"Safe targets"
Kaliber11 Touko 2014

"Safe targets"

De är sårbara och utsatta, och har det mesta emot sig i rättsapparaten. Kaliber - om barn med funktionsnedsättningar och mötet med rättvisan, där åklagare tvivlar på deras rättstrygghet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vi börjar i lägenheten hemma hos Karins familj. Karin, som egentligen heter något annat, är 16 år. Hon har en pigg lite utforskande blick bakom de stålbågade glasögonen. För en liten stund sen kom hon hem från sitt korttidsboende och är hungrig. Hennes pappa har satt in falukorv och pommes frites i ugnen. Och hennes mamma som vi kallar Anna dukar. Karin har en utvecklingsstörning och en autismspektrumdiagnos och går i särskola. En kväll förra hösten fick Anna ett samtal från Karins rektor. Någonting hade hänt med Karin på skolan.

– Och jag frågar naturligtvis då vad som har hänt. Samtidigt så är jag ganska lugn. Jag blir alltså inte förvånad över att någonting har hänt, för någonstans är jag alltid beredd att någonting, någon dag, ska hända, berättar Anna.

Det rektorn berättar, enligt Anna, är att Karin vägrat göra som hon blev tillsagd av en i personalen på skolan, och att den personen har dragit Karin så hårt i armen att hon har ramlat nerför en trappa och blivit liggande där. Rektorn är ganska fåordig, men berättar att det finns två vittnen och att han ska utreda det vidare och återkomma.

– Och när jag har lagt på luren, då känner ju jag, då kommer min chock på något sätt: nej men gud, vad är det som har hänt?

Det går någon vecka, Karins föräldrar får läsa vad de två vittnena säger att de har sett och Anna plockar fram vittnesmålen som hon har sparat.

– De har alltså sett att min dotter har suttit i trappen utanför matsalen och varit jättearg. Hon har sparkat den här personen på benet, vilket har lett till att han har blivit jättearg. Han har dragit henne så hårt i armen så att hon har trillat nerför en trappa och slagit sig och blivit liggande gråtande på golvet.

Anna tvekar först, men bestämmer sig för att polisanmäla händelsen.

– Det gör ju jag för min dotters skull, för att hon ska få en röst, helt enkelt. Det dröjer inte särskilt länge förrän jag får kontakt med en man på polisen som är min handläggare och han frågade väldigt lite frågor faktiskt. Så att på honom kändes det som att han hade gett upp ganska tidigt. Vad jag fick veta var ju att ärendet har lagts ned, brott kan inte styrkas.

Att utreda brott mot barn, fall där ord ofta står mot ord, är bland det svåraste rättsväsendet har att hantera. Men det finns en grupp barn som innebär särskilda utmaningar – barn med funktionsnedsättningar som ofta är dolda - till exempel neuropsykiatriska funktionshinder som autism, eller lättare utvecklingsstörning. I en rapport från FN:s barnfond Unicef, som kom förra året, konstateras att barn med funktionsnedsättningar löper nästan fyra gånger högre risk att bli utsatta för våld eller övergrepp, jämfört med andra barn.

Kaliber i samarbete med Barnaministeriet från UR ställer frågan hur rättsväsendet möter den här utmaningen. Och undersöker om de här barnen ges samma möjlighet som andra barn att få upprättelse när de utsätts för brott.

– Här har vi ett till exempel ett fall med en pojke som har ADHD, man sitter då och förhör det här barnet under väldigt lång tid, säger Katrin Lainpelto, som är jurist och forskare på Barnrättscentrum vid Stockholms universitet. Hon har granskat nedlagda förundersökningar som rör brott mot barn i nära relationer. Hon berättar att hon i sin forskning har träffat på många exempel där utredningarna uppvisar brister med tanke just på barnets funktionsnedsättning.

– Barnet ger då också uttryck för att, inte orkar sitta kvar, blir sprattlig i benen. Och då fortsätter man ändå med förhöret, fortsätter hon.

Förundersökningarna hon och en forskargrupp har granskat är från åren 2004 och 2006. Här upptäckte Katrin Lainpelto ett tydligt mönster, som lade grunden för ett just nu pågående forskningsprojekt. Det handlar om bemötandet av barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar i rättsapparaten.

– Vad man kan säga om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är att de är relativt vanligt förekommande i anmälningar när det gäller misshandel och även sexuella övergrepp. Man kan också se att åklagarna verkar vara väldigt restriktiva med att väcka åtal i de här ärendena.

Katrin Lainpelto har granskat drygt 700 barnärenden och av dem - visade det sig – hade 15 procent av misshandelsfallen och elva procent av sexualbrottsfallen någon form av neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning. Och efter genomgången av förundersökningarna kunde hon konstatera att inget av de ärendena hade gått vidare till åtal.

– Det man kan se till exempel i misshandelsärendena, så har den misstänkte erkänt i en tredjedel av fallen, men ändå så väcks det varken åtal eller att man skulle utfärda ett strafföreläggande. Det händer ingenting, man lägger ner förundersökningen helt enkelt.

– Så i de distrikt som du har granskat har man inte väckt något åtal där barnet har ett neuropsykiatriskt funktionshinder?

– Nej inte i ett enda.

– Hur tolkar du de här resultaten?

