Ateismen letar efter surrogat för Gud

Tänk om drömmarna inte berättar om det som har varit utan det som ska komma, att vi inte är uppmärksamma nog i vår verklighetsregistrering. Författaren Nabokov antecknade 64 drömmar 1964. Slog de in? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 10 januari 2019.När man uppnått en viss ålder är drömmarna mycket mer intressanta än livet. I gryningen vaknar man, försöker förgäves få tag i en flik av det där märkliga följet som just passerade, eller stanna ytterligare en stund i de okända men ändå så bekanta rum där man just stigit in. Och vem är den där snygga främlingen som också missade tåget? Den 14 oktober 1964 på det hotell i Montreux i Schweiz där han hade bott i tre år och skulle bo i ytterligare 13, ända fram till sin död, så inledde författaren Vladimir Nabokov tillsammans med sin fru Vera, ett experiment som varade fram till den 3 januari året efter, i sammanlagt 80 nätter. Varje morgon strax efter att de hade vaknat så skrev han ner vad de mindes av sina drömmar. De följande dagarna såg de sig omkring för att hitta något i verkligheten som anknöt till drömmarna som de hade registrerat. Det blev 118 handskrivna indexkort med 64 drömmar som nu förvaras på New York Public Library och som hamnat i boken "Insomniac Dreams" skriven av litteraturprofessorn och Nabokovkännaren Gennady Barabtarlo.Meningen med experimentet var att testa en teori av flygplansingenjören och filosofen John Dunne som han hade utvecklat i sin bok "An experiment with time" 1927, i vilken han menar att drömmar kan vara förutsägande lika väl som de relaterar till det förflutna, de kan alltså säga oss något om det som ska komma vilket ger en tillfredsställande förklaring till deju vu-upplevelser, känslan av att har jag inte varit här förut? Jo, du kan ha varit här förut! I drömmen. Tiden går ju också bakåt utan att vi märker det för vi inte är uppmärksamma nog. Världen är utsträckt i tiden men vi kan inte se den framtida delen i vaket tillstånd. En senare händelse kan således leda till en tidigare dröm. Ofta är drömmarna sammansmältningar av bilder från det förflutna och bilder från framtiden, menade Dunne.Nabokov kunde inte sova. Hela sitt liv hade han lidit av sömnlöshet och nu vid 65 års ålder hade han dessutom prostataproblem vilket ledde till att han måste upp på toaletten flera gånger per natt. Han tog insomningstabletter och han tog fler tabletter mitt i natten och ibland lyckades han inte slumra till förrän framåt morgonkvisten. I rummet intill på hotellet där de alltså bodde permanent där sov hans fru Vera, som han hade träffat i Berlin redan på tjugotalet efter han hade flytt från revolutionens Ryssland och som han varit gift med allt sedan dess. Tillsammans hade de flackat över kontinenterna, Vera skrev också men la sin författarkarriär på hyllan och skrev fortsättningsvis ut Vladimirs dikterade manus på maskin. De hade en son Dmitri som nu var vuxen.Vad kom då ut av dessa 80 nätters nedskrivna drömmar? Tilläggas ska att Nabokov var en övertygad och ettrig icke-Freudian som så fort han fick chansen gav Freud och hans omedvetna och hans drömtydningar en känga, skrev i sina memoarer att han ”förkastade Freuds vulgära, sjabbiga, fundamentala medeltida värld med dess absurda sökande efter sexuella symboler.” Så på de 118 indexkorten hittar man inte heller några tolkningsförslag. Enligt Dunnes teori skulle man däremot söka bland händelserna de kommande dagarna för att hitta drömmens så att säga omvända källa.Om du som jag är mer intresserad av metoden än av Nabokov kan man här lära sig att ha anteckningsbok och penna under kudden, och innan man ens tittar upp och tänker på något annat försöka minnas den bortflyende drömmen. Om du inte kan minnas hela försök åtminstone få tag i en enskild episod med så många precisa detaljer som möjligt, även om de kan tyckas som bisarra obetydligheter. Det kommer att leda till fler, det är som när man skalar ägg och först bara får tag i en liten, liten bit. Varje kväll, uppmanade Dunne, ska man dessutom gå igenom hela det nedtecknade drömmaterialet. Det var inte undra på att Nabokov ledsnade.För det gjorde han och det blev alltfler blanka kort bland alla drömfragment med fjärilshåvar, tågresor och borttappat bagage, tjusiga främlingar som talade ryska, trivial erotik som han sällan preciserade och återvändande döda föräldrar. Om han någon gång hittade en redan drömd händelse där ute i verkligheten var det i ett teveprogram tre dagar senare. Lite småtråkigt kanske.Men nu är det på detta vis att universitetsprofessorn Barabtarlo i efterhand sett att vissa av Nabokovs drömmar slog in först in efter hans död. Bland annat en där en rysk kvinna frågar honom om han trivs här i S:t Martin, och han i drömmen rättar henne och säger: Inte i Martin utan i Mentone, men 13 år senare kommer han att kremeras i S.t Martin begravningscenter. En sorts postmortem-profetia som nog Nabokov hade gillat menar Barabtaralo även om den går emot Donnes idé att en dröm bara har ett par dagar på sig. Ofta nog kan inte heller Nabokov härleda exempelvis en museidröm han har haft där han äter jord fast han redan har skrivit en novell om saken på trettiotalet. Den somnambula byrån försummar ett och annat, som han själv konstaterar i en dröm. Vilken tur att någon annan har tagit sig an detta arbete.För det är svårt att berätta om sina drömmar för andra människor i vanliga livet och förvänta sig att de ska upprätthålla intresset och inte börja flacka med blicken och faktiskt nicka till. Drömmar är kanske något man bör hålla för sig själv, hemligheter som inte tål alltför mycket allmänt plockande, man är ju själv både drömmaren och författaren, tolkaren, envar har sin egen drömfabrik men hur många kan det egentligen finnas? Nabokov gjorde underavdelningar av sina, arbetsdrömmar, undergångsdrömmar, erotiska och hjärtskärande, barndom och framåtsyftande osv.18 november 1964 drömmer Nabokov om den svåra bronkit som ska orsaka hans död tretton år senare.Jag måste säga att Vera Nabokovs drömmar är mer detaljerade, oväntade och mer spännande att läsa vare sig de nu slog in eller inte. Hon släpps ut från ett portugisiskt fängelse fyra gånger. Går barfota med bebisen Dimitrov på sådana kullerstenar som finns i S:t Petersburg i en sorts atmosfär av inkvisitionen, drömmer om illegala OS-deltagare i sjönöd och ryska admiralskor och sprickor i golvet det trots allt går att skyla över med mattor. Intressant är att det då pågående OS alltmer letar sig in i bådas drömmar där på hotellet tillsammans med en och annan föreläsningsdröm, tillbaka i skolbänken utan att kunna läxan, som i en Bergman-film. Klockan är halv elva, döda kusiner, mamma ska med tåget, Vladimir misshandlar en man som kollar för djupt i Veras urringning, drömmer att han ska skriva ner allt det här. Eller diktera det för Vera. Lager på lager av falska uppvaknanden.När jag läser om det här drömexperimentet slås jag av att det som så ofta hos exilmänniskor finns en längtan nedlagd i stenarna, gatorna, släktingarna, husen. Att redan innan avresan fanns avresans konsekvenser där. Det är lite som hos Duras – redan i Trouville saknade jag Trouville, typ. Jag tror att Duras också skriver att det som sker mellan två människor i drömmen förändrar relationen mellan de människorna i det vakna livet. Och då är det ju som om dessa två världar, drömmens och den vakna tidens, inte bara är parallella utan överlappar varandra.18 november 1964 drömmer Nabokov om den svåra bronkit som ska orsaka hans död tretton år senare. Men redan 1916, då han är sjutton år, drömmer han att hans onkel Vasili, vars förmögenhet som han strax innan fått ärva och som sen sveptes bort av ryska revolutionen, säger att han ska återvända till honom som Harry och Kuvyrkin. Vilket slog in 42 år senare då Harris and Kubrick Pictures gav Nabokov en gigantisk summa pengar för filmrättigheterna till romanen Lolita.I sin dagbok skriver han 1951: Tiden står helt stilla. Vi upplever att den rör sig bara för den är mediet där växande och förändring tar plats eller där saker upphör, som stationer. Och någon annanstans: Tänk om allt bara är en ond dröm och jag kommer att vakna upp på en gräsmatta nära Prag.Det kan vara dags att ta en liten tupplur, eller mikrosömn som det väl heter numera. Låt inget störa efter uppvaknandet. Betänk att drömmarna kan slå in efter döden. Du har bara ingen som kommer att ta sig an dem men det kan vara så att allt redan har hänt. Eller som min äldste son till sin moders häpnad konstaterade redan när han var 4 år: Tänk om alla de roliga dagarna bara är en dröm och det är de tråkiga som är livet.Katarina Wikarskatarina.wikars@sverigesradio.seInsomniac Dreams. Experiments with time by Vladimir Nabokov. Edited by Gennady Barabtarlo (Princeton University Press).

