Catharina lägrades med löfte om äktenskap

Catharina fick barn med en man som lovat gifta sig med henne, men som ångrat sig. Hon gick till domstol och fick rätt. För den fattige fanns det i vissa städer fattigsakförare som hjälpte till gratis.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I kyrkböckerna kan man ibland bland stöta på små utropstecken och märkliga noteringar som fångar ens intresse. Så är det till exempel i husförhörslängden från Kungsbacka 1881-86 där någon med blå penna ritat två stora Obs med utropstecken i raden för särskilda anteckningar för Fredrik Ekwall.

I anteckningen står det att han inte är ledig för giftermål.

Fredrik Ekwall saknar intyg om äktenskapsledighet från 1881 - 1886. Har under äktenskapslöfte med ogifta Catharina Andersson sammanaflat ett flickebarn Fredrika Vilhelmina som enligt Stockholm Rådhusrätts dom den 1 mars 1859 blifvit förklaradt äkta.

Historien om Fredrik Ekwall börjar i Stockholm årtal !där han 27 år gammal träffar den elva år äldre Catharina Andersson. Han arbetar som typograf eller som det då hette konstförvant och hon som jungfru i en adlig familj. De blir kära i varandra, åtminstone är det vad släktforskaren och ättlingen Kerstin Scherman tror när hon berättar historien där hemma vid köksbordet i Tranås och har tagit fram ett fotografi på Catharina Andersson. För det är Catharinas historia som framförallt fångat Kerstin Scherman.

- Hon var min mormors mor och var född 1821 i Södermanland. hennes pappa var soldat och hon växte upp på ett soldattorp. Sen gav hon sig iväg till Stockholm där hon började arbeta som piga.

Catharina Andersson var duktig att laga mat och fick så småningom jobb som jungfru i en adlig familj i Stockholm.

Och det var under den tiden hon träffade den unge typografen Fredrik Ekwall. Och under våren 1859 blev Catharina gravid En svår situation för en ogift kvinna, men det skulle ordna sig för Fredrik hade lovat Catharina att de skulle gifta sig.

- Och då vägrade han. Han sa att han hade ångrat sig. Då stämde Catharina honom inför Stockholms Rådhusrätt för brutet äktenskapslöfte och förmodligen fick hon hjälp av den familj hon arbetade hos.

- Tydligen var Fredrik en hederlig karl som erkände att han var far till barnet. Kanske hade han träffat någon annan, tror Kerstin Scherman.

Katarina födde den 13 december en dotter på Allmänna Barnbördshuset i Stockholm och döpte henne till Fredrika Wilhelmina. Kanske valde hon namnet Fredrika för att visa att det var Fredrik som var fadern till barnet.

Och bara en månad senare skrev Catharina till Stockholms Rådstufurätt som var föregångare till Stockholms tingsrätt och förklarade där att det var omöjligt för henne att ensam ta hand om barnet.

Till Stockolms Rådstufvurätt
24 januari 1860

Under mars månad sistlidna år uti nr 32 Stadsgården blevo jag lägrad av Fredrik Ekwall under äktenskapslöfte, därav jag blivit havande och den 15 sistlidna december framfött ett ännu levande flickebarn, i dopet kallad Fredrika Wilhelmina. Detta styrkes av dopsedeln från Allmänna Barnbördshuset nr 4496, sängen nr 12.

Ödjukeligen anhålles om laga stämning och rekvisition å Fredrik Ekwall att han antingen ombesörja att barnet bliver å allmänna barnhuset intaget eller också till mig såsom uppfostringshjälp därföre utgiva 10 rikdaler silvermynt månatligen från barnets födelse intill det sig själv försörja kan.

Då Ekwall har anställning som boktryckerikonstförvant utom under det årliga excercismötet så är hans arbetsförtjänst säkerligen nog tillräcklig för att därav meddela bidrag till dess barns underhåll.

Om fri och öppen talan i alla vad till målet hörer samt ersättning för rättsliga kostnaden förbehålles ödmjukligen

Catarina Andersson
före detta Piga

Kerstin Scherman berättar att Catharina inte kunde fortsätta arbeta som piga utan tog anställning som tvätterska.

I början av 1860 blev Fredrik Ekwall hörd av Stockholms rådhusrätt och där han medgav han också att lägrat Catharina under äktenskapslöfte och att han också till en början ämnat att gifta sig med henne, men ändrat tanke.

Den 23 februari 1860
Närvarande Ordförande herr rådman Höjer, ordföranden herr rådman Öhnell och t f Notarien Kruse

Svaranden Ekwall, härefter hörd, medgav att han enligt käranden uppgivit, lägrat henne under äktenskapslöfte, samt till en början ämnat gifta sig med henne, men att han, då han sedermera närmare lärt känna henne, ändrat tanke, varjämte svaranden förklarade sig villig att med 5 riksdaler silvermynt i månaden bidraga till barnets underhåll, vartill han förut i kongl poliskammaren sig förbundit, uppgivande svaranden tillika, därom tillfrågad, att han såsom tryckerikonstförvant förtjänade omkring 8 till 11 riksdaler i veckan.

