Kärleksfulla brev

Privata brev är kanske en av de källor som för oss närmast människor i gångna tider. Vi kommer i bästa fall åt deras tankar, känslor och vardagsliv. Men breven ger oss också en bild av den tidsanda som rådde då breven skrevs.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

För en tid sedan fick Släktband ett brev som Sune Persson i Ramsele fann på ett märkligt sätt.

Han och hans vän var en decembernatt på väg hem på snöskotrar genom den norrländska skogen. Mitt i ödemarken stod en grå förfallen timmerstuga. Nyfikenheten gjorde att de gick in i den öppna stugan, och uppe på vinden bland bråte och sågspån stack en flik av brevet upp. I ficklampans sken läste Sune brevet och kunde inte låta bli att ta med sig det hem.

Med bön om en slant, jag får säga, hur djävligt det kännes för mig

Hur svårt det kännes att bära det barn som jag fått utav dig

Du minns väl de trofasta orden, att gummit det är nog exakt

Men ack! Hur svekfulla voro de orden, ty nu sitter vi båda allt fast

Trots allt jag dig älskar och önskar, att du ville vigas med mig

Ty eljest nu Länsman dig hämtar, och då, du får sona vår tid

Den tid som vi lågo på skullen och njöto all väldans lust

kan kosta dig 30 i månan, en ganska onödig förlust

Till sist- jag nu vill dig säga, att barnet det kommer i mars

om då, du din heder vill bära, du räcker försoningen tass

Jag vet ju, ditt hjärta är guldet, min vän, säj handla som en man

Ty därmed vi mycket har vunnit, och lärt oss, att världen är sann

Ja, detta kan hända för alla, vårt fall är en numro ett

trots den volym på din hängande balla, jag kåtare pojkar har sett

Nu sitter jag kanske och drömmer, och skändar dig djupt min vän

men du vet dock, att aldrig jag glömmer, jag önskar du kommer igen

Din olyckliga Eva Maria

Det här brevet skrevs i början av 1900- talet och de efterforskningar som gjorts av Sune Persson visar kvinnan aldrig vigdes med mannen hon skrev till. Ungefär när barnet föddes hamnar enligt kyrkboken kvinnan på ett sinnessjukhus i Norrland.

De namn som nämns i programmet överensstämmer inte med verkligheten.

Historiker läser brev från 1600-tal

Svante Norrhem är historiker vid Umeå Universitet. Han har läst tusentals brev, både i Sverige och utomlands. På Riksarkivet i Stockholm och på Lunds universitetsbiblioteks handskriftsavdelning har han funnit många brev skrivna till och av adelskvinnan Ebba Brahe som levde mellan 1596 och 1674, en period som lämnat relativt lite källmaterial efter sig för personhistoriker och släktforskare.

Ebba Brahe är kanske mest känd för den romans hon hade med kung Gustav II Adolf. Något giftermål med kungen blev det aldrig. Svärmodern och änkedrottningen Kristina var emot deras förhållande, och Ebba gifte sig istället med greven och fältherren Jacob dela Gardie.

Ebba Brahe brevväxlade flitigt genom livet, dels med sin man och många barn, med vänner och släktingar och också med många kvinnor som var fattiga och sökte hjälp hos henne.

De brev som skrevs från allmogen är ofta snygga och välformulerade, men har ofta en skakig underskrift eller ett bomärke. Av det kan man dra slutsatsen, säger Svante Norrhem, att det inte är samma person som skrivit brevet som har undertecknat det.

-Och då är det ju svårt att veta om själva innehållet i brevet är formulerat av den som skrivit det eller om det är så att någon på diktamen skrivit brevet.

-Jag föreställer mig att de formella breven är skrivna av en klockare, präst eller skrivkunnig. Medan de brev som skrevs ungefär som när man pratar, med upprepningar och är röriga troligtvis är skrivna av skrivkunniga men på diktamen.

Svante Norrhem berättar att när han ofta skriver av handlingarna för hand. Många forskare idag fotograferar av handlingarna med digitalkamera eller skriver av handlingarna på dator.

Att läsa i originalhandlingar lämnar en speciell känsla, berättar Svante Norrhem. Det brev man håller i handen har även hon en gång hållit i.

-Man kan lätt luras och tro, när man läser de här breven, att man förstår och känner igen tankar och resonemang hos den som skrivit brevet, i det här fallet Ebba Brahe. Men så kommer ett resonemang man absolut inte känner igen sig i och känner ett stort avstånd till, berättar Svante Norrhem.

- Det kan vara starkt odemokratiska och ojämlika värderingar som skymtar fram. Och då börjar man fundera om de resonemang man höll med om, om de kanske betydde något helt annat. Man förstår innebörden men kanske inte vad de menade eller tänkte.

När det gäller kärleksbrev tar Svante Norrhem fram exemplet med Magnus Stenbocks brev till hustrun Eva Oxenstierna från slutet av 1600- talet. Han var utlandsstationerad och skrev hem till hustrun. Han skriver på ett väldigt personligt och intimt sätt, till exempel kallar han sin hustru min lilla söta höna.

Magnus Stenbock och Eva Oxenstiernas brevväxling finns utgiven i bokform.

”Bryssel 8 Julij 1690;

Högwelborne aldrakiereste lilla hustru docka och engell. Min hiertans lilla dåcka jag har sen 4 dagar 2 gånger skriwitt men weth intett om du mitt bref har bekommitt.”

Att läsa brev från 1600- talet som är så intimt skrivna och inte är tänkta att bli lästa av någon annan är inte något egentligt problem, eftersom det är så länge sedan.

I ett tidigare forskningsprojekt läste Svante Norrhem brev skrivna till RFSL från 1950- 70 talet. Dessa brev måste hållas anonyma eftersom det ligger så nära i tiden.

De allra första breven som allmogen skrev är oftast kollektivt skrivna. Det kunde röra sig om ett klagomål till exempel. Det postväsende som fanns på 1600- talet och större delen av 1700- talet var en statlig angelägenhet till för myndigheternas skrivelser. Ville allmogen skriva brev var man beroende av en budbärare, dvs person som kunde ta med sig och lämna över brevet.

Att det finns så många brev från adel och högreståndspersoner från 1600- talet beror på att de arkiverade breven. Om de fanns kvar på gods eller herresäte fram till 1900- talet donerades många av dessa samlingar då till Riksarkivet.

-Men problemet är att de brev som adeln skrev till allmogen, dvs svaret på till ex ett klagomål, ofta har försvunnit. Hade inte brevet någon praktiskt nytta fanns det inte heller någon anledning att spara brevet för kommande generationer, berättar Svante Norrhem.