17 Syys 10min

För Vladimir Nabokov handlade Lolita om att erövra det engelska språket. Maria Edström läser en författare som aldrig längtade hem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2025.Som tonåring blev jag helt tagen av Vladimir Nabokovs roman ”Han som spelade schack med livet”. Schackgeniet Luzjins totala oförmåga att leva ett normalt liv utanför spelandet, hans sociala klumpighet och totala hjälplöshet i tillvaron utanför brädet och dess figurer – kändes på något förvånande vis bekant. Då den yttre världen framstår som helt obegriplig för Luzjin vill han desperat hitta ett språk att kunna vistas och navigera i. Själva schackspelet blir hans i stort sett enda språk, som levde han i ett land där detta var modersmålet. Precis som man kan känna när man är mycket ung och är på väg att bli en annan. Eller som när man måste lämna sitt land och sitt språk.Romanen ”Luzjins försvar” som enligt Nabokovs såväl ryska som engelska titel vore riktigare även på svenska, väckte direkt uppmärksamhet. I förordet till romanens svenska utgåva 1936 ansåg Anders Österling att V. Sirin – som Nabokov kallade sig då för att inte förväxlas med sin far – var ett namn att lägga på minnet, och att han ”tillhör den emigrantgeneration, vars känsloliv hunnit frigöra sig från de äldres hjälplösa hemlängtan till ett Ryssland, som blott existerar i deras minnen.” Författaren Maxim Grigoriev skriver insiktsfullt i sitt förord till samlingen ”Ryska romaner”, med flera av de verk som Nabokov skrev på ryska och senare översatte till engelska, att det centrala temat i Nabokovs författarskap är vad som händer när en människa ser världen på ett helt annat sätt än omgivningen. Grigorjev verkar också hålla med Österling, även om hans uttryck är mer drastiskt; Nabokov ägnar sig inte åt ”lökkupolsmasturbation” utan var redan från början var en sofistikerad, modern och kosmopolitisk författare. Men Nabokovs verk skildrar också migrantlivet mer handfast. I ”Han som spelade schack med livet” sitter Ljuzjins svärföräldrar ensamma, isolerade i en utkyld lägenhet i Berlin, fylld av rysk kitsch; samovarer och tavlor av bondkvinnor – i en av migrationens alla distinkta bilder. I ”Masjenka” handlar det om rysk diaspora på ett pensionat i samma stad; ”Pensionatet var både ryskt och otrevligt” som det heter. Huvudpersonen Ganin, som lever ett tröstlöst exil-liv inser plötsligt på väg till tågstationen där han äntligen ska möta sin forna ryska kärlek att hon, Masjenka, bara är en bild ur minnet. ”Det finns ingen Masjenka utom denna bild, kunde inte finnas.” Och Ganin förstår att det inte finns någon väg tillbaka. Och på den vägen är det hos Nabokov - riktningen är inte bakåt, hemåt, utan framåt, bort.Författaren Aris Fioretos som gjort en bragd-insats som översättare av Nabokovs romaner, förvisso från engelska men de låter ryska, skriver i sin elaborerade essä ”Nabokovs ryggrad” mycket om hans stil, zoomar in och ut på detaljer och korrespondenser. Tar fasta på Nabokovs påstående att det måste ”kännas i ryggraden” om något är stor litteratur. Och visst, men är inte detta uttalandet ett typiskt avfärdande från en författare som hatade allt som luktade tolkningar, psykoanalys, politiska budskap eller falsk själfullhet. Fioretos skriver att Nabokov ville skapa ett mönster, en väv av text, av språk som kunde mäta sig med själva skapelsen. En författare som inte speglar utan uppfinner sin egen värld medan han beskriver den – om det så gäller Berlin, Frankrike eller en småstad i USA.För när kriget, som jagat Nabokov och hans hustru runt i hela Europa, till slut tvingar dem över Atlanten så skriver han de två, som jag lite tillspetsat vill påstå, stora migrantromanerna: ”Lolita” och ”Pnin”. ”Lolita” med sin skandalösa pedofil-gestalt Humbert Humbert – en ”sjabbig émigré” trots sina snygga kostymer och europeiska bildning. ”Pnin” är motsatsen – en rörande och ömsint liten rysk professor som omfamnar allt amerikanskt men inte har en susning om hur han ska hävda sig i detta nya. Den onde och den gode migranten. Och en oöverträffad skildring av Amerika fylld av hån och kärlek. Nabokov blev sårad över att ”Lolita” beskylldes för att vara antiamerikansk – blott ett av allt den anklagades för – för honom handlade den om att erövra det engelska språket. Likt en förälskad och vedervärdig våldtäktsman vill han erövra sin ”Lolita” – det engelska/amerikanska språket som gäckar honom i sin barnsliga och vulgära lockelse. Men som han lyckas erövra och inlemma i sin egen språkliga praktik. ”Bilarna stod parkerade som grisar runt ett tråg” som han beskriver parkeringen utanför det hotell där det första övergreppet på Dolores äger rum. Men i memoaren ”Tala minne” utvecklar Nabokov sin fruktan att förlora det enda han räddat med sig från Ryssland – ryskan. Trots att han som barn haft en engelsk guvernant skulle han alltid vara rädd att han aldrig skulle bli i stånd att få sin engelska prosa att komma ens i närheten av den på ryska. Och han skulle fortsätta att översätta från ryska till engelska och från engelska till ryska i hopp om att vara herre över sitt språk. ”Lolita” utkom 1955 och skrevs direkt på engelska, men när Nabokov tio år senare översatte boken till ryska insåg han att det ”underbara ryska modersmålet” – som han inbillade sig ännu väntade på honom någonstans – var en chimär. Fioretos beskriver hur engelskan, övertrumfar modersmålet. Det nya har segrat över det gamla, det språkliga återvändandet blir en bitter återvändsgränd. För Nabokov har inte främst migrerat från en plats, utan från ett språk. Det är inte en lokal hemlöshet utan en existentiell tomhet som bara kan lindras av språkets, stilens, spelets inre räddande karta. Är det för att han är en migrant som vägrar spela den förväntade rollen i att sörja folket, kulturen, jorden eller nationen som hans stil så ofta beskrivs som kylig och ironisk, ja rentav trolös? Men ser inte underströmmarna av ömhet och förtvivlan. I Maxim Grigorievs roman ”Europa” åker huvudpersonen, som på ett gåtfullt vis rymt eller ”hoppat av” från Sovjetunionen under en skolresa i Paris, i nutid som vuxen tillbaka på ett impulsivt besök till barndomsstaden Moskva. Han söker upp sitt gamla hem i ett stort hyreshus där ingen öppnar, bara en sur granne undrar vad fan han gör där. ”Nånting drogs ihop och slöt sig inom mig, som när man knyter ihop en sopsäck”. Precis så skulle Nabokov kunnat formulera det och här, tycker jag, gör Grigoriev ”en Nabokov” – gestaltar det exilens tomrum runt vilket ett helt författarskap kan hovra. Själv slutade Nabokov, som aldrig haft ett riktigt hem någonstans, sitt liv på ett lyxhotell i Schweiz – Europa men ändå inte riktigt Europa, ett flerspråkligt neutralt isolat, en priviligierad tillflykt, en den oheroiska migrantens asyl. Maria Edström kritikerLitteratur:Vladimir Nabokov ”Han som spelade schack med livet” i svensk översättning av Ellen Rydelius med förord av Anders Österling. Albert Bonniers förlag 1936.Vladimir Nabokov ”Ryska romaner”, samlingsutgåva med förord av Maxim Grigoriev. Modernista 2024.Vladimir Nabokov ”Masjenka” i svensk översättning av Aris Fioretos. Norstedts 2001.Aris Fioretos ”Nabokovs ryggrad”, essä. Norstedts 2024..Vladimir Nabokov ”Lolita” i svensk översättning av Aris Fioretos. Albert Bonniers pocket 2007.Vladimir Nabokov ”Pnin” i svensk översättning av Aris Fioretos. Norstedts 2000.Vladimir Nabokov ”Tala, minne” i svensk översättning av Lars Gustav Hellström Albert Bonniers 2012.Maxim Grigoriev ”Europa” Albert Bonniers 2021

