Tårar: Gråtande barn är journalistikens hötorgskonst

Tårar: Gråtande barn är journalistikens hötorgskonst

Ingenting berör som bilder på utsatta barn. Men vem gråter vi egentligen över, och vad blir medkänslans resultat? undrar Anna Nachman.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När människor säger att det var bättre förr, tänker jag på de gamla judiska begravningsplatserna på Kungsholmen i centrala Stockholm, anlagda i slutet av 1700-talet. Mer än en tredjedel av dem som är begravda där, är barn under arton år. De yngre barnens gravar är omärkta, i bästa fall har en liggande sten placerats på marken, knappt större än en gatsten - med en davidsstjärna inhuggen. Inga namn eller datum. Barn skulle inte sörjas, livet snabbt gå vidare.

När begravningsplatserna på Kungsholmen blev fullbelagda i mitten av 1800-talet så anlades Norra judiska i Solna. Där ligger barnen tätt tillsammans, i fem olika barnkvarter. Även här finns liggande namnlösa stenar som minnesmärken, men då och då har någon förälder trotsat traditionen och låtit resa en riktig, stående gravvård, med namn och datum tydligt uthuggna.

1944 infördes det allmänna barnvaccinationsprogrammet i Sverige. Därefter behövde inga fler barnkvarter anläggas. Fram till dess var verkligheten sådan, att den som fick ett barn aldrig kunde räkna med att det skulle nå vuxen ålder. Det måste ha gjort något med psyket, anlagt en känslomässig stumhet, förhärdat föräldrahjärtat. En människa klarar inte hur mycket sorg som helst, och det finns ingen djupare förtvivlan än den att förlora sitt barn.

Barn är små och sköra. Att överleva sin avkomma är varje förälders största mardröm. Men alla har vi också varit barn. Vi behöver inte föreställa oss – vi minns hur det var att vara liten och värnlös.

Som barn var jag ofta rädd, malplacerad och utlämnad. Mina föräldrar var invandrare, jag kunde inte språket, hade inga vänner. För att lära mig svenska lämnades jag – femåringen som aldrig hade umgåtts med andra barn eller satt min fot på dagis – i en förskoleklass med sexåringar. Jag minns ännu när dragkedjan i den blå plyschoverallen kärvade och hur jag kissade på mig. Jag visste inte hur jag skulle uttrycka mig för att få hjälp, men något barn såg och sa till fröken. Skratt, tissel och tassel. Jag lärde mig svenska fort.

Alla har något sådant minne brännande längst bak i hjärnbarken. Det är alltid synd om barnen. När lidande barn kommer på tal slår det an något djupt inom oss. I mig vaknar den lilla flickan i blå sammets-dräkt, känslorna tar överhanden, logiken tryter.

Ändå är barnen ett dåligt argument. De användes som slagträn i videovåldsdebatten på 1980-talet och filmcensuren blev absurt hård i de oskyldiga barnens namn. När porrdiskussionerna gick höga skulle vi för barnens skull sätta upp otympliga, dyra porrfilter på skolor och hemmanätverk. Att de inte fungerade kvittade lika. Rysk hbtq-propaganda hänvisar till barnen, liksom de som tror att sagoläsande drag queens ska göra ungar till bögar och ickebinära.

Samtidigt är tänk på barnen-argument tacksam journalistik. Blodiga, gråtande barn ger starka bilder som sätter hjärtan i brand, säljer lösnummer och ger klick. Dramaturgin används även hos den som vill vinna krig. Bjud in journalister, rassla fram hungriga och ledsna barn, och halva slaget är vunnet.

Den kanadensiska forskaren Leeat Granek undersöker hur förlust påverkar människors hälsa och psyke. Hon menar att sorg kan främja solidaritet och föra människor samman, men att den också aktivt används och manipuleras av regeringar och politiska påverkansgrupper för att främja nationella, militära och ekonomiska agendor.

Sorg är en av de starkaste känslorna vi kan uppleva, den överträffar ibland både kärlek, ilska och begär. Eftersom den gör oss känslomässigt vidöppna och sårbara, är den särskilt effektiv att manipulera för politiska syften. En naken flicka täckt av napalm, en drunknad tvååring med ansiktet begravt i den våta sanden. Sådana bilder kan spraka i gång ett vanvettigt raseri.

När vi ser lidande vill vi skylla det på någon. Vi behöver rationalisera döden, hitta en syndabock. Insikten att någon dör förgäves är för plågsam att ta in. Vi pådyvlas konspirationsteorier eller luras att bidra med pengar som ska lindra nöd, men som i fel händer kan nyttjas så att lidandet i stället ökar.

Lidande barn på bild växer aldrig upp. Nya tillkommer hela tiden, som sprungna ur en outsinlig källa. Rädda och gråtande, utmärglade och skadade dör de om och om igen inför våra ögon. Barn blir en handelsvara och ett vapen. De exploateras – liksom vi som gråter över dem.

Kanske finns det ingen underliggande agenda, bara journalistisk lättja. Med bilder på vackra, gärna söta flickor i rosa jumprar med håret uppsatt i välkammade tofsar, stjärnögda och leende så som de såg ut innan döden tog dem eller kriget släckte glittret i deras ögon, säljs känslosamma snyftreportage om hemska krig som aldrig borde ha startats. Mätta journalister rapar självklarheter och utan att blinka exploaterar de barnen, och föräldrarnas sorg. För dessa sentimentaliteter får de ryggdunkar och tar emot priser. Att skriva om lidande ger mycket respons. Det är journalistikens hötorgskonst.

Om barnens lidande framgångsrikt utnyttjas i propagandasyften kommer fler barn att drabbas. Mina tårar blir den växtnäring som driver upp nya barn att begråta.

