Filosofins kvinnor lever under det manliga ögonkastet

Trots att filosofi är ämnet där teorier om rättvisa och jämställdhet formuleras, så är disciplinen till stor del en enkönad historia. Hur kan det vara så? Det undrar filosofen Lyra Ekström Lindbäck.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

KRÖNIKA: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Hur är det att vara en fladdermus? En flygande råtta som navigerar genom ekolod? Jag kan ha god kunskap om fladdermusens livsvillkor, men det hjälper mig inte till insikt i dess medvetande. Det närmsta jag kan komma är att vara en människa som föreställer mig att jag är en fladdermus.

Så argumenterar filosofen Thomas Nagel i sin berömda artikel ”What Is It Like to Be a Bat?”. 2010 startades bloggen ”What is it like to be a woman in philosophy?”, vars titel anspelar på Nagels resonemang om medvetandets subjektiva natur. Till skillnad från fladdermöss kan dock kvinnor tala, och här har i snart femton år hundratals vittnat anonymt om allt från stulna idéer till våldtäkter.

När jag läser bloggen slås jag inte bara av övergreppen, utan också av den smetiga gråzon av förolämpningar som ska utgöra spelplatsen för kvinnornas tankeverksamhet. Någon blir presenterad för en gästforskare med att hon ”alltid har så fina naglar”. Någon blir nekad att skriva in sig på en kurs efter att professorn bara har utvärderat hennes utseende. Någon får höra att hennes graviditet minskar chansen att bli befordrad.

”Jag vill sluta”, skriver en kvinna. ”Men jag vill inte tvingas ut. Jag älskar filosofi, men det känns som om jag har fastnat på en fruktansvärd plats.”

Kvinnornas historia inom den akademiska filosofin är kort. Den första kvinnan som blev professor i filosofi i Sverige var Lili Alanen, 1997. Även om situationen har förändrats så dröjer sig historien kvar. Som den amerikanska filosofen Regan Penaluna formulerar det: ”Vår kultur underskattar svårigheterna en kvinna möter när hon gör någonting som hennes mormor, farmor och mamma inte uppmuntrades eller tilläts att göra.”

I boken ”How to Think Like a Woman” försöker hon gå till botten med varför hon själv lämnade akademin. Ingen betedde sig öppet fientligt mot henne. Ändå hade hon en gnagande känsla av att inte vara där på lika villkor. Hon berättar att professorerna vägrade träffa de kvinnliga doktoranderna utanför vanliga kontorstider, men gärna tog emot grabbarna sent. Penaluna fick höra historier om hur hennes manliga kollegor bondade med sina handledare över öl, hade middagar i varandras hem och bytte jazzskivor med varandra.

Filosofi är inte något ensamt tänkande. Ända sedan antikens Grekland har disciplinen bedrivits i form av samtal. Man kan inte hitta sin röst utan ett samtalsklimat där man blir hörd och respekterad. Gräver man ner sig i biografierna om det fåtal kvinnor som gjort avtryck i filosofihistorien upptäcker man alltid att de haft viktiga samtalspartners, och ofta verkat under historiska undantagstillstånd.

Under andra världskriget förändrades till exempel villkoren vid de stora universiteten i England drastiskt. Mellan 1939 och 1942 befolkades plötsligt klassrummen i Oxford bara av vapenvägrare, funktionsnedsatta, flyktingar och kvinnor. ”Kvinnorna började också fylla ett annat slags plats som blivit ledig: den som de kvarvarande lärarnas skyddslingar”, skriver Benjamin Lipscomb.

I hans kollektivbiografi ”Oxfordkvartetten” skildras hur avgörande den här tiden blev för filosoferna Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch. De antogs inte bara som studenter vid en världsledande institution, utan kunde också ta plats där på ett sätt som saknar historiskt motstycke. Nära, livslånga relationer kunde skapas med mentorer som inte längre hade några ynglingar att dricka öl och byta jazzskivor med. Som Midgley beskriver det var det ”mycket lättare för kvinnor att göra sig hörda i diskussionerna än vad som är fallet i normala tider”.

Men det här var länge sedan, kanske du tänker nu. Är det ens ett problem längre? Jo, tyvärr är kvinnornas underordning inom den akademiska filosofin ett statistiskt säkerställt faktum, också i Sverige. Grundkurserna har ett ganska jämt antal antagna, men ju högre upp man kommer i nivåerna, desto färre blir kvinnorna. Bland filosofiprofessorerna är fortfarande en förkrossande majoritet män.