16 Syys 9min

Det finns flera kopplingar till verkligheten i Vladimir Nabokovs Lolita. Romanen och fallet Sally Horner får kritikern Hanna Johansson att reflektera över att bli sedd och se sig själv utifrån. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.På det mest kända fotografiet av Sally Horner sitter hon på en gunga vars rep hon håller i sina båda händer. Hon har en ljus kortärmad klänning, vita tjocka sockor och lackskor. Hon ler, hon är solbränd, hon har några fräknar. Hon är elva men ser ut att vara äldre, nästan som en tonåring eller som en vuxen kvinna som har spökats ut till ett barn.Fotografiet är taget i Atlantic City sommaren 1948. Bakom kameran stod Frank Lasalle, hennes kidnappare och våldtäktsman som skulle komma att hålla henne fången i ytterligare tjugo månader efter att bilden togs, på en färd som skulle ta dem kors och tvärs genom USA med stopp på otaliga motell och husvagnsområden.Om historien känns bekant från Vladimir Nabokovs roman ”Lolita” från 1955 är det inte en slump. Där drabbas den tolvåriga amerikanska flickan Dolores Haze av den högutbildade europén Humbert Humberts pedofila besatthet. Efter att han har gift sig med Dolores mamma – som praktiskt nog strax därefter omkommer i en bilolycka – tar han med sig henne på en febrig resa genom landet, kantad av övergrepp. Lolita är det smeknamn han ger sitt unga offer, sin nya styvdotter – nymfetten, som han kallar henne – och namnet har kommit att bli synonymt med det sexualiserade barnet.”Hade jag gjort samma sak med Dolly”, tänker Humbert Humbert mot romanens slut, ”som Frank Lasalle, en femtioårig mekaniker, gjort med elvaåriga Sally Horner 1948?”Inspirerades alltså Nabokov av Sally Horners historia, är det hon som är Lolita? Denna lite grovhuggna fråga försökte författaren Sarah Weinman besvara i en bok från 2018, och bokens titel ger kanske en ledtråd om hennes syn på saken: den heter ”The Real Lolita”.Relationen mellan verklighet och fiktion i ”Lolita” är omskriven sedan tidigare. Dels i förhållande till romanens opålitlige berättare, dels med hänsyn till de verkliga händelser som då och då bryter igenom berättelsen.Kritikern Alexander Dolinin har diskuterat hur Nabokov använde sig av den sanna historien om Sally Horner, hur han placerade ut ledtrådar i texten innan denna mening dyker upp och bekräftar sambandet.Till exempel låter han Dick Schiller, den man Dolores gifter sig med efter att hon har flytt Humbert Humberts våld, vara mekaniker. Och i Humbert Humberts mun lägger han formuleringar i stort sett direkt kapade ur de tidningsnotiser om Sally och Lasalle som Nabokov läste medan han skrev sin roman.Dessutom, spekulerar Dolinin, måste särskilt en författare som Nabokov, så förtjust i anspelningar och allitterationer som han var, ha blivit överlycklig av duons likartat klingande namn Sally och Lasalle – som ju påminner om sale, det franska ordet för smutsig.Men någon större gåta är det egentligen inte, förhållandet mellan den verkliga Sally Horner och den fiktiva Dolores Haze. Sally Horner var varken den första eller den sista att drabbas av ett öde som liknar Lolitas.När jag pratar om ”Lolita” med andra kvinnor visar det sig nästan alltid att vi någon gång under läsningen har frågat oss själva: var jag som hon? Frestade jag någon när jag var i hennes ålder, med den förpubertala kropp jag avskydde så mycket, en kropp som varken tillhörde ett barn eller en kvinna, som kändes som en asymmetrisk hög av ben och fett?Det verkade otänkbart, och ändå visste vi ju att det inte alls var det. Jag minns när jag som sexåring fick höra talas om hur en flicka som hette Natasha Kampusch hade försvunnit i Österrike, och när jag som fjortonåring läste i tidningen att hon hade rymt efter åtta års fångenskap. Jag växte upp med en skräck för vita skåpbilar och främmande män.Men i den frågan – frestade jag någon? – ligger också en dold önskan. Att bli sedd av en man, att göra män galna, såldes in som existensens högsta syfte och finaste pris. Frestelsen framstod som så mystisk för att den var något att både befara och begära.I en av låtarna på Lana Del Reys första skiva, ”Off to the races” lånar hon de berömda öppningsorden från ”Lolita”: ”light of my life, fire of my loins”. Eller i Aris Fioretos svenska översättning: ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Den dubbla betydelsen i ”länder” blir som en illustration av denna brända jordens kärlekshistoria, där det enda som får Dolores att stanna hos sin styvfar är att han förstör hennes möjligheter till ett annat liv.Lana Del Reys låt är, som så många av hennes låtar, en berättelse om att vara galen, att vara förälskad, om att vara snygg, om att bli iakttagen; låtens jag beskriver sig själv sedd utifrån, i en vit bikini i en ljusblå simbassäng, i en röd klänning i ett rum av glas. Det är en berättelse om frestelsens frestelse.Jag tänker ofta på Sara Stridsberg när jag lyssnar på Lana Del Rey, fascinationen inför en särskild version av Amerika som de delar, som de delar också med Nabokov. I romanen ”Darling River”, med undertiteln ”Doloresvariationer”, bearbetar hon Nabokovs nymfettgestalt och låter den ta olika skepnader: där finns Dolores Haze, där finns Lo som är döpt efter henne, där finns en aphona som utsätts för vetenskapliga experiment. Vid ett tillfälle talar Lo såhär: ”Jag stod borta vid jukeboxen och valde musik.””Jag stod borta”; till och med när det är hennes egen röst vi hör är det som om hon såg sig själv från ett avstånd, precis som Lana Del Rey i den där låten.En vanlig reaktion hos den som blir utsatt för ett övergrepp är att avskärma sig från sin egen upplevelse, lämna kroppen; så kan man förstå det avståndet. Men kanske ringar det in något långt mer grundläggande än så: den komplexa, skräckblandade förtjusningen inför att bli betraktad.Det var genom Sarah Weinmans bok som jag lärde mig att Frank Lasalle tog den mest kända bilden av Sally Horner, och jag har inte kunnat sluta tänka på det. Jag hade utgått från att fotografiet var taget av en familjemedlem, ett möjligen iscensatt lyckligt barndomsminne, men ändå ett slags lyckligt barndomsminne, och inte en bild av konstruerad barnslighet regisserad av en besatt och våldsam man.Fotografiet är inte alls explicit. Det är inte som bilderna jag ofrivilligt har kommit att förknippa med Lolitas namn: bilderna av henne som en ung fresterska, bilden av Sue Lyon i Stanley Kubricks filmatisering som på filmaffischen suger förföriskt på en rubinröd klubba bakom hjärtformade solglasögon. I sitt arkiv hade paret Nabokov ett nummer av magasinet Cosmopolitan från 1960, där en fyrtiotreårig Zsa Zsa Gabor är utklädd till en Lolitafigur med nattlinne och ett äpple i handen. Lolitas namn och idén om det sexiga barnet är oskiljaktiga. Lolita är någon som vuxna kvinnor kan spökas ut till.Det är som om Sally Horner, också i detta avseende, har drabbats av Lolitas öde. Den fiktiva Dolores Haze är hågkommen för det smeknamn hon fick av en man som våldtog och rövade bort henne. Sally Horners namn kommer aldrig att nämnas utan Frank Lasalles. Och på den mest kända bilden av henne, den som vid första anblick tycks uttrycka sorgfri barndom, är det honom hon ser – och han som ser henne.Hanna Johansson, kritikerLitteraturSarah Weinman: The Real Lolita – The Kidnapping of Sally Horner and the Novel That Scandalized the World. Harper Collins, 2018.