– Ja, jag skulle nog tolka det så att det för det första finns en stor okunskap kring hur man bör bemöta de här barnen, hur man bör förhöra barnen. Det kanske också ger utrymme för en viss rädsla, att man inte vet så mycket hur man ska hantera de här barnen. Man kanske blir mer restriktiv med att väcka åtal, man kanske har förutfattade meningar om vad domstolen kommer att tycka, på något sätt blir då funktionsnedsättningen en riskfaktor när det gäller trovärdighet och tillförlitlighet i utsagan.

Hur vanligt det är att förundersökningar läggs ned - i fall där brottsoffret är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning - vet ingen säkert. För de här barnen går inte att spåra i brottsstatistiken, och eventuella funktionshinder noteras inte som rutin i utredningarna.

Men för att få en bild av hur det ser ut, vände vi oss till samtliga 32 allmänna åklagarkammare i landet. Vi ville veta om de här barnens möjlighet till rättslig prövning påverkas av att de har de här funktionsnedsättningarna. Som förundersökningsledare är åklagaren ansvarig för att ett misstänkt brott utreds på bästa möjliga sätt. Och vi bad att få prata med en åklagare på varje åklagarkammare som ofta har hand om just barnärenden.

En stor majoritet – 26 av de 32 tillfrågade åklagarna - svarar att det kan vara svårare att väcka åtal om målsäganden är ett barn med en sådan här diagnos. Så här låter några av deras kommentarer:

”Många av de här barnen kan inte berätta på ett sätt så att det håller i domstol. Tyvärr…”

”Det är svårare att hålla förhör med sådana barn. Berättelsen är ju den bevisning man har. Det kan vara svårare att få fram den om barnet har funktionsnedsättningar. Det är bland det svåraste som finns.”

Vi har kommit i kontakt med föräldrar till barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar, som menar att man inte tagit hänsyn till deras barns särskilda behov under förundersökningen.

Vi har bland andra talat med mamman till en idag 16-årig flicka med autism och måttlig utvecklingsstörning, som polisanmält att hennes dotter våldtagits på en toalett på skolan. I sin begäran om överprövning skriver föräldrarna, när åtalet lagts ned: att det borde ha funnits med en expert på plats som kunnat tillföra kunskap om dotterns funktionsnedsättningar och att frågorna som ställdes under förhöret inte var anpassade efter dotterns utvecklingsnivå. Flickans mamma säger till oss, att hon upplever det som att utredarna hade gett upp redan från början.

En annan förälder som vi har pratat med är Eva, som egentligen heter något annat. Och eftersom Eva vill vara anonym, har vi låtit en skådespelare ge röst åt hennes erfarenheter.

– Vi kan gå häråt…

När vi talas vid, har det gått några år sedan Eva polisanmälde sin dåvarande make för sexuella övergrepp mot deras gemensamma barn. I flera år hade hon känt på sig att något inte stod rätt till, och hon berättar att en dag satte barnet själv ord på att något hade hänt. Och då, bestämde hon sig för att polisanmäla.

– För mitt barn som är väldigt beroende av trygghet och tydliga rutiner var det extremt ångestladdat.

Eva berättar att hennes barn har en autismdiagnos. Talet kom sent och såväl på förskolan som hemma har man använt bildverktyg ibland för att lättare kunna kommunicera.

En knapp vecka efter polisanmälan blir barnet kallat på ett förhör. De visas runt i lokalerna där förhöret ska hållas och Eva berättar att hennes barn är oroligt och stressat.

– Jag hade ju inte kunnat förbereda mitt barn alls, jag fick ju inte berätta var vi skulle. Och för ett barn med en sådan här diagnos, är allt som är ovisst extremt oroande. Att från den ena sekunden till den andra sitta i det där kala rummet med en helt främmande människa, och dessutom berätta om ett djupt trauma. Min magkänsla sa att: det här blir inte bra, berättar Eva.

Eva säger att hon upplever att man inte tog någon hänsyn till hennes barns särskilda behov.

– Mitt barn var ju traumatiserat redan när förhören började och litade inte på vem som helst. Det skulle väl inget barn göra i den här situationen, men mitt barn har ju dessutom väldigt stora svårigheter med att uttrycka sig och tänker inte alla gånger som vi ”normala”, om man nu ska säga så. Dessutom behöver mitt barn mycket mer trygghet och stöd än andra barn.

Eva säger att hon önskade att en psykolog eller expert på funktionshinder skulle ha närvarat. En som kunde hjälpa till att tolka hennes barns funktionsnedsättningar.

– Jag frågade flera gånger om det verkligen inte fanns något sätt att anpassa förhöret med tanke på funktionsnedsättningarna. Något som kunde skapa lite mer trygghet och göra situationen avslappnad. Men förhörsledaren sa att det inte var tänkbart med några anpassningar, det var liksom inte förhandlingsbart.

Eva förklarar att hon är väl medveten om, att en förälder varken bör eller kan påverka ett förhör, men hon kände stor maktlösheten när ingen verkade bry sig om hennes barns funktionshinder. Eva berättar att hennes barn förhörs ytterligare två gånger, och att hon varje gång påpekar att en psykolog borde närvara.

– Jag ville att någon opartisk, utifrån, skulle vara med, någon som hade specialkunskap om barn med funktionshinder, och då menar jag någon med specialistkompetens. Men jag fick blankt nej.

Men vad kan man göra annorlunda för att bemöta de här barnen inom rättsväsendet på ett bättre sätt, om de nu har kognitiva svårigheter och har svårt att berätta?

