De kallade mig Gud

En av våra mest älskade fotbollsspelare, Stefan Schwarz, berättar öppenhjärtigt om fotbollskarriären, livet och familjen. Vi får ta del en rad omtumlande händelser från euforin över VM-bronset 1994 till skräcken när beväpnade rånare tog sig in i familjens hus och hur sonens autism fick Stefan att omvärdera livet. Den defensive mittfältaren Schwarz var en av de viktigaste kuggarna i det landslag som tog EM-brons 1992 och VM-brons 1994. Han imponerade genom sin förmåga att aldrig vika ner sig och aldrig gnälla han fortsatte exempelvis att spela trots att han brutit benet mot Skottland 1997 och propsade på att promenera ut från plan själv när hälsenan gick av mot Österrike 2000. Här möter vi en annorlunda, mjukare sida av Stefan Schwarz. Han reflekterar över sin uppväxt, sin karriär och sin familj. Den centrala delen i boken utgörs av olika aspekter av fotboll. Vägen från den blyga 6-åring började spela fotboll i Kulladals FF till ett välbetalt proffs i flera av Europas storklubbar samt hans nära vänskap med förbundskapten Tommy Söderberg och storstjärnan Fredrik Ljungberg. Så här snart 15 år efter att Stefan lade fotbollsskorna på hyllan summerar han sitt fotbollsliv ur nya perspektiv. Han berättar också om sin pappa som blev faderlös under andra världskrigets sista dagar, i maj 1945, och som senare hamnade skild från den övriga familjen när Tyskland delades upp i Öst och Väst. Slutligen kom han till Sverige, där han bildade familj. På 1970- och 1980-talen när Stefan och familjen sedan åkte och hälsade på släkten i Östtyskland på somrarna fick de erfara hur det känns att leva i slutet samhällssystem, ständigt övervakad av säkerhetstjänsten Stasi. En viktig del i boken handlar om Stefans äldste son Jürgen, som diagnostiserats med autism. Vi får följa den dramatiska och gripande vägen från den kraftiga reaktionen Jürgen fick på trippelvaccinet som 1-åring till hur han som 3-åring klev in i sin egen bubbla och hur han som 5-åring fick diagnosen. Stefan befann sig då på landslagsläger men åkte hem. Tre år senare gav Stefan upp sin framgångsrika proffskarriär för att finnas där för sin familj och bli ett heltidsstöd för Jürgen.