspärrningar. Det ser lite ut som en krigszon, tänker jag. På avspärrningarna har man satt upp stora gula skyltar, på polska, ukrainska och på engelska.

Det sägs att det har kommit över tre och en halv miljon ukrainare till Polen. 160 000 barn har under vårterminen gått i grundskolan här. Flest har gått i Warszawa, men hela 16 000 är i Poznań, där jag befinner mig. Och det märks, på gatorna hörs ukrainska nästan lika mycket som polska. En vän i Warszawa ringer och säger att hon ibland undrar vilket land hon bor.

Polen är det land som tagit emot flest flyktingar från Ukraina, men ingen av de polacker jag hittills pratat med har någonting emot det. ”Det kunde ha hänt oss och då hade man varit glad om ett grannland tog emot mig och min familj”, säger många. Bara på nätet finns de ovälkomnande kommentarerna, men de får genast mothugg.

Monika Titor, Poznań
monika.titor@sverigesradio.se