Enär dopsedeln angående det av Ekwall och Andersson sammanavlade barn ej blivit vid rätten företedt, uppskjöts målet till torsdagen den 1 nästkommande mars kl 10 förmiddagen, då parterna åter skulle vara tillstädes, Andersson med ifrågavarande dopsedel försedd.

In fidem
U Luthhand

Den 1 mars inställde sig Catharina och Fredrik igen vid rätten och hade då med sig dopsedeln som visade att Catharina framfött ett flickebarn i säng nummer 12 vid Allmänna Barnbördshuset i Stockholm.

Och dom i målet kom drygt två veckor senare.

Utslag 18 mars 1860

I förmåga av 5 kap. 1 giftermålsbalken förklaras omförmälde barn vara Ekwalls och Anderssons äkta barn, och ålägges Ekwall såsom bidrag till detsammas uppfostran och underhåll till Andersson utgiva sex riksdaler silvermynt i månaden, räknat från barnets födelse till dess hon uppnått 15 års ålder.
Även som att med 5 riksdaler silvermynt ersätta Anderson för henne i målet havda kostander, skolande även underrätta Katarina församling om dessa utslag i vad angår ovan nämnda barn förklarande för äkta.

In fidem
U Luthander

Catharina fick alltså mer pengar än hon begärt i underhåll för barnet och dessutom slapp den lilla flickan bli noterad som så kallad oäkta barn i kyrkboken. Man valde alltså att betrakta Fredrika som ett så kallat trolovningsbarn vilket gav henne betydligt bättre förutsättningar än om hon hade varit ett utomäktenskapligt barn.

Kerstin Scherman har slagits av hur hennes mormors mor Catharina klarade situationen trots att hon varken pengar eller social ställning. Kanske var det så att hon fick hjälp av den adliga familj hon tjänade hos.

- Jag tycker hon var väldigt handlingskraftig och stark. Vilken moral hon hade. Jag beundrar henne och tänker på vad hon hade att kämpa emot. Och kanske var hon speciell om den adliga familjen hjälpte henne, för de kunde ju inte ha hjälpt alla som behövde hjälp. Och hade inte hon fått hjälp hade väl min mormor Fredrika blivit piga.

Men det blev hon inte. Katarina lyckades lägga undan lite pengar så att Fredrika kunde studera och så småningom bli barnmorska. Och hemma hos Kerstin Scherman hänger ett porträtt av en ung Fredrika.

- Det är taget 1864 när hon är fem år och hon är finklädd. När jag var liten trodde jag hon kom från en fin och rik släkt, men sen har jag förstått att man lånade kläder på ateljén.

Catharina kom att flytta till samma hyreshus som dottern Fredrika. Men hur gick det då för fadern, Fredrik Ekwall? Jo, i alla husförhörlängder följer den lilla noteringen med att han är bunden av äktenskapslöfte till Katarina. Han fick alltså inte gifta om sig med någon annan under hela sitt liv.

- Under hela sitt liv står det, men han levde ned en annan kvinna och fick flera barn med henne. Men ingen har pratat om det här i släkten, säger Kerstin Scherman.

Och kanske är det så att just den här typen av familjeberättelser har blivit nedtystade och inte förts vidare i kommande generationer. Det är inte förrän släktforskare, som Kerstin Scherman börjar leta i arkiven som kan man förstå hela sammanhanget.

Fattigsakförare

När Catharina gick till tings var det ingen självklarhet att få juridisk hjälp om man inte kunde betala för sig. Långt senare, 1919 kom en ny lag som sa att rättegångar ska ske på statens bekostnad. Det skulle alltså inte vara ekonomin som avgjorde om man kunde få sin sak prövad i domstol eller ej.

Men åtminstone i Malmö och Göteborg fanns det redan från slutet av 1800-talet vissa möjligheter att få hjälp av jurister, även om man var fattig. Dom kallades för Fattigsakförare och var anställda av staden. De hanterade allt från enklare ärenden som till exempel tvister om hyran mellan fastighetsägare och hyresgäst till svårare fall som misshandel och faderskapsmål.

På stadsarkivet i Göteborg finns Fattigsakförarnas dokument bevarade, och här finns också protokoll från stadsfullmäktigesmöten som visar hur diskussionerna gick när förslaget om att införa fattigsakförare kom upp.

