Finlandssvensk poesi bär språket på sina axlar

Den finlandssvenska lyrikskatten är stor och betydelsefull. Maria Küchen reflekterar över en rik poesi som skrivs på ett ifrågasatt språk.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-01-22.

2015 debuterade den finlandssvenska poeten Martina Moliis-Mellberg med diktsamlingen ”A”, en prosalyrisk triptyk som skildrar längtan efter överskridande och förvandling.

Titanen som bär upp himlen på sina axlar längtar efter att vara något annat än det han är. Dykaren Jacques Costeau vill bli en haj. En älskande vill bli en del av sin älskades kropp.

Den älskade har en stjärnas namn, Alfa Cassiopeia. ”Blommorna klöser sig fram över huden” står det i ’A’, ”och Alfa Cassiopeia börjar prata i sömnen, hon skriker och vänder sig i förtvivlan medan huden hotar att spricka.”

Att försöka tala, kan vara att gå sönder – särskilt om språket som åläggs dig inte är ditt eget.

finlandssvensk dikt har central betydelse ­– för Finland generellt, för svenskan i Finland, och för svenska språket och svensk poesi i allmänhet.

Hösten 2017 intervjuades Martina Moliis-Mellberg i Sisuradio, Sveriges Radios programavdelning för finskspråkiga och finländare i Sverige. Hon berättade att finskan för henne, hela livet, har varit någonting hon har skämts över att hon inte kan. Först när hon flyttade från Finland till Malmö började hon se finskan som en möjlighet i stället för ett misslyckande.

Diktsamlingen ”A” fick strålande kritik just för språkkänslan, men i Martina Moliis-Mellbergs hemland Finland krymper rummet för hennes språk, svenskan.

Språk är identitet, och språkets kärnved är dess poesi. Relationen mellan språk, identitet och dikt är intim. Så när finlandssvenska poeter berättar om sin relation till finskan, berättar det också något om läget för svensktalande i Finland generellt.

Svensktalande i Finland är inte alltid bra på finska. Det borde de bli, eller också borde de flytta ”hem” till ett Sverige där de inte har några rötter, enligt sannfinländare och röster inom finskhetsförbundet. Finskhetsförbundet är en drygt hundra år gammal sammanslutning, som idag strävar efter att avskaffa den officiella tvåspråkigheten i Finland.

Effekten skulle bli förödande – för svenskspråkiga medier, för den svenska modersmålsundervisningen i Finlands skolor, för finlandssvensk poesi.

Redan idag är den marginaliserad, inom den i sig alltmer marginaliserade finlandssvenskan. Det är inte främst dikt som de svenskspråkiga i Finland läser.

Men finlandssvensk dikt har central betydelse ­– för Finland generellt, för svenskan i Finland, och för svenska språket och svensk poesi i allmänhet.

Texten till Finlands nationalsång ”Maamme”, är en översättning från det finlandssvenska originalet ”Vårt land” av Johan Ludvig Runeberg. Dikten är hämtad ur hans massiva diktepos Fänrik Ståls sägner från 1848:

”Ej lyfts en höjd mot himlens rand, ej sänks en dal, ej sköljs en strand, mer älskad än vår bygd i nord, än våra fäders jord” – det är långt från Runebergs klassiskt rimmade nationalism, till den kosmiskt himlastormande världsmedborgaren i Edith Södergrans dikter, som chockerade sin omvärld med sin kullkastande modernism ett drygt halvsekel senare.

”Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli” skrev Södergran i debutboken ’Dikter’ 1916. ”Vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor, 
… vi äro de minst väntade och de djupast röda, 
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.”

Från Edith Södergran och framåt har dikten i det svensktalande Finland omdefinierat svenska språkets gränser. Finlandssvenskan betraktas ofta som en ”renare” och mer omsorgsfullt bevarande svenska än rikssvenskan, men det betyder inte att finlandssvensk dikt är konservativ, tvärtom.

1922, året före Edith Södergrans död, debuterade Gunnar Björling, en av modernismens mest estetiskt radikala poeter. ”Jag blev barn, förrän jag blev vuxen | och som vuxen blev jag barn | jag skrattar alla dar. | Nu blommar luften | och morgonflugan vaknar.” Så skrev Björling i sin tredje diktsamling ”Kiri-Ra!” Från 1930. Hans tidiga dikter utstrålar en livsglädje som går igen hos finlandssvenska Eva-Stina Byggmästar åttio år senare:

”Vi såg på soliga platser / de mest förtjusande / palmer i skrattgrönt / lyckogrönt, sagogrönt” – skrev Byggmästar 2010 i ”Vagga liten vagabond”.