– Jag tror att det är generellt bra att personer som i sina yrkesroller möter personer med psykiska funktionshinder som kan påverka, liksom, utfallet av en sådan här process, naturligtvis har en grundläggande kunskap om vad de här handikappen innebär, och också att det faktiskt är inte så att man inte kan överhuvudtaget vara med, säger Clara Hellner Gumpert, som är barn- och ungdomspsykiater och forskare vid Karolinska institutet.

Hon är medförfattare till boken ”Att intervjua barn med intellektuella och neuropsykiatriska funktionshinder” och poängterar att funktionshinder kan yttra sig på väldigt olika sätt. Men i boken pekar författarna på hur de här barnen kan förmås att berätta om de får rätt hjälp på vägen. Och för det behövs kunskap.

– Till exempel om man har autistiska drag eller en autismdiagnos, då är det bra att förstå vad det innebär för, alltså att man kan någonting om det. Till exempel att barn kan ha svårt i samspelet med en annan människa, att de har svårt för sådant som de inte är väldigt väl förberedda på. Obekanta nya situationer kan skapa väldigt mycket stress. Så att jag menar, när du och jag pratar med varandra så har vi en annan interaktion i vårt samtal, men att ha ett sådant här samtal med ett barn det är en alldeles speciell samtalsteknik som man behöver öva mycket på. Man behöver spela in sina samtal och titta på sig själv och se hur man gör egentligen. Och det är väldigt bra att ha någon annan som tittar på en också, som kan ge feedback så att man tränar. Det här är något som kräver mycket träning, fortsätter hon.

Med bättre kunskap om de funktionsnedsatta barnens särskilda behov skulle man alltså, enligt Clara Hellner Gumpert, kunna öka förutsättningarna att hålla ett fungerande förhör med barnen. En åklagares grundutbildning efter examen innehåller bara enstaka lektioner om barn med funktionshinder och flera av åklagarna vi har talat med efterlyser mer kunskap om de här frågorna.

Viss hjälp kan åklagare hämta i den så kallade Barnhandboken, en handbok med goda råd för åklagarna om ärenden som gäller övergrepp mot barn. I den står det att förundersökningen i vissa ärenden kan behöva tillföras extern kunskap från områden som barnpsykologi, barnpsykiatri eller annan expertis. Det står att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig för att förstå barnet och värdera barnets berättelse.

Men i vår enkät till Sveriges samtliga åklagarkammare visar det sig att bara fem av de 32 åklagarna vi frågar så gott som alltid anlitar sakkunniga för att lättare förstå ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning i förhörssituationen. Hälften, 16 av de 32 åklagarna svarar att de oftast inte gör det.

”Det finns inga väl utarbetade rutiner. Vet inte varför det är så.”

”Nej, oftast inte. Bara vid en handfull tillfällen under alla mina år som åklagare. Inte i den utsträckning som behövs. På grund av resursbrist.”

”Nej oftast inte. En stor brist är att det inte finns upparbetade rutiner för VEM jag kan ringa. Jag får uppfinna hjulet från början varje gång. Jag tror det vore bra om vi jobbade mer med externa aktörer. Men som det ser ut idag har vi inte beredskapen för det.”

Tillbaka till Barnrättcentrum på Stockholms universitet. I en helt färsk experimentell studie på juriststudenter har Katrin Lainpelto undersökt hur en diagnos kan påverka bedömningen av barnets trovärdighet. Drygt hundra studenter har fått ta del av samma historia där ett barn utsatts för ett övergrepp - men bara hälften har fått veta att barnet har funktionsnedsättningen ADHD och högfungerande autism. Och resultatet är tydligt, menar Katrin Lainpelto.

– Den grupp som får reda på att barnet har en diagnos bedömer barnet som mycket mindre trovärdigt, att barnet har lämnat mindre detaljerade uppgifter. Och då har man ändå läst samma förhör. Det enda som skiljer sig mellan de två grupperna är att ena gruppen får reda på att barnet har diagnos, och den andra inte.

– Vad säger det här resultatet?

– Vi blir påverkade av faktorer som inte ska påverka oss, helt enkelt. Det säger att de här diagnoserna implicerar att barnet inte får samma behandling, inte får samma värdering. Det säger också att de här barnen eventuellt också kan vara utsatta för en strukturell diskriminering, att vi inom rättsväsendet, medvetet eller omedvetet, ofta sker det ju omedvetet, men att vi faktiskt inte ger de här barnen samma möjlighet. Bedömningen borde bli likadan, för det är precis samma förhör, men det blir det inte och vi har fått väldigt signifikanta siffror på att det får en väldig påverkan, säger Katrin Lainpelto.

Vi återvänder till köksbordet hemma hos Karins familj. Och Karins mamma Anna som polisanmälde att en i skolans personal dragit hennes dotter i armen så hårt att hon ramlat nerför en trappa. Anna berättar att när förundersökningen inleddes fick hon frågan av förundersökningsledaren om Karin kunde förhöras med tanke på hennes funktionsnedsättningar. Anna sa då nej, eftersom hon var osäker på om Karin verkligen skulle kunna sätta ord på det som hade hänt. Men idag tänker Anna att man ändå borde ha försökt. Hon säger att för henne handlar det om likhet inför lagen och hon tycker det är märkligt att det var upp till henne att fatta beslutet om Karin kunde förhöras eller inte.

– För då hade hon fått sin röst och det är ju den vi saknar och det var ju därför jag gjorde polisanmälan från början – hur ska vi göra hennes röst hörd?

