Jaksokuvaus
”Bara för att vi nu ska fysiskt distansera oss, så behöver vi inte känslomässigt distansera oss” Johan och Roger träffas med nästan 2 m avstånd för ett fysiskt möte och inspelning av ett avsnitt som handlar om hur vi hanterar oss själva under corona-pandemin. Vi pratar om syftesdrivna gemenskaper, om att få sina cirklar rubbade och bli grinig som ett resultat, om online-möten i olika 12-stegsprogram, om verktyg för att bryta ensamhet och isolering, om att ta på sig offerkoftan när man sitter där själv, om att sträcka ut en hand till någon man har på känn är ensam, om att grotta ner sig i sitt eget elände, om att skapa hemligheter som vi skäms över, om alkoholistens paradox: att vara bäst och sämst på samma gång, om tillfrisknandets paradox: det i princip omöjliga att upprätthålla rutiner som vi vet att vi mår bra av, om morgonmeditation och att fråga vad jag kan göra för att hjälpa, om första steget och våra livs ohanterlighet, om fina vänner som hör av sig för att kolla hur vi mår, om klurigheten i kontroll och att det inte finns någon som kör bussen, om att vara emotionellt tom med en social hinna runtomkring sig, om att känslomässigt bli en del av omvärlden och om att säga till sig själv att vara en omtänksam människa. Vi avrundar samtalet med att vi inte behöver distansera oss känslomässigt bara för att vi gör det fysiskt. Det kanske till och med är precis tvärtom; nu behöver vi känslomässig närhet mer än någonsin. Vi kan alla träna på att sträcka ut en (digital) hand till varandra nu när det behövs som mest. Och kom ihåg: alla är förmodligen lika ovana som du.