15 Syys 10min

Äta svamp? Länge ansågs svamp vara flugföda i Sverige, numera är det en delikatess som odlas i garderober. Johan Landgren följer svamphatets historia. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Även om jag generellt sett har ett bedrövligt minne, finns det en sak jag aldrig glömmer: ett svampställe. Som svampentusiast är det frestande att förklara det evolutionärt, som ett bevis på svampens betydelse för människan som art. Mycket lite tyder dock på att så varit fallet. Under historien har svamp, i många kulturer, snarare betraktats med avsmak. Mykologen Merlin Sheldrake går i sin bok Ett sammanvävt liv så långt som att tala om en utbredd mykofobi, en närmast sjuklig rädsla för svampar, som gränsar till hat.Det gäller inte minst här i Sverige. ”Gräs och löv, sågspån och jord, snart sagt allt möjligt, kunde den gamle svenske bonden äta, blott icke svamp; förr svalt han ihjäl”, heter det i en etnologisk skrift från början av 1900-talet. Enligt folktron var dessa ”paddehattar” farliga bara att vidröra. Och för den som gick igenom en så kallad häxring väntade olycka och allvarlig sjukdom.Också inom vetenskapen höll man sig länge på avstånd. Till och med Carl von Linné, den store systematikern, gav upp sina försök att förstå sig på svamparnas plats och funktion i ekosystemet. Hämndlystet benämnde han dem ”Floras vandrande pack” och menade att de var ”mer tjänliga såsom näring åt flugor än åt människor”.Men varifrån kommer då detta svamphat? Sheldrake hänvisar till en teori från 1957, framförd av Gordon och Valentina Wasson, vilka delar upp kulturer i mykofila och mykofoba, svampälskande eller svamprädda. Den huvudsakliga vattendelaren menar de är huruvida respektive kultur haft tradition av att använda, eller sky, psykedeliska svampar.Sheldrake är visserligen inte helt övertygad om teorins allmängiltighet, men menar att den har en poäng. Inställningen till svamp har historiskt varit mer positiv i länder där schamanistiska kulturer, med en tradition av andliga svamptrippar, tidigare haft fäste, som i Ryssland och delar av Sydamerika. I andra kulturer har attityden däremot varit direkt fientlig, till den grad att all svampanvändning betraktats som något omoraliskt och djävulskt. Ett sådant exempel hittar vi i det viktorianska England, och här stöter vi på en annan av biologins stora pionjärer, Charles Darwin, i en biroll.Enligt historien var Darwins dotter, Henrietta Litchfield, orolig över vilken inverkan stinksvampen, med det talande latinska namnet Phallus impudicus, kunde tänkas ha på sina tjänsteflickors moral. I smyg gav hon sig därför återkommande ut i skogen och plockade stinksvampar som hon sen brände upp i en av herrgårdens kaminer.I sin kamp mot omoralen missade hon dock en viktig detalj: genom att bära runt den vulgära svampen hjälpte hon till att sprida dess sporer. Som så ofta är fallet med svampar visar det sig att de ligger ett par steg före människan. Och inte konstigt är väl det, med tanke på att de tros ha existerat i åtminstone 2,4 miljarder år. Det vill säga runt tiotusen gånger längre än vi.Indelningen i svamprädda och svampälskande kulturer verkar ha visst fog för sig, men det finns också många undantag. I länder som Italien och Frankrike har svampplockning, utan koppling till schamanism, länge varit en självklar del av mathållningen. Det franska köket är därtill orsak till att åtminstone en svamp började ätas av allt fler svenskar redan under 1800-talet. När vi 1818 importerade en ny kung därifrån, Jean Bernadotte, vid kröningen omdöpt till Karl XIV Johan, fick vi nämligen hans svampfäbless på köpet. Särskilt stor var hans smak för stensoppen, vilken numera ofta går under hans namn: Karl Johan-svamp.Under det senaste århundradet har den svenske bondens motstånd mot svamp långsamt malts ned. I svenska mykofilers svampkorgar slinker numera inte bara kantareller och stensoppar ner, utan också kremlor, musslingar och skivlingar. Och i garderober, grottor och på stockar i trädgårdar odlas delikatesser från det asiatiska köket, som shiitake och shimeji.Samtidigt är vår relation till svamparna kluven. Vi äter och pysslar om dem, men kan samtidigt inte riktigt lita på dem på samma sätt som vi kan lita på en morot eller ett äppelträd. De skrämmer oss med sin nyckfullhet, potentiella giftighet och sina hallucinatoriska egenskaper. Ibland beter de sig också kontraintuitivt, som den svampart som frodas på en av jordens mest förorenade platser, Tjernobyl. Forskarna vet inte hur, men på något sätt tycks den kunna använda strålningen för att öka sin egen tillväxt.Kanske kan man säga att svampen till sin natur är bångstyrig? Den skyr våra kategoriseringar, vilket gör det förståeligt att många av oss håller den på ett visst avstånd. Men samtidigt är det mycket vi går miste om när vi gör det. Inte bara kulinariskt och näringsmässigt, utan också på ett vetenskapligt och filosofiskt plan.Det menar åtminstone Sheldrake, som i sin bok främst diskuterar svamp utifrån ett filosofiskt perspektiv. Han tar avstamp i en frågeställning filosofen Thomas Nagel 1974 väckte i sin vetenskapliga artikel: ”What Is It Like to Be a Bat?”. Hur känns det att vara en fladdermus? Vad Sheldrake frågar sig är: ”Hur känns det att vara en svamp?”.Under ett vetenskapligt experiment med intag av LSD, en hallucinogen drog ursprungligen utvunnen ur svampen mjöldryga, prövar han frågan, och kommer till samma slutsats som Nagel. Det går förstås att föreställa sig hur det är, men det är omöjligt att faktiskt veta. Bara fladdermusen kan uppleva hur det är att vara fladdermus, och svampen hur det är att vara svamp.Men kanske, funderar Sheldrake vidare, kan svamparna säga oss något om hur det är att vara människa? Han skriver: ”Min utforskning av svamparnas värld har fått mig att ompröva mycket av vad jag trodde mig veta. Evolution, ekosystem, individualitet, intelligens, liv – inget är riktigt vad jag trodde det var”.En tanke slår mig: Är inte minnen lite som svampar? Liksom mycelet i jorden kan minnestrådar ligga dolda i det undermedvetna under många år, för att när rätt omständigheter uppstår, dyka upp som från ingenstans. För svampar gäller det, bland annat, att temperaturen och fuktigheten ska vara den rätta. För minnen är det snarare en särskild plats, en lukt, eller ett oväntat möte som är av vikt.Det är kittlande att jämföra ett mycelnätverk med hjärnan och nervsystemet. Sheldrake gör det gärna, då de har många likheter. Men lika viktigt, påpekar han, är att inte fastna i liknelserna, utan att också se skillnaderna, som är minst lika många.När man försöker förstå en svamp, kommer man till slut nå en gräns som inte går att passera: upplevelsen av att vara människa. För den som är på jakt efter absoluta svar är det frustrerande. Det visar inte minst Linnés griniga inställning. Men för den som är mer intresserad av öppna frågor är den gränsen snarare en viktig startpunkt. Människor är, liksom svampar, komplexa organismer som växer på både djupet och höjden. Bångstyriga, svårkategoriserade, men också med potential att styra om riktningen för hela kulturer.Johan Landgren, litteraturvetare och poetProducent: Ann LingebrandtLitteratur:Thomas Nagel: What Is It Like to Be a Bat? The Philosophical Review, 83 (4), 1974, 435–450. https://doi.org/10.2307/2183914Jesper Nyström: Svamparnas planet: det uråldriga nätverket som bryter ner och bygger upp vår värld. Bonnier fakta, 2020.Merlin Sheldrake: Ett sammanvävt liv: hur svamparna förenar vår värld, förändrar våra sinnen och formar vår framtid. Översättning: Jim Jakobsson, Volante, 2021.

