Att försöka beskriva det ofattbara: Milan Djelevic

Utrikeskrönikan 21 februari 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, tisdag.

I drömmen vaggas jag ömt, det är behagligt, en skön dröm – ingen mardröm.

Ändå vaknar jag plötsligt till.

Jag känner att sängen gungar. I 30–40 sekunder. Och jag tänker såklart att det är en jordbävning. Men får inte panik, för vaggandet är så mjukt, jag är mer fascinerad än rädd.

Jag somnar om.

Lite senare den morgonen vaknar jag till det som nu kallas ”århundradets katastrof i Europa”.

Jordbävningen i Turkiet och Syrien har skördat över 40 000 liv och raserat hundratusentals människors hem...

Jag befinner mig 500 kilometer därifrån, i Cyperns huvudstad Nicosia. Det jag har för händerna avbryts, alla planer skrinläggs – jag är på väg till Turkiet inom loppet av några timmar.

Den första stan jag kommer till är Sanliurfa och det dröjer inte länge förrän jag blir varse skalvets raseri, i centrum har flera stora hus raserats till grushögar och i en av rasmassorna pågår ett intensivt arbete med att frilägga sten för sten. Det är bara någon dag efter skalvet och möjligheterna till att hitta överlevande är stora.

Höghus har förvandlats till krossad betong, förvridet stål och resterna av människors hem.

Men... det är ändå svårt att till fullo ta in katastrofen. Jag reflekterar nästan omedelbart över det, min egen avsaknad av en stark reaktion.

Jag noterar också andras lugn i den allt annat än normala situationen...

Som räddningsteamen i rasmassorna – sammanbitna män och kvinnor, varav många förlorat familjemedlemmar och vänner, som i stunden lägger undan allt – även sina känslor – för att rädda liv.

Jag reser vidare mellan städerna i den drabbade regionen, och kommer till allt värre platser. Och i en mindre stad med en befolkning som före skalvet räknades till 40 000 invånare når till slut insikten mig om skalvets mardrömslika kraft och dess konsekvenser.

Det sker genom en liten flickas ögon.

Det är i hennes blick jordbävningens innersta väsen synliggörs för mig. Hennes sorgliga skratt – hon är nyfiken på oss journalister, hennes ansikte skiftar miner... allvar och sorg, skratt och fnitter. Det kommer och går medan sekunderna tickar.

Hon är kanske sex år och hemlös, bor ute i kylan. Det finns inte ett helt hus i sikte, förödelsen är ofattbar. Men på frågan om hon längtar till värmen i ett hus, att få lämna tältet, möter jag skräck i hennes blick, och hon säger tyst att hon vill härifrån, långt bort från den här platsen...

Då faller min gard, mitt filter. De egna barnen där hemma – de är i flickans ålder – flashar i mitt huvud, rasmassorna växer, katastrofens omfattning sjunker in...

Det blir blixtrande vitt för en stund, en intensiv känsla genom kroppen – och sedan måste jag plocka ihop mig själv.

Dagens Eko närmar sig, jag ska strax försöka förmedla det ofattbara, ogripbara...

Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent
milan.djelevic@sverigesradio.se