Så här i efterhand tänker Anna att det inte är uteslutet att hennes dotter hade kunnat berätta om hon hade fått stöd av någon med särskild kunskap om vad hennes funktionsnedsättning innebär. Och att det borde ha skett enligt någon slags självklar rutin.

– Jag tror att hon kan svara. Däremot så vet man ju inte om hon kommer att göra det. Men absolut så finns möjligheten, det gör den. Det har hon visat vid flera tillfällen när hon har fått frågor, kanske vid läkarbesök och så, att hon ändå faktiskt har svarat jättebra. Och jag har till och med blivit förvånad ibland så absolut, det tror jag. Så jag tycker att det är värt ett försök, att man måste ge dem en chans.

– Vad tänker du kring det, att inte din dotter fick den chansen?

– Det är sorgligt. Det är jättesorgligt för så kommer hela hennes liv att se ut. Och det är ju det vi känner som föräldrar, att - hur ska vi göra? Vi vet ju ingenting om hur hennes liv kommer att se ut. Hon kan ju vara med om vad som helst på dagarna. Vi har ju ingen aning om inte någon annan berättar, om ingen annan hjälper oss. Och det är jobbigt som förälder att känna den osäkerheten.

Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta, att de flesta av de åklagare som svarat på vår enkät, åklagare som arbetar med barnärenden, säger att det kan vara svårare att väcka åtal i fall där målsäganden är ett barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar.

Vi har också hört om vikten av kunskap om de här barnens särskilda förutsättningar, för att ge dem möjlighet att kunna berätta om vad de har varit med om. Ändå är det bara ett fåtal av åklagarna som vi har talat med som regelbundet tar in sakkunniga och experter för att underlätta förhören med barnen, trots att de rekommenderas att göra det.

I vår enkät frågade vi åklagarna från de 32 åklagarkammarna om de anser att barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar har samma rättstrygghet som andra barn när de utsätts för våld eller övergrepp. Två tredjedelar – 21 av de 32 tillfrågade – svarar nej - de här barnen har inte samma rättstrygghet.

”Nej, Det finns en stor okunskap. Barnen beter sig helt enkelt inte som vi förväntar oss och det finns stor risk för feltolkningar. Det finns fördomar kring både diagnoser och beteendemönster.”

”Rättstryggheten är låg för alla barn, men den här gruppen är extra utsatt. Samma regler gäller för alla, men har vi brustit i förhöret påverkar det givetvis bevisläget.”

”Barn är otroligt skyddslösa. Man når inte så långt man vill. Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är dubbelt utsatta.”

Riksåklagaren Anders Perklev är högsta myndighetschef på Åklagarmyndigheten. Vi tog med oss våra enkätresultat till honom och började med att fråga hur han ser på att så många som två tredjedelar av åklagarna vi har talat med anser att barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar inte har samma rättstrygghet som andra barn.

– Först ska jag säga att det naturligtvis är allvarligt att konstatera det. Samtidigt så har jag en viss förståelse för att just utredningar där målsäganden är ett barn med funktionshinder är svårare än andra. I den meningen att det kan vara svårt att få fram tillräcklig bevisning, och utredningarna. Sen är det naturligtvis inte önskvärt att samhället ska kunna erbjuda sämre skydd. Det bästa vore ju om man kunde erbjuda alla precis samma grad av skydd, säger Anders Perklev.

I vår enkät till åklagarna ställde vi också frågan om det behövs tydligare riktlinjer för hur man ska hantera att målsäganden är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning, för att säkra de barnens rättstrygghet. Fler än hälften – 18 av de 32 åklagarna – svarade ja, det behövs tydligare riktlinjer. Flera av åklagarna efterlyser också mer utbildning, bättre rutiner och handledning.

– Vi kan alltid bli bättre, och vi måste alltid sträva efter att bli bättre, svarar Perklev.

– Det är ju många åklagare som efterlyser mer kunskap just kring neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar…

– Jag tror att, alltså vi har utbildning, och den är viktig. Och vi har vidareutbildning, och den planeras fortlöpande där vi ser över behovet av vilka utbildningar vi ska erbjuda åklagarna. Sen kan ju inte åklagarna vara experter på allt, utan man måste se till att man har också bra kontakter i samverkan med andra myndigheter, med annan expertis, så att man kan säkra det kunskapsbehovet som finns.

– I den barnhandbok som Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum gav ut 2012 slås det fast att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig vid förståelsen och värderingen av barnets berättelse och eventuella symptom, och åklagarna rekommenderas att överväga att anlita expertis som stöd i anslutning till förhör med ett funktionshindrat barn. Men av de åklagare som vi har talat med i enkäten så svarar hälften att de oftast inte tar in sakkunniga i fall som rör barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionshinder och ungefär en tredjedel anlitar sakkunniga ibland. Hur ser du på genomslaget för rekommendationerna i handboken?

– Det har jag väldigt svårt att värdera så här när jag får uppgiften första gången så här. Och det beror ju på att åklagare måste göra en bedömning i varje enskilt fall.

– Flera åklagare som vi har talat med säger att de inte ens vet vart, eller till vem de som ska ringa om de behöver få tag på en sakkunnig när de har ett ärende med ett barn som har en funktionsnedsättning.

– Ja det tycker jag är lite förvånande eftersom den informationen finns i vår Barnhandbok.

– Du sa att det är inte åklagarens roll att vara expert på allting, att det är omöjligt, men det är ju åklagarens roll att säkra rättstryggheten även för barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar. Och om det är så många åklagare som säger att de inte anser att de kan det riktigt, då är det någonting att förbättra?