11 Syys 10min

Hur påverkas våra tankar av platsen de uppstår på? Madeleine Hessérus söker platsens ande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tid har förflutit på platsen där jag bor. Det blir tydligt när jag ser mig omkring. Den uråldriga brunnens ruttna träöverbyggnad utgör numera en fara för nattliga vandrare, vilka riskerar att vid ett felsteg hamna i samma förtvivlade situation som en protagonist i någon av Haruki Murakamis romaner. Tujorna, som när de planterades knappt var manshöga, har växt sig över taksprånget på ladan och ekarna, askarna, lönnarna – alla är nu nästan dubbelt så höga.Det förvånar mig, just detta att jag och min man bott här så länge, att vi gått omkring här så länge, i mer än tjugo år, men i förhållande till husets egen ålder är de två decennierna försumbara.När vi flyttade hit, till en övergiven gård på gränsen mellan Närkeslättens ödslighet och Bergslagens slutenhet, föll den ena grindstolpen ihop när flyttbilen körde in på gården. Ett tecken naturligtvis. På att här skulle krävas hårt arbete eller överseende eller humor – hur man än valde att se det, var man från och med nu i gårdens våld eller kanske, under dess beskydd.Den första natten i huset tillbringade jag ensam med min hund i det enda rum som gick att få varmt, det var sent i november, och hunden och jag vaknade samtidigt av ett krafsande ljud vid tröskeln ut mot hallen. När jag vände blicken mot dörren, såg jag hur en mus satt på bakbenen på tröskeln, som om den behövde sträcka på sig i hela sin längd för att kunna ta in synen av mig och hunden: Vad vill det här säga? Vilka är de här inkräktarna och vad gör de här i mitt hus?Den sönderfallande grindstolpen och musen på tröskeln är de starkaste ögonblicksbilderna från min allra första tid på den här platsen, alldagliga händelser, men deras reflekterande kvalitet – kontrasten mellan det objektiva skeendet och den subjektiva upplevelsen – säger kanske något om vad det innebär att försöka erövra en plats, och bli en del av den.Här i huset har jag skrivit böcker, berättelser, texter. Många av texterna och de tusentals orden och meningarna har jag vid det här laget glömt vad de handlat om, men jag minns när och var de kommit till. Den här platsen har blivit förknippad med själva berättandet, så att platsen inte längre bara är en särskild fysisk plats, utan numera också en berättelsens plats.Ibland använder man begreppet ”platsens ande”, genius loci på latin, när man vill beskriva en särskild plats starka påverkan på människans sinne eller känsloliv, och hur den påverkan i sin tur har sin grund i platsens metafysiska minne av sin historia. Kanske har platsen där jag bor, dess så att säga samlade hågkomster, i hög grad påverkat mig och i förlängningen också mitt skrivande. Men hur egentligen?När vi flyttade till den här gamla gården fanns inget dricksvatten i huset, ingen fungerande värme, tak läckte, mössen bodde i väggarna. Det var ett hus och en gård som människorna övergivit och lämnat åt sitt förfall. Men det var också en plats som bar spår av en annan tid.Skriver man om annat och på ett annorlunda sätt i ett lantligt gammalt hus än i ett modernt hus inne i en stad? Vad har platsen för betydelse? Det är förstås svårt att sätta fingret på. Men ibland när jag går genom rummen i huset, där så mycket är förankrat i historia, eller när jag utför sysslor i trädgården under de höga träden, kan jag tänka att alla de uttryck för liv som varit så fundamentalt annorlunda mitt egets, ofrånkomligt blandat sig in i det jag har skrivit; att de diffunderat in i berättelserna lite i taget, på samma sätt som molekylerna i luften vi andas rör sig och blandar sig med varandra.Jag tror att litteratur mår bra av perspektivförskjutningar. Att bo på en plats där de gamla knotiga träden fått stå kvar och där husets möbler och föremål bär spår av tidigare människors begrepp om tillvaron, kan kanske göra att man ser på samtiden och sig själv med annan blick än om man lever mitt bland nuets snabbt förbiilande ting och föreställningar, där det förgångna ofta är bortmotat.När jag sitter och skriver i mitt arbetsrum tittar jag ibland upp från datorskärmen och låter blicken glida över bokhyllan framför mig. Många av titlarna och namnen på böckernas ryggar vittnar om liv som levts före mitt och på helt andra platser, och många av dem enbart i författarnas föreställningsvärld. En plats kan otvivelaktigt påverka en människas sinne, och den kan ibland också bli till ord och placeras på tryckta boksidor, som Thomas Manns febriga Venedig, Mircea Cărtărescus magnetiserade Bukarest, Emily Brontës stormpiskade hedar, Franz Kafkas labyrintiska bo. Och platserna utgör inte bara bakgrund till levnadsöden utan skapar också ödena, plågsamt eller glädjefyllt, men alltid obevekligt – obevekligt eftersom litteraturen är tvingande i sig; Spöket Cathy kommer att för alltid hemsöka Wuthering Heights, Aschenbach sitta i sin vilstol på Lido mellan havet och badhytterna, Kafkas varelse kommer att för all framtid irra runt i sitt förvirrande bo, och platserna är avgörande för berättelsernas utveckling och berättelsernas karaktärer är så beroende av platserna att de beblandat sig med varandra.Jag ser mig också omkring på alla de oordnade ting förutom böckerna som omger mig i mitt arbetsrum – somliga pyttesmå och anspråkslösa som pennstumpar, andra större och mer betydelsebärande, en marionettdocka inköpt för länge sedan i en tobaksdoftande källare i Prag, en ask med fotografier på okända döda släktingar, ett golvur som slår varje heltimme med fel antal slag – en mängd föremål, där många av dem inte tjänar något bestämt syfte annat än som nötta artefakter som verkar upprätthålla en egensinnig distans till omvärlden, till det samtida eller enbart nyttoinriktade. Men det är detta förflutna, dess materiella tyngd, som ifrågasätter min varseblivning så att jag måste rynka pannan och tänka efter: Har jag verkligen rätt i det jag tror och tänker?Det är kanske så den här platsen påverkar mig och också smittar av sig på mitt skrivande: Jag får hjälp att betrakta världen ur en annan synvinkel och logik än min egen. När jag nu ser tillbaka på de böcker och berättelser jag skrivit medan jag bott här verkar de ha det gemensamt att de alla försökt gestalta just platsens betydelse, hur en plats påverkar människan, hur den formar och skapar henne, hur hon brottas med den och vad platsen tvingar henne till.Karen Blixen skrev om sitt Afrika i boken Den afrikanska farmen: ”Jag kan en sång om Afrika /.../ Kan Afrika också en sång om mig? /.../ Spejar örnarna på Ngong efter mig?”Blixens tanke går naturligtvis att se som uttryck för kolonial självöverskattning, men man kan också tolka den som uttryck för verklig beblandelse, en diffusion, där jaget och platsen är oskiljaktigt samverkande. För Blixen skedde denna beblandelse i Kenya (ett oblitt öde skulle ju senare föra henne tillbaka till Danmark, en plats hon befarade skulle ”tillintetgöra” henne, som hon skriver i ett brev). Ibland tänker jag: det ska bli skönt att resa härifrån. Vid sådana tillfällen reser jag till en mindre stad här i närheten eller till en större stad längre bort. Jag längtar efter något flyktigt, till nuet, till att lämna beständighet och historia. Men jag återvänder, som Kafkas varelse till sitt bo, av envishet eller helt enkelt för att jag erinrar mig den där musen på tröskeln för över tjugo år sedan, och den förvåning vi bägge två upplevde vid det plötsliga mötet. Vem vet, kanske bevarar den här platsens ande, dess genius loci, det ögonblicket och den förvåningen. Madeleine Hessérus, författareLitteratur:Thomas Mann, Döden i Venedig (på svenska på Bonniers, första utgåva 1952)Mircea Cărtărescu, Solenoid (på svenska på Albert Bonniers Förlag 2019)Emily Brontë, Wuthering Heights (1847), på svenska Svindlande höjder, senast utgiven på Modernista, 2014Franz Kafka, Boet (oavslutad novell publicerad första gången postumt 1931, på svenska på Polyfem 1995)Karen Blixen, Den afrikanska farmen, på svenska på Bonniers 1955Människor som oavsiktligt hamnar i en brunn eller i ett underjordiskt rum återkommer som idé i flera romaner av Haruki Murakami, t ex i Fågeln som vrider upp världen (Norstedts 2007) och Mordet på kommendören (Norstedts 2019)