Det är inte konstigt att drabbas emotionellt av barn i nöd. Människan är byggd empatisk, vår överlevnad hänger på det. Vi är skapade så att vi inte kan ignorera barn som gråter. Det är en styrka – så länge den inte utnyttjas.

Den som sörjer namnlösa gråtande barn ser sig själv som en god människa. Precis som vi är programmerade att reagera på barngråt är vi byggda att uppfatta oss själva som goda. Det är alltid den andre som är omoralisk och ond, aldrig jag själv. Det finns en paradox i empatin för de namnlösa barnen långt borta. Ju ledsnare vi blir för deras skull, desto godare känner vi oss.

”Svältande barn är huvudrätten på protestmenyerna i London och Paris” som journalisten Amjad Taha har sagt.

Men för vems skull gråter jag? Barnens? Eller min egen?

Vilka barn begråts – och vilka ignoreras? När vi köper kläder eller en ny mobiltelefon, tänker vi sällan att barnen i smutsig textilindustri och livsfarliga gruvor möjliggör våra inköp. Begäret trumfar moralen, det slår till och med tjusningen att få känna sig god.

Vårt intresse för de lidande barnen är helt beroende av att det finns en tydlig förövare. Det spelar också roll vem vi föreställer oss att förövaren är.

Säg mig vilka barn du begråter, och jag ska säga dig vem du är.

Kan man beskriva lidande barn utan att utnyttja dem? I romanen ”Tid att älska, dags att dö”, i en scen som utspelar sig i ett tyskt skyddsrum under andra världskriget skriver Erich Maria Remarque:

"En kvinna och två barn satt ihopkrupna mittemot honom. Deras ansikten var platta och uttryckslösa, liksom stelfrusna. Endast ögonen levde. /…/ Barnen var inte längre tillräckligt små för att sakna uppfattning om faran, och ännu inte tillräckligt stora för att hyckla ett meningslöst mod. De var vakna och värnlösa och utelämnade".

Anna Nachman
journalist


Producent: Mårten Arndtzén

Litteratur

Leeat Granek, Bottled Tears: The Pathologization, Psychologization and Privatization of Grief. York University, 2008.

Erich Maria Remarque, Tid att älska, dags att dö. I svensk översättning av Knut Stubbendorf. Bonnier, 1975.

Det här avsnittet är hämtat från ett öppet RSS-flöde och publiceras inte av Podme. Det kan innehålla reklam.

Avsnitt(500)

Sverigebilden: Ödsligt och vackert – men utan civilisation

Sverigebilden: Ödsligt och vackert – men utan civilisation

Utsikten präglade en gång bilden av en stad. Anna Blennow åker upp på fjället och reflekterar över betydelsen av att betrakta världen lite grann från ovan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app...

11 Juli 20259min

Bruno Latour 1947–2022: Han såg hur vi lurade oss själva

Bruno Latour 1947–2022: Han såg hur vi lurade oss själva

I oktober 2022 dog Bruno Latour. Dan Jönsson reflekterar över en tänkare som hade insyn i både samtiden och framtiden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribent...

10 Juli 202510min

Vi bär omkring på en märklig familj i vårt inre

Vi bär omkring på en märklig familj i vårt inre

Att ens ursprungsfamilj präglar tillvaron är självklart. Men kanske är denna påverkan både djupare och mer svårtydd än man kan ana. Johan Eriksson reflekterar över det psykiska livets otänkta. Lyssna ...

9 Juli 20259min

Bekvämlighetsideologin härskar i badtunnornas land

Bekvämlighetsideologin härskar i badtunnornas land

Det nya normala förskjuts när det som en gång var lyx blir en standard. Eva-Lotta Hultén reflekterar över hur bekvämligheten är på väg att föra oss ner i fördärvet både lokalt och globalt. Lyssna på a...

8 Juli 20259min

Hela världen fick plats i Cilla Bancks lilla stuga

Hela världen fick plats i Cilla Bancks lilla stuga

Cilla Banck levde fattig och ensam i skånska Arild. Hennes anteckningsbok ger en säregen bild av hennes tid. Kulturredaktionens Mattias Berg dyker in i en 1800-talsmänniskas värld. Lyssna på alla avsn...

7 Juli 202510min

Yttre Hebriderna – Atlantens oskyddade hjärtan

Yttre Hebriderna – Atlantens oskyddade hjärtan

Utanför Skottlands västkust ligger Yttre Hebriderna, en ögrupp som befinner sig i ett utsatt läge när klimatet förändras. Här hittar Maria Küchen varsel om människans framtid. Lyssna på alla avsnitt i...

5 Juli 20259min

Huxleys ö och utopins nödvändighet

Huxleys ö och utopins nödvändighet

Öar börjar ofta som himmelrike men närmar sig förr eller senare helvetet. I fiktionen så väl som i massturismens exploateringskultur. Är det utopins eviga öde vi ser? Dan Jönsson undersöker saken. Lys...

3 Juli 202511min

Stilla havet skriver tillbaka

Stilla havet skriver tillbaka

Den europeiska bilden av Stilla havets övärld liknar en dröm, för dem som redan bodde här var kolonisatörernas ankomst en mardröm. Per J Andersson spårar arvet i litteraturen. Lyssna på alla avsnitt i...

2 Juli 202510min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
gynning-berg
p3-dokumentar
svenska-fall
aftonbladet-krim
skaringer-nessvold
killradet
hor-har
creepypodden-med-jack-werner
kod-katastrof
aftonbladet-daily
flashback-forever
p1-dokumentar
rss-nemo-moter-en-van
vad-blir-det-for-mord
rss-mer-an-bara-morsa
larm-vi-minns
rss-sanning-konsekvens
mardromsgasten