Björlings och Byggmästars röster blir förväxlingsbara, och det har sagts även om Martina Moliis-Mellberg att hon gör det svåra lätt. Men den finlandssvenska poesin talar självklart inte med en enda entydig röst, eller med ett enda språk.

Hos Cia Rinne, i böcker som ”Zarzoum” från 2001 och ”Notes for soloists” som kom åtta år senare, glider dikten mellan engelska, tyska, franska och franska. Rinne är född i en finlandssvensk familj i Göteborg och uppvuxen i Tyskland. Hon kan tyckas befinna sig ljusår från den snävt inringade bildliga och bokstavliga finlandssvenska geografin. Just detta är en likhet mellan Edith Södergran och Cia Rinne.

Kanske är det karaktäristiskt för poesi generellt, att poeterna rör sig mellan språk och länder i försök att trotsa konventioner och gränser. Kanske å andra sidan inte. Kanske har överskridandets poetik börjat formuleras på allvar först de senaste hundra åren, när de exkluderades röster har tagit plats i skrift och dikt – de som inte är män, inte är heterosexuella, inte är vita.

Perera jämförs med Tikkanen, inte med Farrokhzad, men kärnan i hans dikt är utsatthet på grund av rasism

”White monkey” heter den finlandssvenska debutanten Adrian Pereras debutdiktsamling, som hösten 2017 belönades med svenska Yles litteraturpris. Boken har likheter med Athena Farrokhzads uppmärksammade debut ”Vitsvit” från 2013. Både hos Farrokhzad och Perera finns ett röstspel mellan livsöden som benämns på liknande vis – pojken, mamman, pappan, mormodern.

Dessa livsöden i Pereras bok, säger Svenska Yles jury, ”skildrar allmängiltiga teman som hudfärg, utanförskap och gemenskap. I Märta Tikkanens anda skriver Perera om något till synes djupt personligt som tvingar läsaren att lyssna och begrunda.”

Perera jämförs med Tikkanen, inte med Farrokhzad, men kärnan i hans dikt är utsatthet på grund av rasism, en tematik som Tikkanen aldrig har avsökt. Med kraft skriver Pereira in sig i en internationell samtida vithetskritik:

”Min vän säger att vitheten fyller hen med skam.” står det i ”White Monkey”.

”’Det är jag som förstör världen. Allt är mitt fel. Allt.’ Vi talar inte mer om min mor eller mig. Det är klart att min än behöver trösten mest.”

Det handlar om vit bräcklighet och vita tårar – men finlandssvenskan, och den kulturella identitet som inringas av finlandssvenskan, blir i Yles prismotivering primär.

Yle är Finlands public service-bolag för radio och teve. Nedskärningar inom Svenska Yles verksamhet de senaste åren oroar de svenskspråkiga i Finland. Finlandssvenska talas av fem procent av Finlands invånare, och dessa fem procent får kontinuerligt sitt språkliga existensberättigande ifrågasatt. Behövs finlandssvenskan?

Frågan är försåtlig. Språk är en central bärare av identitet. Att ifrågasätta finlandssvenskan, innebär att även de som talar finlandssvenska ifrågasätts.

"Suomessa puhutaan suomea" hävdar finskhetsförbundet. I Finland talar vi finska. Och i Sverige, enligt moderaternas partiledare, talar vi svenska.

Att säga så, är att ifrågasätta människors existensberättigande. I ett land talas alltid flera språk, och vi är våra språk.

Behärskar du inte språket som du förväntas använda för att beskriva dig själv och dina sammanhang, då blir det svårt att överhuvudtaget förstå vem du är.

Finlandssvensk poesi behöver ses i det ljuset: som ett sätt att fortsätta existera genom att skapa, upprätthålla och ständigt nyskapa ett språk.

Maria Küchen, författare och kritiker

Maria Küchen tipsar om 5 favoritdiktsamlingar av finlandssvenska författare:

Katarina Gäddnäs: "Venuspassagen" (Schilds & Söderströms 2005)

Agneta Enckell: "Inte ett ord (jag är naken)" (Schilds & Söderströms 2014)

Edith Södergran: "Dikter" (Schildts 1916)

Martina Moliis-Mellberg: "A" ( Schilds & Söderströms 2015, Modernista 2017)

"7" (Schilds & Söderströms 2017 )

Solveig von Schoultz: "Ett sätt att räkna tiden" (Alba 1989)