– Det vill jag understryka att vi kan alltid bli bättre och vi ska alltid bli bättre. Och det du nu berättar för mig om vad åklagare har sagt till er, det är någonting som vi måste, naturligtvis, följa upp. Och se vad som ligger bakom det, och hur vi på ett bättre sätt ska kunna tillgodose de behoven som nu åklagarna ger uttryck för.

Vi har berättat om en grupp brottsoffer som är osynliga i brottsstatistiken - barn med, ofta dolda, funktionsnedsättningar, barn som oftare än andra utsätts för våld och övergrepp och samtidigt har svårare att få upprättelse i rättsapparaten.

Och Katrin Lainpelto, forskare vid Stockholms barnrättscentrum, har en tanke om att det här hänger ihop. Hon menar att det här öppnar upp för att de här barnen oftare blir utnyttjade

– Krasst uttryckt, relativt riskfritt skulle jag vilja säga. Det händer inte speciellt mycket om man blir påkommen. Man brukar kalla den här gruppen av barn för ”safe targets”, alltså det är riskfritt att förgripa sig på dem.

– Jag tycker inte att det hanterades rätt.

Förundersökningen som gällde Evas barn lades ned. Och Eva säger att hon inte kan släppa tankarna på hur hon tycker att ärendet hanterades.

– I avslaget står det att mitt barn inte har berättat om detaljer. Men situationen var så stressad och otrygg och det påverkade mitt barn jättemycket. Allt det här lämnar en känsla av att rättsväsendet inte är till för alla. Det är så jag känner.

Nästa vecka fortsätter vi vår serie om barnen och rättvisan.

Reportrar Anna Maria Höglund och Hanna Larsson, UR

Producent: Karl Brodin, UR

Exekutiv producent: Sofia Boo, Kaliber

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Jaksot(590)

Elsa får inte komma hem | Del 3/3

Elsa får inte komma hem | Del 3/3

Elsa är kvar i jourhemmet och enligt läkarna har det skett en dramatisk förbättring. När Ekot och Kaliber går igenom sjukvårdsjournalerna ser vi att det läkarna uppgett i orosanmälningarna inte stämmer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Elsas näringsdropp trappas ner och hon börjar äta mer mat. Hon beskrivs som pigg och glad och orkar gå i skolan hela dagarna.I orosanmälningarna skriver vården att Elsa har fullt näringsdropp, men vi kan se att hon haft samma mängd näring i droppet sedan hon var två år. Droppet har bara täckt hälften av den näring hon behöver.I ett vittnesförhör medger Elsas läkare att det står fel i orosanmälningarna. Han säger också att de insatser som nu genomförs i jourhemmet inte erbjudits föräldrarna eftersom mamman rapporterat in så många jobbiga symptom.Elsa planerar en fest när hon får komma hem och föräldrarna är hoppfulla inför utslaget i kammarrätten.Reportrar: Maria Ridderstedt och Markus AlfredssonProducent: Gunilla KyhlénLjudmix: David Rune

10 Joulu 22min

Elsa får inte komma hem | Del 2/3

Elsa får inte komma hem | Del 2/3

Den 8-åriga flicka, som vi kallar Elsa, finns i ett jourhem och får inte ha kontakt med sina föräldrar. Ekots och Kalibers granskning visar att det finns stora brister i socialtjänstens utredning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Läkare och sjukvårdspersonal har varit oroliga för flickan under en längre tid och har orosanmält till socialtjänsten. Vi kan se att flera av de uppgifter som lämnas till socialtjänsten inte stämmer.Elsas mamma Viktoria är anklagad för att ha misshandlat henne via sjukvårdsinsatser, Münchhausen by proxy.Föräldrarna överklagar beslutet om tvångsplacering. Domstolen avfärdar anklagelserna om misshandel. Men socialtjänsten har strax före förhandlingen lämnat in en ny anklagelse – att Viktoria överdriver flickans symptom.Reportrar: Maria Ridderstedt och Markus AlfredssonProducent: Gunilla KyhlénLjudmix: Ludvig Jansson

10 Joulu 23min

Elsa får inte komma hem | Del 1/3

Elsa får inte komma hem | Del 1/3

På skolavslutningsdagen hämtas en 8-årig flicka, som vi kallar för Elsa, och förs till ett jourhem. Ekot och Kaliber har granskat hur det kunde bli så. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Elsa har en allvarlig och mycket ovanlig mag- och tarmsjukdom. Diagnosen sätts av specialisterna på Akademiska sjukhuset i Uppsala.Men det är något som inte stämmer. Hon är trött och orkeslös, mår illa och har ont. Det är svårt att orka hela skoldagen.Mamma Viktoria är missnöjd med vården och vill byta till ett annat sjukhus. Vad hon inte vet är att hon snart kommer att bli anklagad för något av det värsta en förälder kan tänka sig.Reportrar: Maria Ridderstedt och Markus AlfredssonProducent: Gunilla KyhlénLjudmix: Elin Hagman