9 Syys 9min

Sven Hugo Persson spårar en grönt stråk i Povel Ramels produktion. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Naturen går som en röd tråd genom Povel Ramels verk. Det har ofta sagts att hann undvek den politiska satiren som är så central hos andra svenska revyförfattare som Karl Gerhard eller Hasse och Tage. Men det är slående att när han ändå formulerar en form av satir och protest, då är det den hotade naturen det gäller. Som i sången Det skulle aldrig delfinerna göra från 1969 eller i Margareta Krooks monolog Moder Jord i revyn Tingel tangel 1989.Inte heller skämtar Ramel om präster eller kyrkan. Religionen är helt enkelt frånvarande. Ett av de största hoten mot Bibelns lära om världens skapelse på artonhundratalet var ju Darwins utvecklingslära. Och vad hittar vi hos Ramel om inte sången Digga Darwin,” denna man som sammanhanget fann”.Han satt där på sin kammare, drog sin polisong/och tänkte Adam Eva, oh there must be something wrong/Den sagan är ju vacker men ologisk och trång/jag föredrar att tro på ett naturligt hålligång” Visst formulerar Ramel ett credo här.I en sketch med Wenche Myhre från 1970 framträdde Povel Ramel som en knasig naturvetare som påstår sig kunna läsa naturen: Vänta ska jag ta på mig mina naturögon - sådär! Nu läser jag. Ojojoj så mycket nyheter. Jag trodde jag hade läst ut den här skogen för längesedan.En stark svensk tradition sen Carl von Linné är ju att se naturen som något som ska kartläggas, beskrivas, namnges. Ännu på femtiotalet skulle svenska läroverkselever samla och pressa växter och klassificera dem. Språkkonstnären Ramel hittar på nya artbenämningar, som låter som om de fanns. I sketchen om naturläsaren finns ampertall, insekter som kapuschongfly och bostonkrank, nessmarkrympling, blommor som sommarmyrten och ängsfrossa, brudväkta, nypel, snigelbytta, markask, nådiga Malte, klämtillmighårt och Mormorsbäcken. Språket skapar en helt ny natur.I svensk poesi från den botaniskt skolade Erik Axel Karlfeldt och framåt går ett stråk av blomdoft och exakt angivande av arter. Ta bara Evert Taubes gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. En vemodig, rentav ödesmättad naturlyrik finns i andra populära vistexter som Visa i midsommartid. Ni vet den där som börjar du lindar av olvon en midsommarkrans. Povel Ramel parodierade sorten i visan Turion Turion som ingår i allmogeparodin i femtiotalsfilmen I rök och dans. Han blandar friskt verkliga blomsorter med påhittade. Suggestiv lyrik till en mollstämd melodi i folkviseton: rodnande tistlar och svingröpelort, bugande hundkäx och ängskladd i knopp.I Svenska naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur fick jag i en artikel veta att naturen faktiskt också var ett stort och mycket konkret intresse hos privatmannen Povel Ramel, han hade ett stort fågelintresse, slukade naturprogram på radio och tv, läste böcker och tidskrifter. Och efter hans bortgång valde hans familj att till hans minne stödja Naturskyddsföreningen arbete för fågelarter som riskerar att dö ut för att deras livsmiljöer nu försvinner.Och associationerna går, trots allvaret, till en ramelvisa som jag ofta hörde i radion när jag var barn i början på femtiotalet: Småfoglarne, där hans ordfantasi skapar nya fågelarter. Eller vad sägs om mittbenan, uppskärran, oärlan, hålltruten?Tillbaka till naturen sa Jean Jaques Rousseau på 1700-talet och förde fram tanken på civilisationen som tvång och fängelse, något som skadade människan och inte förädlade henne. När Ramel skapade sin revyform i början på femtiotalet döptes den ju mycket riktigt till knäpp upp! Fram för det lekfulla, rentav barnsliga. Geniala barnboksförfattare som Astrid Lindgren och Lennart Hellsing är ju Ramels generationskamrater.Hur modern västerländsk civilisation i form av turism skadar en ursprunglig miljö, ja, det är ju temat i det kända ramelnummer som mycket riktigt heter – Naturbarn med den odödliga raden tycka turist trist.Och idén om tillbaka till naturen får sin fullbordan i sången från 1966 Ta av dig skorna, en vision av en annan värld, en mer sensuell tillvaro: ljuva barfotadagar leker mänskorna med varann, dricker, skrattar och dansar till en strumplös orkester… Darwin finns med även i denna sång apan inom dej har än en framgång rönt . Beppe Wolgers var medförfattare till texten som också är samtida med hippiekulturens naiva och vackra dröm om flower power och fred och fri kärlek. Sköna kvinnor tar av sig skorna i dunklet under ett bord/ tog soldaterna av sig skorna blev det inga mord. Här är det inte längre bara kul och crazy lek med ord utan här är Povel Ramels längtan till naturen en vision om en bättre värld.Sven Hugo Persson, kulturjournalist och dramaturg.