Såhär illa är det inte inom någon annan gren av humaniora. Vad är det som gör filosofin till en så specifikt ogästvänlig miljö för kvinnor? Forskning visar att ämnen där man tror att medfödd begåvning är avgörande för framgång har en skevare könsfördelning. Och filosofi förknippas enligt dessa studier mer med tron på en medfödd förmåga än någon annan disciplin, till och med matematik och fysik.

Det tycks alltså vara självtvivlen som får kvinnor att lämna filosofin. Så var det åtminstone för Penaluna. Men självtvivel skapar man inte bara själv. På bloggen om att vara kvinna inom filosofin vittnar ungefär lika många om att få uppmärksamhet för sitt utseende, som om att knappt få någon uppmärksamhet alls. Även om de manliga professorerna säger sig lyssna så ställer de inga följdfrågor, och citerar sällan kvinnors texter.

Kritikern Lili Loofbourow har kallat den här typen av ignorans för ”the male glance”, det manliga ögonkastet. Till skillnad från den manliga blicken, som objektifierar kvinnor, så är det manliga ögonkastet flyktigt och svalt. Det slutar i en axelryckning, skriver Loofbourow, och gör kanske en hyfsad bedömning. ”Men det är farligt, eftersom det bara kastar en blick men tror att det läser.”

Även om de formella kraven nu har undanröjts för att kvinnor ska kunna göra karriär inom den akademiska filosofin så är villkoren fortfarande ojämna. För att förstå varför måste man fråga sig hur det är att ha en kvinnlig filosofs medvetande. Penaluna menar själva kunskapssökandet för många tänkande kvinnor tar form som självtvivel.

Simone de Beauvoir hävdar i Det andra könet att den inre splittringen är ”kvinnans kanske allvarligaste handikapp”. Kulturellt uppmuntrad till att bli uppslukad av sina förälskelser så engagerar sig kvinnan mindre helhjärtat i sitt arbete, skriver de Beauvoir, och ”därigenom dömer hon sig själv till att förbli underlägsen.”

Det har funnits flera viktiga kvinnliga filosofer, men knappast några stora genier. Kanske är feministen Germaine Greers resonemang om konsthistorien överförbart till filosofin. Det har inte funnits någon kvinnlig Sokrates, någon kvinnlig Hegel eller Wittgenstein: ”men”, skriver Greer, ”det beror inte på att kvinnor är utrustade med livmoder, att de kan föda barn, att de har mindre hjärnor, att de inte har kraft och uthållighet”. Anledningen är i stället ”att man inte kan skapa stora tänkare av människor som har fått sitt ego förstört, vars viljekraft är skadad och vars energi har splittrats i neurotisk skenaktivitet.”

Tills männens blickar har slutat vandra, antingen av begär eller ointresse, tror jag att det kommer att förbli en nästan oöverstiglig utmaning för kvinnor att bygga ett sådant ego.

Hur är det att vara kvinna i filosofin?

Det är att fortsätta försöka tänka och tala, också när ingen ser dig rakt i ögonen.

Lyra Ekström Lindbäck
författare och filosof

Litteratur

Simone de Beauvoir, ”Det andra könet”. Översättning Åsa Moberg, Adam Inczèdy-Gombos, Eva Gothlin. Norstedts, 2012.

Cimpian, Andrei, Leslie, Sarah-Jane. “The Brilliance Paradox: What Really Keeps Women and Minorities from Excelling in Academia”. Scientific American, 2017-09-01.

Germaine Greer. ”Hinderloppet. Kvinnans väg genom konsten”. Översättning Annika Preis. Brombergs, 1980.

Benjamin J.B. Lipscomb, ”Oxfordkvartetten. Hur Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch förändrade moralfilosofin”. Översättning Henrik Gundenäs. Daidalos, 2023.

Loofbourow, Lili. ”The Male Glance”. Virginia Quarterly Review 94, no. 1 (2018): 36-47.

Per Myrdal, Frans Svensson, ”Till minne: Lilli Alanen”. (2021-10-29)

Thomas Nagel, ”What Is It Like to Be a Bat?” The Philosophical Review, Vol. 83, No. 4 (Okt., 1974): 435-450.

Regan Penaluna, ”How to Think Like a Woman: Four Women Philosophers Who Taught Me How to Love the Life of the Mind”. Grove Press, 2023.

What is it like to be a woman in philosophy?