10 Joulu 25min

Utom rimligt tvivel – De oaktsamma | Del 3/3

Utom rimligt tvivel – De oaktsamma | Del 3/3

Lucas förlorar oskulden och döms senare för oaktsam våldtäkt. - Det fanns signaler som jag missade, menar han. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Sedan lagen om samtycke började gälla 2018, har antalet fällande domar för våldtäkt ökat kraftigt. Ökningen gäller, enligt BRÅ, framför allt våldtäkter, där våld eller hot inte förekommer alls och där bevisningen i ännu större utsträckning enbart är muntlig.Många som döms är i tonåren, de är sexuellt oerfarna och vissa dejtar någon för första gången via en dejtingapp.LucasDet är söndag. Lucas, som vi kalla honom, är glad. Han går i högstadiet, och igår förlorade han oskulden med en tjejkompis han strulat lite med innan. Det är i alla fall vad han tror, då. - Vi hade träffats ett par gånger tidigare och aldrig gått så långt som vi gjorde den här kvällen.Tillbaka i skolan märker lärarna att tjejen är ledsen. Hon berättar att Lucas legat med henne, trots att hon sa nej. En polisutredning drar igång och Lucas får byta klass.Det som hänt är att Lucas och tjejkompisen setts hemma hos henne, utan föräldrar. De lägger sig på hennes säng. Hon säger att hon inte vill ha sex men Lucas lyssnar inte. Han börjar ta på henne och kyssa henne. Han tjatar om att de ska ha sex och försöker få henne att ändra sig.- Det fanns signaler som jag missade, säger Lucas.Hon säger åt honom att använda kondom, men hon gör det på ett sätt som ska få honom att förstå att hon egentligen inte vill, tycker hon. Han har sex med henne, mot hennes vilja.Efteråt följer hon honom till ytterdörren och säger hejdå. När han går bryter hon ihop. Det känns som att någon dött.- Jag har alltid sett det här som i grund och botten ett missförstånd mellan mig och den här tjejen. Ett missförstånd som fick allvarliga konsekvenser för hennes psykiska mående. Vilket jag har full förståelse för.Lucas döms för oaktsam våldtäkt, ett brott som kom i samband med att samtyckeslagen infördes.För att dömas för oaktsam våldtäkt krävs det inte längre uppsåt att våldta, utan det räcker med grov oaktsamhet.Förenklat: Personen har inte velat våldta men borde ha förstått eller åtminstone misstänkt att han gjorde det. Inte sällan är de som döms unga och oerfarna.Utom rimligt tvivel är en granskande serie i tre delar.Reportrar: Ola Sandstig och Frida GrönholmSlutmix: Göran WilandProducent: Malin Marcko

8 Joulu 29min

Utom rimligt tvivel – Ord mot ord | Del 2/3

Utom rimligt tvivel – Ord mot ord | Del 2/3

Det frivilliga sexet upphör mitt i akten och Joakim döms för våldtäkt. När Nima ställs inför rätta efter vad han menar är frivilligt sex försvinner bevis på vägen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. JoakimDet är fredag, det är vår och Joakim och hans kompis har fixat några öl. Joakim är 17 år, går på gymnasiet. Det stora intresset är bilar, men han har ännu inget körkort. – Så blev vi sugna på Donken, McDonalds. Men vi kunde inte ta oss dit på något sätt.Dom skriver runt och får till slut tag på en tjej, som har en EPA-traktor och kan skjutsa. Vi kallar henne för Emma. Joakim känner igen henne, men har aldrig pratat med henne. – Jag sa ju det till henne, att jag tycker du ser väldigt bra ut.Emma flörtar tillbaka. Hon tycker att Joakim är snygg.Efter att de varit på Mc Donalds ska de köra hem. Plötsligt stannar Emma bilen mitt på vägen.– Men då stannade hon mitt i gatan och sa: Vi ska knulla. Jag bara: Ja, okej, visst.Efteråt tror Joakim att allt är som det ska, men Emma ska komma att anmäla honom för en brutal våldtäkt.NimaNima och Maja har träffats av och till under ett tag och haft sex ungefär varannan helg. När Nima kommer hem till henne den här kvällen så är det för att göra slut på deras träffar. Trots det har de sex.Fem veckor senare blir Nima kallad till förhör hos polisen.– Och då började tankarna snurra, jag tänkte varför? Har jag varit med om något? Är jag vittne för någonting eller vad kan det handla om liksom? Och sen så säger polisen: det är så att du är misstänkt för våldtäkt.Maja säger att han tvingat ner hennes huvud mellan hans ben för oralsex och att han tvingat i sär hennes ben och hållit fast henne i handlederna.Under rättegången används sms som bevis mot Nima. Rätten får inte veta att det finns sms som talar till hans fördel, som slängts i slasken.RättsprocessernaRättsfall som Joakims, som bygger på muntligt bevisning, har enligt Brottsförebyggande rådet blivit vanligare sedan samtyckeslagen infördes, även i fall där våld har sagts förekomma, men inte går att bevisa.Många jurister menar att det därför har blivit svårare att förutsäga hur det kommer att gå. Bengt Ivarsson är advokat och var expert i utredningen om samtyckeslagen. – Ja, i och med att det bygger så mycket på muntliga uppgifter så blir det ju lite lotteri, hur det går. Och jag vet också att många domare tycker att det här är bland de absolut svåraste mål man kan ha.Josefin Wetter har arbetat både som målsägarbiträde för kvinnor i våldtäktsmål och som försvarare. I grunden är hon positiv till lagstiftningen. – Och jag tänker också att det är väldigt viktigt för unga människor som ska göra sina sexuella debuter. Att man är noggrann över att undersöka: Är vi båda med på detta? Och vad är vi med på? Så det är absolut positivt. De negativa delarna är ju förstås precis som i det här fallet som vi talar om nu.Utom rimligt tvivel är en granskande serie i tre delar.Reportrar: Ola Sandstig och Frida GrönholmSlutmix: Göran WilandProducent: Malin Marcko

