Moral handlar om att viljan passa in

Först begår vi grymheter för att vi är lydiga och anpassliga. Sedan rättfärdigar vi dem för att handla i enlighet med vår värderingar. Eva-Lotta Hultén reflekterar över moralens gruppdynamik.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Mellan oktober 1965 och mars 1966 mördades minst en halv miljon indoneser för att de misstänktes vara kommunister. Dödandet orkestrerades av armén under ledning av general Suharto men många av mördarna var helt vanliga bybor eller stadsbor som gick till angrepp mot sina grannar.

Dokumentärfilmen ”The act of killing” från 2012 handlade om dessa massakrer och året efter att den hade premiär visades den på en filmklubb i Göteborg. Jag har haft svårt att släppa det jag upplevde då. Inte under visningen utan under mitt föredrag efteråt.

I filmen följer regissören Joshua Oppenheimer några av förövarna. De skrattar och pratar om sitt mördande som om det vore helt vanliga ungdomsminnen.

Inget av det som visades var mig främmande. Tidigare samma år hade min bok ”Resan från mörkrets hjärta” kommit ut. Den handlade om vad det är som gör att vi ibland begår övergrepp och grymheter mot våra medmänniskor. Jag skrev om folkmordet i Rwanda, tortyr, Förintelsen, övergrepp under krigen i Vietnam och Irak och all möjlig annan mänsklig grymhet. Det var tack vare boken jag stod framför filmpubliken och höll samma föredrag jag hållit flera gånger förut. Tidigare hade jag mest mött nickande instämmanden och vänliga frågor. Denna gång möttes jag av ilska. Några lämnade till och med salen demonstrativt. Vad var det som gjorde dem så upprörda?

Jo, jag pratade om förövare som offer för omständigheter och situationer. Jag berättade om den forskning som visar att vi människor är anpassliga varelser som lätt kan förmås att göra saker som går emot vår egen moral om det är vad någon auktoritet kräver eller gruppen förväntar sig. Jag hävdade att vi inte kan lita på att våra handlingar återspeglar våra värderingar. Först begår vi grymheter för att vi är lydiga och anpassliga. Sedan rättfärdigar vi dem för att kunna hålla fast vid att vi är människor med förmåga att handla i enlighet med vår moral.

Min publik hade just sett människor skryta om bestialiska illdåd och de var inte välvilligt inställda till mitt budskap. Tvärtom var de i behov av att distansera sig från vad de just upplevt. En man i publiken naglade fast mig med blicken och slog aggressivt fast: ”Det där skulle jag aldrig kunna göra.”

Jag har i tanken många gånger återvänt till den där föreläsningen. Vad hade jag kunnat göra annorlunda för att nå fram?

Svaret kanske är så enkelt som att jag inte skulle hållit föredraget i direkt anslutning till filmen. Deltagarnas reaktioner var ju i sig ett tydligt exempel på hur vi påverkas av situationen. I sitt agiterade tillstånd efter filmvisningen var de högst troligt mer aggressiva och mindre eftertänksamma än de annars brukade vara. Det gjorde att de föredrog antagonism och avståndstagande framför analys och försök till förståelse.

I sin bok ”Moral. Uppfinnandet av gott och ont”, förklarar filosofen Hanno Sauer att vår mänskliga moral uppstod under vissa bestämda betingelser i en miljö vi var evolutionärt anpassade för. Vi levde i små grupper som jagade stora däggdjur tillsammans och som stod i konflikt med andra små grupper i en klimatmässigt föränderlig miljö. Det gjorde oss flexibla, intelligenta och samarbetsvilliga men också tribalistiska och våldsbenägna. När vi började leva i större grupper krävdes bättre förmåga att hålla sams. Under årtusenden har vi därför tämjt oss själva och blivit allt mindre våldsamma.

Det har skett genom att vi under hundratals generationer dödat våra mest aggressiva och hänsynslösa individer, skriver Sauer. På så vis har vi avlat oss själva på fridsamhet, fördragsamhet och impulskontroll. Vi är ättlingar till de vänligaste.

Vi har alltså blivit alltmer fridsamma genom att vara våldsamma mot dem som inte var fridsamma! Det är för övrigt ofta så människor förmås att begå massakrer: genom att låta sig intalas att den grupp de dödar utgör ett aggressivt hot. Förövarna i Indonesien är inget undantag.

Genom att se filmen kan publikens instinktiva önskan att skära av farliga människor från gruppen ha väckts. I avsaknad av en verklig representant för mördarna kanske jag blev ställföreträdare.

Vi slits ofta mellan vår mer instinktsstyrda önskan att straffa och utesluta och vår mer förnuftsdrivna vilja att bete oss civiliserat. Vi vet att långa fängelsestraff försvårar återanpassning, att vård eller vänlighet ofta hjälper bättre än straff och att morötter ofta är bättre än piskor men vi har svårt att välja den mjukare vägen om den strider mot våra känslor i stunden. Vår domesticeringsprocess har kommit långt men vår moral är ännu situationsbunden.

Delar av publiken kan också, mer eller mindre medvetet, ha ägnat sig åt dygdsignalering där i salen. Det betyder att visa fram sin egen höga moral för att plocka poäng hos gruppen. Under benämningen godhetssignalering tillskrivs detta ofta, som ett nedsättande tillmäle, människor som försöker skydda utsatta grupper eller naturen. I själva verket förekommer det i alla grupper. Vi vill höra till, alltså säger och gör vi det som vi tror att den egna gruppen vill höra eller se; det som den egna gruppen betraktar som dygdigt. Kanske drogs många där på filmklubben med i avståndstagandet från mig av de som framstod som ledare.

Det kan tyckas som att vi lever i en osedvanligt våldsam tid men om man ser på de långa tidskurvorna så minskar våldet i samhället, det gäller allt från mord och våldtäkt till barnmisshandel och krogslagsmål. Vår moral bygger på vad vi tror att alla andra tycker är rätt och i de allra flesta grupper står våld lågt i kurs. Vi behöver inte längre domesticera vår egen art genom mord. Brutala sedvänjor som könsstympning kan minska kraftigt med upplysningskampanjer om att andra i den egna gruppen anser att sedvänjan är fel. Det krävs ofta bara att några vågar börja ifrågasätta för att flertalet ska svänga om.

Det kan också tyckas som att vi lever i en osedvanligt egoistisk tid men vårt moraliska ursprung finns i samarbete och solidaritet och det är vad som gjort oss framgångsrika som art. Retorikforskaren Maria Wolrath Söderberg menar att det är viktigt att det blir känt när många väljer att klimatanpassa sina liv. För om vi får veta att andra bryr sig och är beredda att ändra sitt beteende så ökar chansen att vi också gör det.

I sin bok berättar Hanno Sauer om Parisfördraget från 1928, också kallat Briand-Kellogg-pakten. Där skrev man under på att internationella konflikter hädanefter endast fick drivas med fredliga medel. Sauer beskriver hur fördraget senare dömts ut som löjligt och naivt men menar att det i själva verket representerar ett paradigmskifte i internationell politik. Viljeyttringen att förbjuda krig var något nytt och bara genom att existera som idé kan den ändå påverka. Vi är ju flockdjur som vill göra det gruppen tycker är det rätta.

Och domesticeringen av oss själva fortskrider.

Eva-Lotta Hultén
författare och journalist

Litteratur

Hanno Sauer: Moral. Uppfinnandet av gott och ont. Översättning: Joachim Retzlaff. Bokförlaget Daidalos, 2023.