Upplysningar: Zera Yacob hade mycket att lära europeiska kollegor

Genom historien har mörkhyade frånskrivits förnuft och människovärde. Selma Yousif Mesbah ser en annan upplysning med rötter i Afrika.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När jag föreställer mig en filosof som lämnat civilisationen för att söka sanningen, få insikter om livet och dess mening, reda ut hur det egentligen ligger till med Gud och skapelsen, ser jag en man framför mig. Det är gamla tider, han är säkert klädd i någon form av tunika och ser betänksamt ut över kosmos under klara stjärnnätter. Efter ett par år lämnar han sin grotta med en skrift som ska förändra människors sätt att tänka, idéer som är tongivande än idag. Det är en vit man jag ser framför mig, eller det skulle vara det om jag inte hade vetat att filosofen ifråga hette Zera Yacob och kom från Etiopien.

Vi är alla stöpta i en verklighetsuppfattning som målar upp den svarta människan som en varelse oförmögen till intellektuell verksamhet, även jag som delar hennes attribut. Fantasilandet Afrika känner jag mer till som en exotisk plats av djurisk och kroppslig glädje vars natur den vilda afrikanen är en integrerad del av, och mindre som en plats för filosofiska framsteg. Zera Yacob blir kanske därför en anomali, någon som inte går ihop med vår historieskrivning. Han var en rationell upplysningsfilosof som år 1630, som en reaktion på sitt samhälle och den förföljelse han fick utstå på grund av sin ortodoxa kristna tro, flydde ut till bergen till sin grotta. Under sin tid där lade han grunden till sitt livsverk, Hatata – Undersökningar på svenska.

Yacob framhäver där alla människors lika värde, argumenterar för Guds existens men frigör den från religiösa dogmer och är en aktiv motståndare till den slavhandel som praktiserades i Etiopien under denna tid. På flera sätt var han en föregångare till britten John Locke, liberalismens urfader, som förespråkade religionsfrihet och ansåg att alla människor föddes med rättigheter till liv, frihet och egendom. Därmed borde Locke rimligtvis också ha varit emot slavhandel, vilket han delvis var, i teorin. I praktiken investerade han i plantage och deltog i koloniala projekt där slavhandel förekom. Han skrev till och med grundlagen åt delstaten Carolina, där slavarna fråntogs sina mänskliga rättigheter och blev en egendom den vita mannen hade en medfödd rätt att äga.

Där Locke är ivrig att kategorisera och separera är Yacob likgiltig inför kategorierna och talar istället om hur vi kan förenas trots våra skillnader. När han ser på bergen, träden och växterna utanför sin grotta kan han inte låta bli att tänka att de måste ha en själ, hur skulle de annars kunna återskapa sig själva med sådan perfektion? I den västerländska traditionen är detta flum, ett förvetenskapligt och outvecklat synsätt. Vi har ju lärt oss att skilja ande från materia. Naturen har blivit till egendom, en råvara att utvinna. Ett förment rationellt förhållningssätt, som lett till ytterst irrationella konsekvenser. Men när Yacob ser ut genom sin grotta betraktar han även sig själv, kanske är det därför han känner igen det som egentligen inte går att se, som en själ. En annan slags rationalitet.

Att sammanblanda de svarta människorna med naturen var ett sätt för de rationella, liberala upplysningsfilosoferna som Locke, Hume och Kant, att särskilja sig från dem på samma sätt som man särskilde sig från naturen, och förneka deras medfödda rättigheter. De var ju inte människor, därför kunde de aldrig vara jämlikar, aldrig åtnjuta samma rättigheter som de uppburna vita männen, och absolut inte mäta sig intellektuellt med dem. Hegel utvecklade denna tanke, han tog verkligen i, och menade att svarta människor aldrig skulle kunna frigöra sig från sitt djuriska medvetande. De saknade det språk och den självmedvetenheten som krävdes för att bli fullt civiliserade människor. Allt som befann sig utanför det västerländska projektet var, och verkar förbli, ett stort tomrum som den svarta människa fick representera, hon var en negativitetens och fördärvets varelse som enligt Hegel ”härbärgerade det redan döda.”

Det är en omöjlig utgångspunkt för den svarta filosofen, därför är det inte särskilt förvånande att Zera Yacobs verk är mindre känt och mindre tongivande än Lockes. Att dess äkthet blivit omtvistat känns därmed också ganska väntat. Under 1920-talet ifrågasatte en italiensk akademiker att Zera Yacob och hans medförfattare, lärjungen Walda Heywat, var upphovsrättspersonerna bakom Hatata, och menade att den verkliga författaren var den italienska prästen Giusto da Urbino, som översatt verket. Det var ju bortom all rimlighet att två etiopiska män kunde nå den nivå av abstrakt och banbrytande tänkande, för flera hundra år sedan. Det måste ha kommit från en modern, europeisk man. I boken The Hatata Inquiries som kom ut 2024, ägnas ett helt avsnitt åt att försvara Yacob och Heywat, där experter anser sig ha bevisat att de visst låg bakom skriften, så att inget tvivel borde kvarstå om verkets äkthet.

Att de fortfarande ser ett behov att bemöta anklagelserna hundra år senare, istället för att förkasta dem som praktexemplar på den tidens rasistiska människosyn, visar att vi inte kommit särskilt långt från den tid då svarta människor ansågs vara en råvara. Filosofen Achille Mbembe skriver i Kritik av det svarta förnuftet om hur den afrikanska människan under slavhandeln förvandlades till en slags ”levande malm ur vilken man sedan kunde extrahera metall” och hur denna process resulterat i substantivet Svart. Den mänskliga malmen blev mänskligt metall, som till slut blev mänsklig valuta.

Då som nu är Afrika en plats där metaller utvinns medan dess ekonomiska värde realiseras i Europa och på den globala marknaden. Gruvarbetarna i Kongo behandlas som mänsklig valuta, kroppar att offra på välståndets bål. Sudans befolkning har länge fått betala priset i form av upprepade folkmord och långdragna konflikter, för att de bebor ett land med stora naturresurser som väcker ekonomiska intressen utanför kontinentens gränser. Det är så den svarta människan produceras som ett objekt, skriver Mbembe, som man kan göra sig av med när det inte längre går att använda. Eller som i fallet med Sudan, när de står i vägen.

År 1632 lämnar Zera Yacob ensamheten i sin grotta och lever ett långt och lyckligt liv i tänkandets tjänst. Samma år på en annan del av jordklotet föds John Locke, som skulle komma att tänka liknande tankar. Men deras syn på alla människors lika värde var relativ deras position i världssystemet och jag undrar hur världen skulle ha utvecklats om de hade bytt plats. Om det istället var Yacobs lära som stod för upplysningen, då hade kanske fiktionen som splittrat världen kunnat ersättas, med en mer förnuftig verklighet.

Selma Yousif Mesbah
skribent och skrivpedagog

Litteratur

Achille Mbembe: Kritik av det svarta förnuftet. Översättning: Ylva Gislén. Glänta produktion, 2022.

Zara Yaqob, Walda Heywat: The Hatata Inquiries. De Gruyter 2024.