Plogens tid: Fåror av poesi bryts mot himlen

Dikten och plöjandet har anrika sammanbundna rötter. Sanna Samuelsson reflekterar över fäder, billar och oändligt vackra jordkockor.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det är en särskild tid som är plogens tid. Det är när tjälen lyft från marken och det bär. Är det för blött håller jorden inte för traktorns tyngd. Är det för sent – då är det för sent, då blir skörden försenad.

Är det dags? Det är en uråldrig fråga. Som Vergilius skrev runt tiden för Jesus födelse: ”Just när våren föds, när isen på silvriga höjder / löses och frusen jord för västanvindarna tinar, /då framför plogen, nedsänkt djupt i myllan, / må oxen börja sin suckan och nött av fåror billjärnet blänka.”

Det var skimrande vårdagar i mars eller april när pappa körde fram plogen från logen. Så minns jag honom, mekande på ladugårdsplan och sen ut på gärdet. Ingen tid att förlora. Plogens skarpa billar skar ett snitt i den sömniga jorden. Nacken vriden så man ser bakåt. Pappa i traktorn, billen i jorden. Maskarna som myllrade och skrek i fårorna. Måsarna som hetsade ovanför och festade på det som kom upp.

Pappa berättade om ett tidigt minne. Han var med sin pappa nere på ett av torpets gärden och gick bredvid. Farfar körde med hästar då, detta var på 1950-talet, innan de köpt sig en traktor. Hästarna gick i tvåspann och farfar med plogen efter.

Efter ett tag ville pappa gå hem, men farfar behövde plöja färdigt. Pappa fick gå hem ensam. En bit fram fick han syn på en skepnad, en mörk sten, som skrämde honom. ”Det är blåharen”, skrek han. Han sprang tillbaka till den plöjande figuren, papparyggen och plogfårornas symmetri.

Skogen är skräcken och det plöjda fältet är människans domäner, fädernas. Pappan bakom plogen är ett bekant motiv inom poesin, från Joseph Campbells arkaiska fader på de gröna fälten vid havet till Seamus Heaneys dikt ”Efterföljare”. Pappans axlar som segel som spänner, expertögat och den smackande munnen som är hästarnas regel.

I Tommy Olofssons översättning: ”Jag ville vara stor och kunna plöja / syfta med ögat, äga kraft i min arm. / Det enda jag gjorde var att följa / hans breda skugga runt vår farm. / Jag var i vägen, snubblade och ramlade, / bjäbbig hela tiden. Men nu för tiden / är det i stället min far som halkar efter / bakom mig, släntrande längs liden.”

Den som försökt gräva i marken med en pinne känner till svårigheten i att punktera jordytan. Man kommer inte långt. Men så började de första bönderna, med såpinnar som blev till årder, som fick en järnbill och blev till en plog. Det är en av de uppfinningar som radikalt transformerat mänskligheten. I längden har det också lett till att stora arealer odlats upp och flora och fauna utplånats för ett mer monokulturellt landskap.

Första gången plogen nämns i svenska källor är i den Yngre västgötalagen från 1200-talet, då en konflikt uppstått när grannar vänt in jord från andras tegar in på den egna tegen, när de vänt med plogen. Med ett årder uppstår inte det problemet, och det fortsatte att användas i mer avlägsna delar av landet ända in på 1800-talet.

Plöjande är ett slags grävande som syftar snett nedåt, för att få bar jord för fröet att gro i. Men det är lika mycket en metod för att röra runt i jorden, som lätt sätter sig, särskilt när tunga maskiner kör på fälten. Plöjningen är också en metafor för poesin. Som Gunnar D Hansson påpekar i essäboken ”Var slutar texten?” bildas ordet ”vers” av latinets ”verto”, vända, i bemärkelsen att plöja. Åtminstone gjorde man den kopplingen redan i antiken. Versrader är alltså plogfåror i skrift, ”en sedd och avläsbar gest, en fysisk rörelse.”