8 Joulu 29min

Utom rimligt tvivel – En våldtäktsman | Del 1/3

Utom rimligt tvivel – En våldtäktsman | Del 1/3

Hugo anklagas och döms för våldtäkt efter en natt med, vad han menar, frivilligt sex. En granskning om hur de rättsliga processerna kring våldtäkter har påverkats sedan samtyckeslagen infördes 2018. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. 2013 börjar en stark opinion växa fram i Sverige. Målet är att Sverige ska införa en ny samtyckeslag. En lag där det inte bara framgår att ett nej är ett nej - utan där det tydligt ska framgå att båda vill ha sex. Det finns dom som är kritiska, framför allt jurister, som bland annat menar att en lagändring riskerar att leda till godtyckliga bedömningar av om det finns samtycke eller inte. Men i den allmänna debatten blir dom överröstade. 2018 klubbas den nya lagen igenom.Hugos kvällEfter att ha druckit några öl med en gammal kompis dyker kompisens flickvän upp. Paret börjar bråka, det blir våldsamt och polisen kommer. Flickvännen, som vi kallar Sofia, får stanna kvar hos Hugo tills allt lugnat ner sig. Hon ska sova över.– Men medan jag står och bäddar sängen så hoppar hon upp i sängen och tar tag i min tröja, drar ner mig på sängen och börjar kyssa mig. Det leder till att vi har sex med varandra.Varför låg du med henne?– Det blir ett ögonblicksbeslut. Jag är inte alls beredd.För det jag undrar är…. Att du inte typ frågade “vill du verkligen ligga med mig när du lever i en misshandelsrelation och vi inte är tillsammans”?– Jag vet inte var man slänger in den frågan när man precis blivit neddragen på sängen.Men tänk om det var så att du våldtog henne utan att du förstod det?– Det finns ingenting i vare sig hennes eller mitt agerande den kvällen som gör att jag skulle ha den minsta tro på att det inte var frivilligt.Sofias berättelse om det som hände är en helt annan. Hon säger att hon låg och sov, och vaknade av att han började ha sex med henne, mot hennes vilja. Att hon blivit våldtagen av Hugo.Samtycke krävsPå ett advokatkontor i Göteborg jobbar Hanna Larsson Rampe. Hon är brottmålsadvokat, specialiserad på sexualbrott.– Det är klart att det krävs samtycke och att båda ska vara överens. Men så som lagstiftningen ser ut så har man hamnat i en situation där man i praktiken tillämpar en omvänd bevisbörda där den som är misstänkt för brott ska behöva bevisa att det fanns ett samtycke. Det är minst sagt olyckligt.RättegångSofias pojkvän är svartsjuk, och tidigare dömd för att ha misshandlat Sofia. Det är han som ringer polisen och anmäler Hugo för våldtäkt. Under polisutredningens gång upplever Hugo att polisen hakar upp sig på att han använt glidmedel. Han tycker det verkar som polisen tror att han använt det för att kunna våldta Sofia.Hugo har en hudsjukdom som gör huden torr, han tycker det gör ont att ha sex utan glidmedel, och använder därför alltid det. Han ber polisen hämta ut hans sjukjournaler, men när utredningen är nästan färdig får han veta att det inte finns några journaler. Polisen säger till honom att de inte kan trolla fram dem.– Jag får en total chock. Det där är ett av få bevis som går att lägga fram för att det jag säger är sant, säger han.Men journalerna finns visst, polisen har bara inte hittat dem. För polisen har kontaktat fel avdelning. De hör av sig till akuten.Polisen skickar en begäran till vårdcentralen också. De uppger att de skickat in alla Hugos journaler till polisen. Men bara fem sidor förs in i polisutredningen. Två saknas. De två sidor som saknas bekräftar det Hugo säger: Han har besvär med sin penis, en hudsjukdom.– Det är givetvis en brist som är allvarlig. Det finns ingen anledning för oss att bortse från journalanteckningar i sin helhet, säger lokalpolisområdeschef Susan Friberg.Tingsrätten får aldrig veta att det är misstag som ligger bakom att Hugo inte har några journaler. I domen skriver de att hans förklaring till varför han använde glidmedel framstår som påhittad. Rätten anser att det är klarlagt att Sofia sov när övergreppet startade, och han döms för våldtäkt.Hugo överklagar till hovrätten, och får själv fatt i sina journaler, men det spelar ingen roll. Hovrätten skriver att de inte gör någon annan bedömning än tingsrätten.Advokat Hanna Larsson Rampe säger att hon upplevt liknande när fall tas upp till hovrätten. För även om de gör en egen prövning, så bygger den i regel på inspelade förhör från tingsrättsförhandlingen. – Jag skulle nog säga att det är otroligt viktigt att man gör rätt i tingsrätten och presenterar allt man kan och satsar hårt på förhören.Utom rimligt tvivel är en granskande serie i tre delar.Reportrar: Ola Sandstig och Frida GrönholmSlutmix: Göran WilandProducent: Malin Marcko

8 Joulu 29min

Det livsfarliga strypvåldet: ”Rädd att inte vakna upp igen”

Det livsfarliga strypvåldet: ”Rädd att inte vakna upp igen”

