Slaget om Atlanten under andra världskriget (nymixad repris)

Slaget om Atlanten pågick i olika omfattning under hela andra världskriget. De allierades förluster i fartyg kulminerade under 1942, men trots att nästan 5 000 fartyg sänktes kunde tyskarna egentligen aldrig på allvar hota de allierades krigsinsats. Den tyska flottan var alltför dåligt förbered och de allierades resurser alldeles för stora.

USA hade en industriell kapacitet och mänskliga resurser som gav de allierade ett tydligt övertag i kriget mot Hitlertyskland. Men krigsmaterielen och manskapsförstärkningarna måste skeppas över Atlanten där tyska ytfartyg, ubåtar och flygplan gjorde allt för hindra transporterna.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av andra världskrigets mer dramatiska skeenden från slaget om Storbritannien till krigsslutet. Detta är historien om de verkligt avgörande faktorerna i andra världskrigets historia. USA och även Kanada kunde kasta in tyngden av sin industriella kapacitet i vågskålen och genom att överföra resurser över Atlanten göra det möjligt för britterna och ryssarna att hålla ut.

Genom utlåningsavtal – Lend lease-avtal – försågs inledningsvis inte minst britterna med krigsmateriel och andra förnödenheter. Från 1941 då USA kom med i kriget efter Hitlers krigsförklaring handlade det om att förbereda en militär intervention i Europa på samma sätt som under första världskriget.

Tyskarna var knappast förberedda för ett handelskrig på Atlanten. Den tyska marinen var som dess chef storamiralen Raeder uttryckte saken endast stor nog att möta en hedersam död. Inte minst saknades ubåtar i ett antal som på allvar kunde hota de allierade. Under de inledande åren från 1939 till sommaren 1941 försökte tyskarna med en mix av ytfartygsräder, flyganfall och ubåtsanfall störa de allierades sjöfart. Det gick inledningsvis ganska bra, men mycket snart organiserade britterna, amerikanarna och kanadensarna konvojer och luftskydd. Det faktum att britterna lyckades bryta de tyska koderna som sändes med kodmaskinen Enigma gav en avgjord fördel. Sänkningen av Bismarck i maj 1941 markerade slutet på denna period av ytfartygsräder.

Konvojerna skiftade efter det tyska anfallet på Sovjet i juni 1941 till att inte bara handla om inskeppning av materiel och förstärkningar till Storbritannien och Nordafrika utan även till den ryska hamnen i Murkmansk. Under 1942 kulminerade ubåtskriget och slaget på Atlanten. Tyska ubåtar i så kallade vargflockar kunde notera rekordmånga sänkningar under en period då britterna misslyckades med att knäcka den tyska signaleringen och en ny ubåtstaktik användes. När de allierade slutligen lärde sig att hantera den tyska taktiken med hjälp av nya flygplansmodeller, radarsystem, nya lyckade forceringar av den tyska radiotrafiken och ny konvojtaktik ebbade de tyska framgångarna ut. Under de sista krigsåren minskade sänkningarna kraftigt och antalet tyska ubåtar som gick till botten ökade.

Av alla de fartyg som korsade Atlanten under kriget sänktes i slutänden bara några procent. Värst drabbade var Murmanskkonvojerna med 8-procentiga förluster. Intressant i sammanhanget är att endast drygt 6 procent av sänkningarna stod tyska ytfartyg för medan tyskt flyg sänkte drygt 13 procent och ubåtarna 70 procent.

Churchill sa i efterhand att det enda han fruktade under andra världskriget var att tyskarna skulle lyckas stoppa transporterna över Atlanten. I verkligheten var egentligen aldrig någon fara. Tyskarna var så långt ifrån att svälta ut britterna och ryssarna och de allierades resurser så stora att det aldrig var någon fara. Förlusterna var stora, men nyproduktionen under i princip hela kriget kompenserade för förlusterna.

Bild: Handelskonvoj under andra världskriget. Wikipedia, public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.