Flicka och hyacinter – den enda film Hasse Ekman var nöjd med

Flicka och hyacinter är en melodram med djupa skuggor om ett liv som gick för tidigt förlorat och samtidigt en pusseldeckare utan brott i samma anda som Orson Welles klassiker Citizen Kane.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Hasse Ekman var inspirerad av Hollywood, skrev manus och regisserade över fyrtio filmer under den svenska filmens guldålder på fyrtio- och femtiotalet. Sen drog hans sig tillbaka, ännu inte 50 fyllda. "Flicka och hyacinter" från 1950 räknas som hans bästa, det tyckte till och med Ingmar Bergman, och den enda han på ålderns höst själv var nöjd med.

Stockholm är mörkt och kylslaget. Det är några år efter andra världskriget. Den ensamma barpianisten Dagmar Brink bor vägg i vägg med en begravningsbyrå, och tar redan i filmens början sitt liv, hänger sig i lägenheten på Olofsgatan efter att ha stått på en bro och stirrat ner i vattnet.

Liksom Rosebud i Citizen Kane finns här ett namn som återkommer, Alex, en försvunnen kärlek. "Flicka och hyacinter" är en av de första svenska filmerna som har ett uttalat lesbiskt tema även om Hasse Ekman i sena intervjuer trodde att delar av publiken inte hade märkt det.

Mötet på krogen mellan Dagmar Brink (Eva Henning) och konstnären Elias Körner (Anders Ek) satte Hasse Ekman själv högst. Filmskribenten Leif Furhammar beskrev den som den svenska filmhistoriens heligaste spelscen.

Vad tyckte då samtiden om "Flicka och hyacinter", en film som den snabbproducerande Hasse Ekman tog osedvanligt lång tid på sig att färdigställa? I en kritikeromröstning i Biografbladet 1950 kom den allra först, före både Alf Sjöbergs "Bara en mor" och Ingmar Bergmans "Törst". Trots övervägande bra kritik uteblev den stora publiken och filmen gick med förlust men den gjordes inte heller med tanke på den breda publiken, utan var en hjärteangelägenhet.

I "Klassikern" medverkar också filmskribenten Mikaela Kindblom och Hasse Ekman själv i arkivintervjuer med Stig Olin och Jannike Åhlund.

Katarina Wikars