Hur känns en stulen framtid?

Utrikeskrönikan 5 januari

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm fredag

Det är några få dagar kvar till ett nytt år när jag sitter på en trevlig restaurang i Belgrad, halvvägs genom middagen och reflekterar över hur obekymrad framtiden ter sig.

Hur det gångna året än förflutit har vi ynnesten av att nästan alltid kunna räkna med, eller åtminstone hysa gott hopp om, ett bättre kommande år.

Men hur känns det när hoppet är så fjärran: När ljuset är så långt bort att det inte ens kan förnimmas?

Jag befinner mig i en stad, ett land, inte olikt flera andra länder i just den här delen av Europa, några numera i åtnjutande av kredibilitet utifrån medlemskap i en fin union, andra på väg dit.

Men flera av de här länderna styrs utifrån andra kriterier än vad som skulle kunna kallas fritt, rättvist och format ur en gemensam värdegrund - sprungen ur allas rätt till fria tankar och där allas röster räknas.

Autokratier kallas dem, kvasidemokratier. Kritiserade, men ändå... Välkomnade i en klubb som säger sig stå för något helt annat?

Några bord bort sitter tre välklädda män ur den välmående medelklassen i staden.

Jag hör deras obekymrade skratt och skämt. Kvällen innan hade jag haft ett samtal med några av stadens studenter. Samtliga involverade i en bitter kamp, samtliga bärande på en stark känsla av att ha blivit bestulna på sin framtid.

På restaurangen tänker jag på studenternas oro, samtidigt som glada skratt klingar i lokalen. De tre männen äter gott och skålar i finvin. Är inte deras framtid också orolig, rentav stulen, tänker jag?

Eller kanske är den det, men deras nutid är så bra att framtiden - ja, den kan man lägga på... Framtiden? Eller?

Vad gör det med ett land och dess medborgare, när ytan bara känns som en vacker fasad? Och där under finns en porös fallfärdig massa som är det enda som blivit kvar. Vad gör det när skadedjur i decennier tuggat och tuggat och tuggat och tagit det de vill ha men ändå vill ha mer.

Hur känns det när man upptäcker att ofrihet maskerats till frihet? Det måste göra ont, tänker jag, för allt ser ju så bra ut på ytan. En kyla sveper plötsligt in i den varma och mysiga restaurangen.

En isande tanke tar form: Tänk om det skulle vara min, mina käras och mina vänners vanliga vardag. Bara känslan av att aldrig vara säker på om någon laborerar med våra tankar, vårt fria val: Om någon lägger ut dimridåer, om någon helt enkelt manipulerar oss, i det lilla och i det stora.

Jag ber om notan, betalar och lämnar restaurangen.

Jag går mot ett palats med vackra fanor vajande på taket, en byggnad med fasad av tjusig medelhavssten: En maktens boning.

Utanför hör jag en tusenhövdad människomassa. Jag hör de redan långt innan jag är framme. Studenterna, åldringarna, medborgarna.

Hör deras ilskna rop,

Lopovi, lopovi, lopovi

Tjuvar, tjuvar tjuvar.

Milan Djelevic för P1 Morgon