Allt jag skäms över att jag inte vågat äta: Axel Kronholm, Palawan

Utrikeskrönikan fredag 11 oktober

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Palawan, fredag.

I ena änden av restaurangens buffébord ligger skålen med tamilok, en ljusgrå skeppsmask som lever i mangroveskogarnas trädstammar här på den filippinska ön Palawan. Denna lokala delikatess äts rå och doppas vanligtvis i kokosvinäger med salt och chili.

Jag önskar att jag kunde berätta för er hur det smakar, men det vet jag inte. För när jag tittade ner på de slemmiga musseldjuren tog det stopp och den palawanska skeppsmasken avslöjade något om vem jag egentligen är.

I min egen självbild är jag en äventyrlig gourmand. Jag provar gärna nya rätter i länderna jag besöker, älskar tanken på att slå mig ner på en liten plaststol i någon gränd och beställa en skål med, jag vet inte vad, från ett gatustånd.

En gång smaskade jag nöjt på kambodjansk gathund i radio för ett reportage i ”Godmorgon världen” om den illegala handeln med hundkött. Jag har nyligen lärt mig uppskatta hur blod används i det thailändska köket, i nudelsoppor till exempel. Eller i khao kan jin, en ångad rispudding från norra Thailand där ris blandas med grisblod och sen ångkokas i ett bananblad. Utsökt.

Men det är också allt oftare som jag helt enkelt fegar ur.

Tidigare i år var jag på ön Palau i Stilla havet där fladdermussoppa erbjöds på var och varannan restaurangmeny. Min lokala kollega försäkrade mig om att det var mycket gott, särskilt hjärnan, men jag kunde ändå inte övertygas att smaka.

Kanske bidrog oron över att jag skulle kunna bli patient noll i nästa pandemi. Men ska jag vara ärlig var det bara att jag tyckte att det såg äckligt ut när det kokta fladdermusansiktet flinade tillbaka mot mig från soppskålen.

I Filippinerna äter man gärna balut, ett befruktat ankägg med ett embryo som hunnit utvecklas under två till tre veckor innan det kokas. Det sägs stimulera könsdriften, men om det kan jag inte heller uttala mig. Jag har haft många tillfällen att testa på mina resor, men alltid fegat ur.

Så när jag nyligen ryggade tillbaka också vid åsynen av den palawanska skeppsmasken var det som att jag fick erkänna för mig själv att jag helt enkelt inte är en så äventyrlig ätare som jag hade trott. Och därmed också kanske en sämre journalist.

För hur ska man kunna förstå ett folk om man inte ens kan med att äta vad de äter? Särskilt i kulturer där mat är en så stor del av det sociala. Att äta tillsammans, bryta bröd och så vidare, är ju grundläggande för att vara människa.

I det stora pussel över Asien som jag genom mitt arbete försöker lägga kommer det fortsatt att fattas en skeppsmaskformad bit.

Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien
axel.kronholm@sverigesradio.se