8 Syys 10min

Kyskhet är något mycket mer än sexuell avhållsamhet. Wera von Essen lyfter en underskattad dygd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag återkommer ofta till en jesuitpaters ord om kyskhet. Han sa: ”kyskhet är att bevara den andres hemlighet”.Men vad innebär det egentligen? Talar vi om sexuell avhållsamhet, celibat, eller talar vi om hur man behandlar andra människor rent generellt?För man kan vara sexuellt avhållsam, men okysk, precis som man kan vara sexuellt aktiv, och kysk. Celibatet utgör ingen garant för kyskhet, man kan kränka en persons integritet på andra sätt, eller ännu värre: använda celibatet som en sorts täckmantel för att begå sexuella övergrepp, en förödelse vi tvingats bevittna i katolska kyrkan de senaste decennierna.Detta är en fråga som den norske katolske biskopen Erik Varden inte duckar för i sin bok Homo Castus (2025), en långessä om kyskhet. En teologisk och idéhistorisk genomgång som ibland innebär en ganska komplicerad och modig brottningsmatch med de tyngre aspekterna av denna dygd.Att träda in i en andlig gemenskap är att ganska snabbt upptäcka att den renhet man sökte kräver en daglig kamp och stort tålamod med sina egna och andras brister. Människan förblir nämligen mänsklig, och utan att ursäkta de brott som begåtts måste man någonstans förlika sig med att livet och tron är något olösligt, ja, ibland närmast förnuftsvidrigt.Redan de gamla Psaltarpsalmerna gestaltar verkliga brott, krig och våld, ändå, eller just därför, sjungs de i kyrkor runt om i hela världen, som en vacker påminnelse om vårt eget potentiella fall, och om nåden som räddar.Bibeln består främst av människor som förvandlas snarare än att vara fullkomliga.Centrala gestalter som den samariska kvinnan, Paulus, Maria Magdalena med flera, erfor verkliga omvändelser tack vare sina erfarenheter. Och den förlorade sonen, som varit minst sagt okysk, som levt i sus och dus, välkomnas med öppna armar av fadern när han återvänder hem. Den dygdige och återhållsamme brodern upplever detta som djupt orättvist, han blir, som så ofta är fallet i Bibeln, svartsjuk och avundsjuk.Detta för tankarna till den katolska läran om pro existens – livsbejakandet, som ju också kan inneha en erotisk dimension. Liv må vara något oförutsägbart, ibland kaotiskt i sin intensitet, och impulsen att kväsa det ligger därmed nära till hands. På så vis slipper man ju göra fel. ”Låt inte ditt liv bli sterilt”, hade en munk sagt till Varden när denne gick in i trappistkloster i Norge. För kyskheten är inte steril, tvärtom, den innebär snarare att begär och passion riktas och tas till vara.Och det är svårt att vara ödmjuk om man inte själv kämpat med sexualitetens krafter. Om man bara stryper dessa riskerar högmodet att ta över. ”Förtrogenhet med vår egen svaghet lär oss ha medlidande med andra”, skriver Erik Varden. Men han påminner också om att vissa destruktiva lidelser kan svältas ihjäl, det gäller att medvetandegöra dem och avvisa dem. Här menas inte bara lidelse av sexuell art, utan brister av alla de slag. Jag tror att det är viktigt att bekämpa sina brister, men bara med vetskapen om att man är älskad med dem. ”Var inte så hård mot dig själv”, skriver den brasilianska författaren Clarice Lispector till sin syster i ett brev. ”Man vet aldrig vilken brist som håller samman vår byggnad i sin helhet.”Den ungerske författaren Sandor Márai (1900-1989) beskriver i sina dagböcker, översatta av Ervin Rosenberg, vad han ser som en generell metafysisk skillnad mellan väst och öst – han observerar några buddhistiska munkar som han tycker vänder sig bort från världen och håller en solid distans till allt vad begär heter. Han jämför dem med Faust som inte kunde låta bli att sluta ett avtal med djävulen. Márai skriver: ”Han var åtminstone nyfiken”.Det är en smått provokativ och lekfull passage, men denna nyfikenhet har, kan man hävda, på många sätt och på gott och ont, format den judeo-kristna civilisationen. En så kallad upptäckarlust, ofta exploaterande, har varit närmast outtömlig och lika genial som rastlös.I den judiska mystiken, kabbalah, talar man mycket om förverkligandets natur genom de olika stadierna i Livets Träd. Människans begär och önskningar passerar från det inre till det yttre och blir till materia. Begäret ska inte alltså kväsas, utan förädlas. Detta genom självkännedom och genom att avlägsna de ytligare begären som står i vägen för de djupare. Att hänge sig åt kortlivad tillfredställelse hindrar oss både från att förstå vad vi egentligen begär, men blockerar också vägen för det djupare begärets materialisering.Ökenfäderna, kristendomens första eremiter som levde i den egyptiska öknen på 200-talet, trodde på det som stod i Bibeln på ett konkret sätt. De materialiserade tron genom sina egna liv. De hade inga så kallade andliga upplevelser eller någon spännande identitet kring dem. Den helige Antonius (f. 251) som beskrivs som den förste att bilda en liten klostergemenskap ute i öknen, uppfattade till exempel Kristi uppmaning att göra sig av med sina ägodelar och följa Honom på ett bokstavligt vis – han gjorde det helt enkelt bara. Det som senare kom att uppfattas som abstraktioner hade då en annan innebörd, det vill säga, distinktionen mellan metafor och materiell förankring var inte så stor som i det moderna samhället.Erik Varden nämner i Homo Castus agustinermunken Richard av Sankt Victor (f. 1110) vars devis Ubi amor, ibi oculus betyder: »Där kärlek är, där är ett öga som ser.« Liknande tankar om kärlek har de franska 1900-talsfilosoferna Simone Weil och Emanuel Lévinas, kärlek är odelad uppmärksamhet gentemot en annan människa, där dennas ansikte får framträda, istället för att låsas fast i definitioner.Att bevara någons hemlighet innebär att man tänker sig att varje människa har ett eget inre rum som bara är till för Gud. Det är bara Han som har hela bilden av den människans existens, vår kunskap om andra är ytterst begränsad.En kysk blick är således uppmärksam, men inte klåfingrig. En hållning som också går ut på att inte härleda saker och ting alltför mycket till individualitet, utan snarare odla dygder som grundats i den större Saken. Kvalitéer som trofasthet och respekt bygger enligt ett kyskt synsätt mer på löftet man gett till Gud, än på de temporära känslor man har gentemot andra människor. En sorts underkastelse om man så vill, där människan söker inlemmas i en tradition istället för att själv vara utgångspunkten och utgöra världens centrum. En hållning som kan appliceras på bildningstraditionen, eller på litteraturkritiken, där verkshöjden förblir viktigare än författaren som person.Ett symptom på klinisk depression är minskad initativförmåga, lust och glädje. I förlängningen betyder detta faktiskt minskat begär. Det mänskliga begäret är något friskt som gör oss kreativa. Det gäller bara att se till så att det blommar och bär frukt.Wera von Essen, författare och översättareLitteratur:Erik Varden Homo Castus, översättning Hillevi Norburg, Silentium skrifter 2025Clarice Lispector, Brev i urval, översättning Wera von Essen, Tranan 2020Sándor Márai, Dagbok 1984-1989, översättning Ervin Rosenberg, Tranan 2014

