Jag har utvecklat mina må bra-knep: Samar Hadrous, Mellanösternkorrespondent

Utrikeskrönika 15 januari 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, måndag.

Att bevaka ett område som är präglat av krig och elände sätter sina mentala spår.

Men som tur är så har jag sedan länge utvecklat mina må bra-knep.

Den mänskliga hjärnan är lättlurad, formar sig utefter det vi matar den med.

Många gånger räcker det för mig att sjunka ner i tv-soffan, dra över mig en mjuk filt och titta på bra ståuppkomedi för att känslan att världen håller på att gå under ska omvandlas till höga skratt.

Det ska gärna vara svart humor. Någon som blottar oss, petar på tabuna.

Min favorit ståuppkomiker är asiat-amerikanskan Ali Wong. Hon drar sig inte för att stå på scen med sin höggravida mage och djupdyka i sin beskrivning av sexuella relationer hon har haft med män med olika bakgrunder, eller raser, som hon uttrycker det.

Innan hon till sist valde att gifta sig med en asiat.

”Vet ni, fördelen med att gifta sig med någon som tillhör samma ras är att man kan åka hem och vara rasister ihop, vår kärlek består av att tala lilla om andra”. Så lyder en av Wongs punchlines som får publiken att skratta.

Ja, vi människor verkar finna gemenskap i att smäda, dumförklara och till med avhumanisera andra grupper människor. Och kan lägga otroligt mycket tid och energi på att göra det.

De senaste tre månaderna har jag följt de hätska debatterna mellan pro-palestinier och pro-israeler på nätet. Varje diskussionstråd är ett argument-maraton, där vinnaren är den som får sista ordet.

Folk gräver fram videor, artiklar, bilder, och statistik. Går tillbaka i historien, läser på om Balfourdeklarationen och FN:s fördelningsplan 1947 – gör allt för att sätta en främmande människa som kan bo på andra sidan jordklotet på plats.

Ibland tänker jag att det ändå finns något uppfriskande i det jag ser på nätet.

Människor sluter inte sig samman längre, utifrån etnisk bakgrund eller religion utan utifrån värderingar och moraliska kompasser som varje individ kan forma på egen hand, inte genom sockenprästen eller imamen i byn.

Det finns de iranier som demonstrerar till stöd för Israel och de judar som stödjer palestinierna.

Jag undrar om människans intellektuella utveckling kommer leda oss till ett stadie där vi genuint och med ett öppet sinne anstränger oss för lyssna på den andres argument för att förstå, inte för att svara.

Har vi lyckats lämna stammentaliteten som vi hade på savannen, så klarar vi det här med.

Den mänskliga hjärnan är trots allt formbar.

Samar Hadrous, Mellanösternkorrespondent
samar.hadrous@sverigesradio.se