Firandet som kom av sig: Anders Jelmin, Washington

Utrikeskrönikan 7 juli 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Washington, torsdag.

Den här veckan har USA firat sin nationaldag, den 4 juli. Nationalistiska känslor och stolthet för sitt land svämmade över här både vid nationaldagsparaden som varade i en och en halv timme mellan första och sista ekipage och det fantastiska fyrverkeriet som brändes av på kvällen framför Lincolnmonumentet här i Washington. Det fanns ett uppdämt behov av att gå "all in" i firandet efter åren med pandemin.

Men det var flera saker som skavde. Medan vi stod där och följde paraden började det flasha i mobilen. Flera personer hade skjutits ihjäl vid en liknande parad i en Chicagoförort. En misstänkt skytt som nu är gripen och som anklagas för sju mord hade legat på ett hustak och avlossat 70 skott rakt in bland nationaldagsfirarna. Den kanske starkaste berättelsen från den händelsen är förutom de döda om en liten pojke, en tvååring som på några sekunder i masskjutningens vansinne blev föräldralös. Både hans mamma och pappa sköts ihjäl och han ska nu få bo hos mormor och morfar.

De senaste veckorna har splittringen i det här landet varit mer än tydlig. Det har gällt både abortfrågan, rätten att bära vapen och hur myndigheterna här ska kunna arbeta mot klimatförändringarna. Alla tre stora ämnen där USA:s högsta domstol har satt ned foten och kommit med kontroversiella beslut.

Starka känslor är kanske inte det vi i Sverige är mest kända för. Efter bara ett par veckor här har jag stött på mer starka känslor än vad jag brukar göra hemma på ett par år tror jag.

Utanför Högsta domstolen i Washington hördes demonstranterna flera kvarter bort när jag kom upp från tunnelbanan den där förmiddagen när den nationella rätten till abort revs upp, midsommarafton var det visst där hemma. Det här var det viktigaste beslutet på evigheter. "Hey hey ho ho, Roe v Wade has got to go" och "My bodie My choice" ekade mellan de pampiga byggnaderna.

Alla stora tv-bolag var på plats, kamerorna var riktade mot Högsta domstolen som just nu omgärdas av ett två meter högt tillfälligt staket för att inte uppretade demonstranter ska komma för nära de nio mäktiga domarna där inne. För övrigt ett likadant staket som sattes upp runt kongressbyggnaden ett stenkast bort efter stormningen den 6 januari förra året.

De som var på plats där utanför domstolen var alla så oerhört passionerade. De verkligen brann för sin sak. Hälften jublade när domslutet kom, övertygade om att livet börjar vid befruktningsögonblicket och att det är att döda ett barn att ta bort ett foster, även om det inte har en chans att överleva utanför livmodern. Det andra gänget blev förkrossade och arga, lika övertygade om att det är kvinnans rätt att själv bestämma över sin kropp och sitt liv som är det som ska avgöra.

Demonstranterna skrek åt varandra med megafoner rakt emot motståndarens öra och jag undrar hur trumhinnorna klarade det där?

Under dagen tilltog demonstrationerna mot beslutet men vissa abortmotståndare dröjde sig också kvar. Så mitt i kaoset en scen som dröjer sig kvar hos mig. En ung kvinna för rätten till abort och en ung man där emot står och vänder och vrider på frågorna. När blir ett foster en människa, vad ska gälla vid övergrepp, är det bra med nationella regler eller ska delstaterna få bestämma själva? De kommer inte överens men de pratar med varandra.

Där någonstans känner jag att framtiden för USA måste ta avstamp, i dialogen. Det kommer inte att räcka med världens tjusigaste fyrverkeri.

Anders Jelmin, Washington
anders.jelmin@sverigesradio.se