4 Syys 9min

Varför ska jag avstå från njutningar som jag både åstundar och kan få? Henrik Sahl Johansson griper sig an ett av moralens grundproblem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När hans husse lämnar hemmet över dagen tvingas hunden Bruno möta de sinnliga begärens igenkännbara dilemma. Han har fullständig kunskap om vad han ska göra, eller rättare sagt vad han inte ska göra: han ska inte äta tårtan, inte jaga katten, absolut inte gräva bland krukväxterna. Men hur ska han förhålla sig till det faktum att han vill göra allt det här? Förnuft krockar med känsla. Ansvar trängs med lust.Tårtan, katten, krukan ... Åh nej, Bruno!Huvudgestalten i Chris Haughtons bilderbok uttrycker samma bedrägliga uppgivenhet som människor i alla tider använt för att försvara sina lustar: han borde inte, ändå gör han. Det är synd om honom, och det är i förlängningen synd om oss, läsarna. För trots att vi gärna intalar oss motsatsen finns det gott om tecken på att vi, om tillfället är det rätta och lockelsen tillräckligt stor, trycker ned våra ansikten i första bästa hyacint. Jag kan motstå allt utom frestelse, som Oscar Wilde sade vid något tillfälle – eller, som Leonard Cohen uttrycker det i låten "On the level": "I was fighting with temptation, but I didn't want to win / A man like me don't like to see temptation caving in". Om Bruno hade använt samma psykologiska försvar när husse Harry kommer hem hade det kunnat låta ungefär så här: Jag kämpade mot frestelsen att äta tårtan, men jag ville inte vinna. En hund som jag tycker inte om när det är begäret som måste kasta in handduken. Åh nej, Bruno! Åh nej, Leonard!Vilken filosofisk skola hunden Bruno ansluter sig till kan man givetvis bara spekulera i, men jag anar att han skulle känna sig hemma bland den kortlivade, och i dag relativt bortglömda, kretsen kring kyrenaikerna – företrädd av livsnjutaren Aristippos den äldre, hans mer grubblande sonson Aristippos den yngre samt dottern Arete av Kyrene (troligtvis den medlem som såg till att man bokade mötesträdgårdar och betalade sina fakturor).Kyrenaikernas radikala hedonism – övertygelsen om att njutning är tillvarons enda mål – härleds i grunden ur en djupt skeptisk kunskapssyn. Det enda vi med säkerhet kan känna till om vår omvärld, menade kyrenaikerna (den äldre Aristippos med entusiasm, den yngre med viss tvekan, Arete troligtvis med himlande ögon i riktning mot dem båda), är sådant som smak och doft: att något skulle existera utanför denna fenomenologiska upplevelsevärld är däremot osäkert. Får man syn på en flaska vin är det således bäst att dricka den omedelbart, eftersom den rent ontologiskt skulle kunna visa sig vara en illusion. Eller, för att tala med hunden Bruno: om det enda vi kan känna till om tårtans väsen är dess intagande sötma gör man bäst i att helt enkelt äta upp den.Den franske författaren Gustave Flaubert var ovanligt försjunken i frågor om begärets natur. Efter att han 1845, vid 24 års ålder, sett Bruegels målning av den helige Antonius frestelse ägnade han mer eller mindre ett helt författarliv åt att skriva på ett manus om eremitens öde. Flaubert hann färdigställa sina mest kända romaner, som ofta kretsar kring just spelet mellan kontroll och hängivelse, innan han 1874 slutligen publicerade romanen ”Den helige Antonius frestelse”.Premisserna i Flauberts skildring av Antonius ökentillvaro påminner på flera punkter om Haughtons "Åh nej, Bruno!". Antonius har lämnats ensam hemma (i öknen) efter att hans husse (Gud) gett sig av för dagen. Han har fullständig kunskap om vad han inte borde göra: inte kyssa drottningen av Saba, inte hemfalla åt drömmar om rikedom när en gyllene skatt uppenbarar sig, absolut inte äta av den färska och mycket lockande frukt som plötsligt visar sig i sanden. Men hur ska han förhålla sig till att han vill göra allt det här?Drottningen av Saba, rikedom, krispig vattenmelon ... Åh nej, helige Antonius!Det hör dock till berättelsen att den verkliga ökeneremiten aldrig föll till föga för sina lustar. I stället behöll han sina bildliga händer på det liturgiska täcket och ägnade sin tid åt att lägga grunden för det kloster som fortfarande står kvar i Egyptens östra öken. Men i Flauberts dramatiska framställning är fantasierna så levande att de i sig blir till överträdelser, och Antonius skam så stor att han lyfter ansiktet mot himlen i bön om att få bli bestraffad. Hans lärljunge Hilarion träder plötsligt fram och beskyller eremiten för att han fuskar sig genom sin askes: ”Du hycklare", säger han, "som begraver dig i ensamheten för att bättre kunna hänge dig åt övermåttet av dina begär! Du avstår från kött, vin, bad, slavar och hedersbevisningar. Men låter du inte i stället din fantasi bjuda dig på fester, parfymer, nakna kvinnor och mängdens applåder? Din kyskhet är bara en mera subtil form av vällust och ditt förakt för världen döljer bara vanmakten i ditt hat till den.”Hur kommer det sig att Antonius förebrår sig för sina fantasier, när hunden Bruno och vissångaren Cohen helt sonika förverkligar dem? Kanske för att Antonius har Guds närvaro kring sig som ett skydd; han lider sina kval för att han har en överordnad som inte kommer tolerera överträdelser, och för att en större belöning väntar om han klarar av att stå emot sin frestelse. I sig är det en fråga om en kamp mellan ögonblicket och framtiden.Om kyrenaikernas sinnliga njutning utspelar i ett ständigt nu, där varken framtida belöningar eller yttre existens äger betydelse, finns hos Flauberts Antonius bara förväntan: tanken om att asketism i det här livet kommer belöna sig i nästa. Livet som det ultimata marshmallows-testet: om du bara lyckas sublimera dina drifter genom att bygga kloster under några år kommer du småningom bokstavligen simma i lite svampiga sötsaker (eller, eftersom vi befinner oss i senantiken, simma genom pistagemandlar).Så vad händer när husse kommer hem? Om Antonius verkligen fallit för sina frestelser föreställer jag mig att Gud, i Flauberts milda gestalt, hade förhållit sig till honom med samma tålamod som Harry visar sitt husdjur när han i lugn och ro sopar upp skärvorna efter den krossade krukan: förstående, men inte överslätande.Det var förstås inte så bra att abboten från Herakleopolis lockades så av drottningen av Saba, men med tanke på ökenlandskapets nöjesutbud i övrigt var det kanske heller inte så underligt. Kom så går vi ut på promenad i stället! I lustgården är det ju fint och stillsamt och fullt av den beständiga njutning som hör till skapelsens verkliga skönhet. Och om det skulle råka dyka upp några lättklädda mytologiska gestalter i en insynsskyddad skogsdunge längs vägen vet ju den helige Antonius vid det här laget att sådana njutningar är flyktiga och därmed meningslösa. Henrik Sahl Johansson, litteraturkritiker.Litteratur:Chris Haughton: Åh nej, Bruno! Svensk översättning av Gunilla Halkjaer Olofsson. Lilla Piratförlaget.Gustave Flaubert: Den helige Antonius frestelse. Svensk översättning av Per Meurling. Bokförlaget H:ström.

3 Syys 9min