Att känna hopp trots det totala mörkret: Lubna El-Shanti, Kiev

Utrikeskrönikan, 31 oktober 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Kiev, tisdag.

Jag vill hem, jag sa det. Kanske för första gången sedan jag började bevaka Rysslands invasion här i Ukraina.

Ibland känns det så, det går i vågor, sa kollegan JoMa, Johan-Mathias på andra sidan i telefon. Han i Israel, jag i Ukraina.

Världen så oerhört mörk just nu, ja, vad finns det mer att säga.

Jag har undvikit att tänka, känna så, inte fly verkligheten, inte känna likgiltighet men den senaste veckan, veckorna har det varit oundvikligt, krigets, krigens närvaro har varit alltför påtaglig.

Medan jag grubblar kommer jag på att jag måste höra av mig till honom – Vladislav. En ukrainsk minröjare från Donetskregionen som för drygt ett år sedan blev av med båda ögonen, förlorade synen och delvis hörseln, när han desarmerade ryska minor nära fronten.

Jag lägger min hemlängtan, eller snarare längtan efter att fly verkligheten, åt sidan. Skickar iväg ett ljudmeddelande.

”Var skulle det passa dig bäst att ses”, frågar jag. ”Vi kan ses någonstans i en park eller hemma hos dig?”

Vladislav svarar snabbt.

”Ja du, jag ses nog allra helst hemma här. För här finns det te och här är det tyst och trevligt och då slipper jag alla jobbiga ljud runtomkring.”

Dagen därpå kliver jag in i hans lägenhet i en förort till Kiev. Hans fästmö öppnar dörren, 21-åriga Valeria. Vänlig, välkomnande, visar hon in till ett gästrum.

Vladislavs ansikte har djupa ärr, ögonprotesen blanka, honungsbruna, rör sig, tittar mot mig utan att han ser något, bara mörker.

Jag presenterar mig, berättar att jag är journalist från Sverige.

Rummet försvinner när han börjar tala. En 24-årig man som har fått hela sitt liv omkullkastat i det här kriget men mot alla odds funnit mening, trots allt, trots mörkret.

Jag vet inte om jag andas medan han pratar, slukas in i hans värld.

Det sista han minns att han såg, den purpurklara himlen.

Hans berättelse återkommer jag till en annan gång.

Men det jag där tänker på där och då är att trots mörker finns det hopp.

Det är banalt, kanske intetsägande men ibland så fastnar jag i att betrakta världen som om den vore oföränderlig, som om mörkret, krigen, oron, för alltid kommer finnas där.

Men det går i vågor, som JoMa sa.

Och om Vladislav har hittat sätt att känna ljuset trots att han bara ser mörker, då har väl inte heller jag något annat val.

Lubna El-Shanti, Kiev
lubna.el-shanti@sverigesradio.se