Hodell och Hellsing – avigheten mitt i den svenska vanligheten

Det finns en avighet mitt i den svenska vanligheten. I dess centrum återfinns två herrar föda 1919 Åke Hodell och Lennart Hellsing. Magnus Haglund visar hur deras konst hänger ihop med landet lagom.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.

En av poeten Åke Hodells mer berömda skapelser kom till redan hösten 1937. Det skedde på Hammarby idrottsplats, under en match där Hodell var hejaklacksledare för Södra Latins fotbollslag. I sin helhet låter den så här:

Sassa brassa mandelmassa

Hej, hej, hej

IK Frej

Heja Gröndaaaal!

En av poängerna var förstås att inget av lagen hette Frej eller Gröndal. ”Men alla visste att de var de två sämsta lagen i gärdesgårdsserien”, som Hodell uttryckte saken.

Han var stridspiloten som störtade, som blev antimilitarist och poet, teaterman och ljudkonstnär. Det finns mycket som binder ihop honom med det internationella avantgardet, med dadaismen och Fluxusrörelsen, ljudpoesin och slumpmusiken, den drömda och den politiska konsten.

Men där finns också ett parallellt inhemskt spår som leder i delvis andra riktningar, lika mycket bakåt som framåt i tiden och som hör ihop med folkliga traditioner, revyer och ramsor, Andersson, Pettersson och Lundström, likaväl som med Bellman och Almqvist. Och inte minst Lennart Hellsing.

Hodell och Hellsing var båda födda 1919 och i deras konstnärskap och författarskap förenas språkknådandet och dråpligheten, en fantasirikedom som får ordklangerna att ta oväntade vändningar, skapa nya molekylära föreningar, öppna sig för leken, trolleriet, de magiska förvandlingarna.

Åke Hodells komiska militär General Bussig är i den bemärkelsen släkt med Kusin Vitamin och frasen ”Klipp av deras meningar, klipp sönder deras ord”, som återkommer gång på gång iLågsniff, skulle kunna vara något som Krakel Spektakel ägnar sig åt, i antiauktoritär villervalla.

Det finns en svensk avighet, mitt i den svenska vanligheten och i bakgrunden finns Carl Jonas Love Almqvists experiment med rimformer och halsbrytande ordvändningar, i nonsensdikterna tillkomna under landsflykten i Amerika på 1850- och 60-talen.

Det finns fascinerande korrespondenser mellan Hellsings ”Hej, sa Petronella ifrån Plaskeby, det är tid att fälla upp sitt paraply”, och Almqvists ”Kan man ej säga: / ’Ack, söta syster! Låna mig din Parasoll’? / Jo visst. Men kan den andra icke överväga och svara: ‘Syster! Den är blott ett gammal såll, / så full av hål!”

I en artikel i Aftonbladet 1964, ”Dikt vid språkets gräns”, lyfter Kurt Aspelin fram Almqvistdimensionerna i Lennart Hellsings rimkonst, ett litterärt landskap där ”den folkliga ramsans bakvända visa skjuter skott och där Lennart Hellsing timrar på staden Annorlunda - ‘en stad där allting sker, ut och in och bak och fram och upp och ner’”. Enligt Aspelin handlar den här sortens skrivande om en ”naiv lekfullhet inför ljuden som konkret byggmaterial, spontan glädje vid språkets och logikens kullerbyttor”.

Det skulle lika gärna kunna vara Åke Hodells konstnärskap han beskriver, inte minst det som äger rum i radiopjäsen om just Almqvists landsflyktsår i Amerika, Den stora segern vid Gettysburg från 1972. Här förvandlas verkligheten, på ett galghumoristiskt och melankoliskt vis, med hjälp av upprepningar och rytmiska förskjutningar. Samma sak många gånger om, i ständigt nya belysningar, med hjärnans elektroniska aktiviteter som fantiserar om livet där borta, på andra sidan havet. I ett brev till producenten Stina Eidem under föreställningsarbetet fångar Hodell Almqvists tvetydighet och kreativa ambivalens:

”Hos Almqvist brottades fantasierna och realiteterna med varandra på ett mer uppförstora sätt än hos vanliga människor. Svårigheten för Almqvist var att skilja fantasi och verklighet åt (en åkomma som hand delar med de flesta författare).”

Ja, så där formulerar sig Åke Hodell och han befinner sig i det här skedet i direktkontakt med omvandlingskrafterna och de revolutionära omstruktureringarna i Almqvists författarskap.

Men för både Åke Hodell och Lennart Hellsing tycks detta bråkande med verklighetsbilderna och anammandet av fantasins förvandlingskrafter handla om någonting mer än poetisk lekfullhet. Som konstnärlig akt är det hela intimt förbundet med upplevelser av andra världskriget, av ett Sverige som är litet, ansatt och trångt och söker samförståndslösningar, och senare, efter kriget, mynnar ut i välfärdsstatens rationalism och nyttotänkande. Var sak på sin plats.

Räta linjer, korrekta åsikter.

Hodell och Hellsing bryter med allt detta och de gör det med konstnärlig suveränitet och en virtuositet i handlaget, i ordens placeringar, kommatecknens rytmiska förskjutningar, de oväntade tankesprången mitt i vardagsbilderna.

Lennart Hellsing var visserligen aldrig, som Åke Hodell, med om någon flygolycka som påverkade hela konstnärskapet och blev en moralisk frågeställning om maktens språk. Men kriget kastar ändå sina skuggor och föder detta enorma frihetsbehov i språkets kränganden, ett kollagetänkande med skarpa linjer och förbluffande kombinationer som i hög grad påminner om Öyvind Fahlströms metod: ”Man tar en bit A och hittar en bit B och det tänder vildsint när man stryker A mot B”.

Ja, det är detta de ägnar sig åt, Herr Kors-och-Tvärs och Fröken Hit-och-dit. De dansar med varandra och gläder sig åt de oregerliga rytmerna som får världen att vibrera, något som kommer till ett fantastiskt uttryck i Kanaljen i Seraljen, konstboken från 1956 där Hellsings dikter omskapats av konstnärer som X:et, Randi Fisher, Endre Nemes och Karl-Axel Perhson.

Därför är det helt följdriktigt att Lennart Hellsing uppskattade en bok som Annika Elmqvists Sprätten satt på toaletten. Eller att han, i en Aftonbladetartikel 1966, kunde beskriva Maria Gripes romanfigur Hugo som ”en romantisk symbol för ett uppror mot de sociala konventionerna, mot stela regler och tidsjäktet”.

Här tydliggörs släktskapet med Åke Hodells konstnärliga och politiska anarkism, rättframheten och det direkta tilltalet, som inte jamsar med och gör sig till, men har en absolut känsla för komiken när språkordningen ställs på ända.

Det är detta som äger rum i Verner von Heidenstam, Nya dikter, attentatsverket från 1967 där Åke Hodell har hällt bläck över Heidenstams lyriksamling från 1915. Så kan det högtidliga och nationellt laddade språket invaderas av främmande och förstörande krafter, djur på vandring över boksidorna, en nödvändig oordning mitt i det som uppfattar sig som fast och färdigt.

I dikten Medborgarsång, i strofen som Heidenstam inleder ”Vi stridde gemensamt för hem och härd,/då våra kuster förbrändes,” låter det så här när Hodell gått loss med bläcket:

Vi stridde gemensamt för hem härd

Då våra k rändes

Ej her

När v

Ej her

men

Det äck på Sveriges b

Att eter pengar.

Det är sk

och tempel

men kasta s

och ta

Vi ör eg k,

et skilja

n det v vilja.

Magnus Haglund