REPRIS MED UPPFÖLJNING: Under senare år har strypvåldet ökat. Sara och Svea berättar om vad de utsattes för i sina relationer. Det sexuella strypvåldet var värst säger Svea. Vi varnar för skildringar av sexuellt våld i programmet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Kraftig ökning av strypvåldSara träffar kärleken på nätet. Hon blir snabbt förälskad och beskriver de första tre månaderna som intensiva och lyckliga. Men sedan förändras mannen. Det första slaget kommer efter ett halvår. Våldet blir vardag och mannen ger sig på Sara varje dag.Han tog också stryptag på dig?– Ja, det gjorde han och den här känslan av att kippa efter andan och att det svartnar, att inte få luft, och att du inte är där. Den rädslan också – släcker han mitt liv nu?Många larmar om att strypvåld och strypsex ökar. Just strypvåldet mot kvinnor beskrivs som en stor risk: det kan övergå i dödligt våld. Därför måste det förebyggande arbetet bli bättre och kunskapen höjas hos dem som ska dokumentera och utreda den här typen av brott, anser regeringen.Kaliber har gått igenom drygt 300 domar från de senaste fem åren som handlar om strypvåld och strypsex i nära eller tillfälliga relationer. Förra året (2023) var det totalt 86 domar – en ökning med drygt 75 procent jämfört med de tre föregående åren. En siffra som vi redan nu i september (2024) är i kapp.Bättre dokumentation behövsBrita Zilg är forskare och rättsläkare på Rättsmedicinalverket, den myndighet som i början av mars fick i uppdrag av regeringen att öka kunskaperna om strypvåld. Bland annat finns det brister vid dokumentation i samband med undersökningar på vårdcentraler och sjukhus, vilket kan påverka underlaget i patientjournalen.– De är ofta väldigt överslätande beskrivna och speciellt strypskador kanske för det man ser, resterna efter ett stryptillfälle, det kan vara rätt diskreta skador som väldigt svaga hudavskrapningar och blåmärken på halsen, säger Brita Zilg.För om bevisen inte räcker är risken att förövare går fria – och det är ju också så att personer som döms för fler eller allvarligare brott kan få ett strängare straff. Det är därför dokumentation av strypvåld är så viktig.Även polisen behöver lära sig mer om strypvåld. Bland annat att ställa rätt frågor och leta efter spår. Anna Jinghede Sundwall är doktorand och kriminaltekniker vid polismyndigheten, men just nu arbetar också hon med Rättsmedicinalverkets studie.– Det är ett våldsfenomen som vi har generellt låg kunskap om och det handlar många gånger om svårbevisade brott och vi vet att strypvåld är en riskfaktor, icke dödligt strypvåld är en riskfaktor för senare grövre och faktiskt dödligt våld, så det är angeläget att vi lär oss mer för att förebygga, säger hon.Lyssna på hela granskningen här eller i appen Sveriges Radio Play - och hör reporter Lisbeth Hermansson berätta vad som hänt sedan den sändes första gången den 23 september 2024. Vi vill varna för skildringar av sexuellt våld i programmet.

24 Marras 29min

Farliga läkare – år av anmälningar: ”Han borde bli stoppad” | Del 2/2

Farliga läkare – år av anmälningar: ”Han borde bli stoppad” | Del 2/2

En läkare skriver ut recept på narkotikaklassat läkemedel över stora av delar landet. Apoteken går ihop och anmäler läkaren. Trots det kan han fortsätta. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – Det var som att han var påverkad av nånting. Läkaren tittar snabbt på Kristinas operationssår som smärtar och är rött och svullet. – Han var inte närvarande i rummet. Några dagar tidigare misstänker chefen på en annan vårdcentral att han är drogpåverkad på jobbet. Men det vet inte Kristina. – Sen träffar jag honom och jag ser tydligt en dysfunktion liksom hos en person Han skriver ut antibiotika. Och hon går hem. Knappt ett dygn senare spricker såret. – Såret öppnar sig och varet väller ut ur kroppen och jag får hög feber. Pappa hämtar en liten plastlåda som han börjar samla upp varet i, för varet bara väller ut. Så man förstår direkt att det här är en infektion i kroppen. Och man ringer 112Farliga läkare är en granskning i två delar om läkare som anmäls gång på gång men som kan arbeta på som vanligt.Misstänks vara drogpåverkad – träffar ändå nya patienterFarliga Läkare - år av misstag, handlar om en läkare som skriver ut narkotikaklassad medicin i mängder, till personer över hela landet.– Omfattningen av det här har vi inte sett tidigare, det förekom över hela landet, alla apotek reagerade. Om att en läkare som misstänks vara drogpåverkad på jobbet ändå kan träffa nya patienter. – Det borde inte förekomma. Han borde bli stoppad Och att det sen tar år att utreda och att det under tiden strömmar in nya larm. – Man kunde se att här är det några som har hittat ett kryphål i det svenska systemet.Reporter: Magdalena BranderProducenter: Johan Sundström och Malin MarckoSlutmix: Thobias Sandin

6 Marras 29min

Suosittua kategoriassa Yhteiskunta

rss-ootsa-kuullut-tasta
kolme-kaannekohtaa
siita-on-vaikea-puhua
aikalisa
olipa-kerran-otsikko
i-dont-like-mondays
sita
poks
antin-palautepalvelu
kaksi-aitia
loukussa
ootsa-kuullut-tasta-2
mamma-mia
yopuolen-tarinoita-2
rss-murhan-anatomia
meidan-pitais-puhua
terapeuttiville-qa
gogin-ja-janin-maailmanhistoria
lahko
rss-haudattu