Mänsklig och gudomlig på samma gång

Som människor är vi just mänskliga. Vi begår misstag, blir rädda, skadar oss själva och andra. Vad som tenderar hända är att en dikotomi uppstår mellan en människa som vaknat upp jämfört med en som inte har gjort det. Där den förre är gudomlig och ofelbar medan den senare, som de säger i kristendomen, mest bara lever i synd. Vi kan se det i beskrivningar av vad som händer med en människa vid ett uppvaknande, upplysning, teosis, moksha, satori. Buddha och många andra upplysta föregångare verkar i princip perfekta och problemfria. Och många andliga ledare i modern tid beter sig som om, samt har människor kring sig som säger, att de är just dessa ofelbara personer. Vad som är intressant med Jesusberättelsen är att det åtminstone finns passager där han beskrivs som att ha tvivel, vara i motsats till det som är, och inte minst få vredesutbrott. Detta gör att han ofta karaktäriseras som både fullt mänsklig och fullt gudomlig, något som jag skulle säga är mer rimligt och eftersträvansvärt för en människa idag. Och väl värt att notera att så redan är fallet, vi är såklart från början både gudomliga och mänskliga, det är i slutändan samma sak - och det är ingen skillnad på upplysning och icke-upplysning. Stripping the gurus av Geoffrey Falk: }http://geoffreyfalk.com/ Youtube: }https://www.youtube.com/channel/UCIp2530u_bJV55_4nbXkwkA Apple podcasts: }https://podcasts.apple.com/se/podcast/andlighet/id1603002647?l=en