Att få sjunga i Berlinfilharmonin: Daniel Alling, Berlin

Utrikeskrönikan 8 januari 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Berlin måndag,

”Deine Zauber, binden wieder, was die Mode streng geteilt, alle Menschen werden Brüder, wo dein sanfter Flügel weilt”.

Det är de här klassiska tonerna av Beethoven, de som är komponerade till de bevingade orden av Schiller, de som handlar om en förhoppning om förbrödring och fred, det är de mitt huvud är fyllt av denna morgon.

Ni vet, ”Ode an die Freude”, en hyllning till glädjen, Beethovens nia, inte så illa en måndagsmorgon i januari med iskyla i Sverige, krig i världen och jobbstart för många efter julledigheten.

För igår eftermiddag var det så dags för en personlig stor premiär, då fick jag nämligen för första gången i mitt lilla liv överhuvudtaget sjunga i en av den klassiska musikens mest berömda konserthus alla kategorier – Filharmonin i Berlin.

Det var just Beethovens nionde symfoni med den berömda fjärde satsen med hyllningen till glädjen som stod på programmet med Karl Forst Chor och Sinfonia Leipzig.

Inte den namnkunnigaste kören eller orkestern i världen men vad gör väl det, blotta känslan att gå omkring i de ganska slitna korridorerna backstage i det stora gula konserthuset vid Potsdamer Platz, se var legendariska dirigenter som Herbert von Karajan och Claudio Abbado haft sina kontor, äta en korv och en boulette, Berlins svar på pannbiff, i filharmonins kantin och sedan få gå upp på scenen i denna mytomspunna byggnad och sjunga den tyskspråkiga musikens kanske mest berömda verk, med hjärtans lust, tillsammans med ett 80-tal sångentusiastiska berlinare inför fullsatta läktare. Ja, det var i sanning en hyllning till glädjen som blir ett fint minne i mitt liv och som får måndagsmorgonen att kännas lite lättare – trots allt elände.

Och det slog mig under repetitioner och samlingen inför konserten, körvärlden är rätt universell i sitt interna agerande oavsett var man är i världen och oavsett musikalisk nivå.

I alla körer världen över måste dirigenten ideligen säga till att folk ska vara tysta under repetitionerna, det är alltid lika stissigt när man ska ställa upp på scenen första gången, när det ska bestämmas hur man ska gå in till konserten, vem som ska gå först och från vilket håll – och det är alltid någon som glömt noterna eller slipsen eller att putsa skorna. Samtidigt är körmänniskor, världen över, ofta i grunden genuint trevligt folk som gör sin yrkesplikt utan att klaga under dagen och sedan kommer till sina körer och gör något stort musikaliskt tillsammans.

Så också i Berlin.

Som en god sångarkollega sa en gång när vi för några år sedan sjöng Mahlers makalösa Uppståndelsesymfoni så det stod härliga till i Berwaldhallen hemmavid – det gäller att komma ihåg vad man får vara med om och uppskatta det, för man vet aldrig när och om man får göra det igen.

Så sant som det är sagt.

Daniel Alling, Berlin.
daniel.alling@sverigesradio.se