Under Vergilius tid var poesins betydelse otvetydig, i samtiden tvivlar man på dess relevans. Detsamma gäller plöjningen. Plogen har blivit lika omodern som dikten.

Plöjningsfritt jordbruk har nämligen blivit melodin på mångas läppar i dag. I det regenerativa jordbruket ses plöjning som ett invasivt intrång i jordkulturen. Det stör jordlagren och gör att den odlingsbara jorden eroderas och försvinner. Djupplöjning är lika illa som besprutning och konstgödsel, och är en del av det problematiska industriella jordbruket. Det ersätts i det regenerativa jordbruket med en lättare harvning som mer skonsamt luckrar upp jordsvålen.

Denna diskurs är långt ifrån Vergilius stjärnögda verser om underverket som var den billade plogen. Plöjningen är uråldrig, samtidigt har det alltid varit en invasiv praktik. I bevarade landskap i England kan man fortfarande med blotta ögat se djupa fåror efter medeltida plöjningsmetoder.

Men det var framförallt efter den så kallat ”gröna revolutionen” på 1950-talet, när jordbruket blev mer högproduktivt, som plogarna har skurit allt djupare ner i matjorden. Effektiviteten blir ett problem när matjorden, som är det övre lagret, har börjat försvinna. Man kommer helt enkelt för långt ner, och jorden svarar med att bara blåsa någon annanstans.

Trots allt detta kan man hävda att det finns en skönhet i den nyplöjda åkern. Gerard Nordström visar bland annat i sin monumentala målning ”Höstplöjning” en annan sida. Där sträcker sig fårorna till horisonten, tycks aldrig ta slut. Den skånska konstnären är annars mest känd för sina gröna landskap, särskilt de som målades med antikrigsbudskap under Vietnam-kriget. I plöjningsmotivet finns en helt annan palett. Det är den brun-röd-lila-ockra-skimrande jorden som snett brer ut sig över landskapet.

I en intervju berättade Nordström om barndomens promenader på den skånska slätten när det var nyplöjt. Framför allt var det höstplöjningen som var fantastisk. ”De stora jordkokorna som hade vänts upp och ner, och eftersom jorden var så lerig så blev det en klar vacker dag som speglar som glittrade, det var otroligt. Mor och jag kallade det för jordhavet.”

Jämförelsen mellan plogen och poesin är en tankelek, poesin är äldre och kommer överleva oss alla. De sista människornas sånger kommer höras över fälten där maskinerna står övergivna och rostar. Men de har båda varit människans följeslagare genom årtusenden, och har setts som exempel på högkultur.

När fäderna och plogarna dyker upp i dikten är det ofta som en symbol för traditionen. Poeten är sällan den som plöjer själv, generationernas kunskaper har redan gått förlorad när versen skrivs. Inga hästar går längre på fälten och drar järnredskapen bakom sig, det finns ingen pappa att springa tillbaka till.

Skönheten i ett välplöjt fält en höstmorgon kräver ett tränat öga, som förstår arbetet som ligger bakom. Eller kanske är miraklet bara de färgskiftningar som uppstår och hur det kan instruera en dikt eller en målning.

Plogens tid må vara på väg att ta slut när matjorden och hållbarheten behöver värnas men de dikter som sjunger plogens lov finns kvar. Och där finns också minnet av våra, möjligen, naiva drömmar om de eviga tekniska framstegen.

Sanna Samuelsson
kritiker och författare

Litteratur

Vergilius: Georgica. Översättare: Ingvar Björkeson. Natur & Kultur, 2019.

Heaney, Seamus: Hundra dikter. Översättning: Tommy Olofsson. Natur & Kultur, 2022.

Hansson, Gunnar D: Var slutar texten? – tre essäer, ett brev, sex nedslag i 1800-talet. Ideella föreningen Autor, 2011.