Skriken i Kampala

Utrikeskrönikan 6 december 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, onsdag.

För tre dagar sen landade jag i Sverige från Uganda. Alltid när jag kommer hem från en reportageresa är jag fylld av nya intryck, berättelser jag vill förmedla och miljöer som oftast är väldigt annorlunda mot där jag själv lever. Nu är det samma sak, men allt är liksom uppskruvat på extra hög volym.

Den här gången reste jag inte ensam. Jag tog rygg på sex barnmorskor från Sverige, som i ett projekt jobbar med att, tillsammans med ugandiska kollegor, förbättra förlossningsvården och omhändertagandet av födande kvinnor.

Och jag fick följa med hela vägen. Jag har sett när ett barn föds fram två decimeter ovanför ett smutsigt stengolv, och fångas upp av vana händer som vet precis hur halkigt ett nyfött barn är. Jag har sett ugandiska barnmorskor sprida ett obegripligt lugn i en kaotisk miljö, där ett vanligt arbetspass innebär tio till femton födslar utan någon medicinsk smärtlindring.

Jag har också sett kvinnor i värkarbete som tålmodigt vankar i en fullpackad och varm sjukhuskorridor. Jag har sett en ung mamma med stor mage där barnet inuti inte lever men ändå måste födas fram, i en sal med fem andra födande kvinnor. Jag har lärt mig vad kvinnorna måste ta med till sjukhuset när de ska föda sina barn: plastskynken att lägga på britsarna, tyg att vira om sig – till och med ett litet rakblad för att skära av navelsträngen måste de själva ha med sig.

Jag såg mycket i Uganda som kan göra en förtvivlad. Men också rätt mycket oväntade saker som, allra först kanske, gjorde mig lite förundrad och sen glad.

För jag har sett professorer och verksamhetschefer från Sverige ställa sig på alla fyra i en föreläsningssal, lägga sig på skrivbord och låtsaskrysta för att utbilda och förklara hur dynamiska förlossningsställningar kan underlätta födandet. Jag har sett ett engagemang för mammor och barn som är svårt att sätta ord på. Och jag har lärt mig om hur man med små medel som faktiskt inte kostar en krona, kan ge bättre förutsättningar för barnets syresättning i magen och minska risken för bristningar. Och jag har förstått poängen med att undvika bristningar, eftersom jag också har sett – och hört – kvinnor sys med minimalt med smärtlindring.

Ja apropå det, så har jag en hel del skrik inspelade i min bandare. Vissa delar är rent plågsamma bara att höra på. Men så finns de andra, de små skriken, som är så välkomna.

Sara Heyman, korrespondent för global hälsa, nyss hemkommen från Kampala, Uganda
sara.heyman@sverigesradio.se