Lasse Olsson som är arkivarie på stadsarkivet visar hur frågan om att införa fattigsakförare väcktes. Den 5 september 1872 togs frågan upp i stadsfullmäktige av SA Hedlund, som var chefredaktör för Göteborgs Handels och sjöfartstidning. Vid den här tiden, innan det fanns ett modernt partiväsende och en representativ demokrati, satt stadens rikaste och mest inflytelserika män i stadsfullmäktige. SA Hedlund var en av dem och han argumenterade så här:

Det är icke nödigt att inför en samling män, med den erfarenhet i praktiska ting som Göteborgs stadsfullmäktige, utveckla vikten och värdet av sakkunniga och redbara rättegångsbiträden; det lär vara ganska få affärsmän, som inte vid inträffande rättegång därom försäkra sig i känslan av medvetenhet av att målets utgång kan vara därpå i hög grad beroende. Samma behov gäller ock för de mindre bemedlade, och i ännu högre grad, då deras förmåga att själva föra sin talan måste anses vara i allmänhet mindre än de bemedlades. Men nu utsättas de lätteligen för faran att antingen sakna allt biträde, eller falla i dåliga sakförares händer, vilka försämra deras sak och ådraga dem kostnader, vilka kunna vara rent av ödeläggande. Mången ärlig medborgares rätt kan härmed bliva på ett upprörande sätt förspilld.

Med anledning härav får jag vördsamt föreslå att herr stadsfullmäktige måtte, till en början för nästkommande år, anvisa ett anslag av 1500 a 2,00 riksdaler riksmynt såsom arvode för nämnde år åt en fattigsakförare för Göteborgs stad.

5 september 1872 S A Hedlund

- Han skriver ganska tydligt, han vill uppenbarligen att det ska vara ett enkelt och rakt språk, kommenterar Lasse Olsson. Lasse tar fram en annan sida i protokollet, där en annan person argumenterar emot förslaget.

- Titta här, det är en enda lång mening på 30-40 rader. Det är nästan omöjligt att förstå vad han vill. Men han är emot i alla fall, han skriver en reservation.

Sven Adolf Hedlund, SA, som han brukade kallas, var alltså en radikal person i det offentliga samtalet i slutet av 1800-talet. Han satt i riksdagen, under några perioder, både första och andra kammaren, och där, liksom i stadsfullmäktige i Göteborg kom han med många förslag som skulle göra livet lättare för människor utan pengar och ställning. Idén om fattigsakförare är faktiskt ett av de förslag från honom som fått minst uppmärksamhet.

Han fick förstås mothugg, men ofta fick han, precis som den här gången, igenom sina förslag. Kanske spelade det en viss roll att han kunde berätta för stadsfullmäktige i Göteborg att de inte behövde bekymra sig om ekonomin det första året. -SA Hedlund hade ordnat pengar för anställning av en fattigsakförare under ett år, 2 500 riksdaler från en ”anonym givare” som det står, berättar Lasse Olsson.

Man skulle ju kunna tänka sig att det var Hedlund själv som var den anonyme donatorn, och som garanterade att fattigsakförarens lön det första året, men senare stod det klart att det var en annan frisinnad man i staden, en målarmästare som ofta donerade pengar till välgörande ändamål, som låg bakom gåvan.

Om det nu var det faktum att det fanns pengar, eller om det var Hedlunds argumentation är svårt att säga, men när man läser vidare i protokollen från Stadsfullmäktige från kan man se hur vindarna vänder till Hedlunds fördel.

- Han som var emot, han ändrade sig helt enkelt, säger Lasse Olsson.

Den 2 januari 1873 beslöt göteborgs styrande män, med 32 röster mot sexton, att anställa en fattigsakförare, som över sig fick en styrelse som kallades förlikningsnämnden. 12 personer sökte tjänsten och den förste att få jobbet hette Otto Forssell.

I hans arbetsbeskrivning står att han ska föra diarium och ta emot sökande varje dag mellan klockan 8 till 9. Stadens tidningar ska annonsera om öppettiderna.

I förlikningsnämndens arkiv finns listor över alla ärenden som fattigsakföraren har tagit sig an under året.

November månad 1876.

Sjömannen Sjöberg rådfrågade sig angående en sjömansbok

Arbetaren Efraim Svensson rådfrågade sig angående ett lösöresköp

Ogifta Amanda Nilsson rådfrågade sig angående ett hyreskontrakt

Arbetaren Emanuel hansson rådfrågade sig angående ett testamente

Ogifta Maja-Lisa Persson rådfrågade sig angående fattigunderstöd

Hustrun Malvina Bergman rådfrågade sig ett arsskifte

Änkemannen Magnus Strömberg fick en ansökan uppsatt

Ogifta Tulda Carlgren rådfrågade sig angående ett testamente

Arbetaren Vilhelm Hamberg rådfrågade sig angående en fordran

Sjömannen Georg Millgren rådfrågade sig angående hemförskaffning.

Många ärenden handlar alltså om att få hjälp med att upprätta juridiskt bindande papper.

Men man vill också ha hjälp med familjefrågor som att skilja sig eller bryta en trolovning eller det kanske allra vanligaste – kvinnor som vill att fäderna till deras utomäktenskapliga barn ska bidra till försörjningen, de vill ha det som i dokumenten kallas barnaföda. Det kommer förstås också fall där det gått mer handgripligt till och där det handlar om till exempel misshandel och missfirmelse, dvs förtal. De allra flesta fallen görs upp i godo – och det var också den uttryckliga önskan som SA Hedlund hade haft när han först väckte förslaget.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Tommy Engman, Malin Avenius och Patrik Paulsson
slaktband@sverigesradio.se