Johan-Mathias Sommarström: Det moderna slaveriets offer

Utrikeskrönikan 7 november 2024 hör Sveriges Radios korrespondent Johan-Mathias Sommarström.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Beirut torsdag.

Hela hennes näve med de små fingrarna och naglar små som riskorn greppar mitt pekfinger. Hon vill gärna smaka lite på det, men jag låter henne inte. Tänker att hon ska slippa nikotinspår från snus i sådan tidig ålder, hon är ju inte mer än ett par månader.

Men hon är bedårande, hennes mörka tjocka kinder, som övermogna persikor. Man vill bara nypa dom. De nyfikna mörkbruna ögonen, stora uppspärrade. Hon är resultatet av en våldtäkt.

Hennes mamma är den lägsta av de lägsta, det är så hon ses av många här. Även i fredstid tillhör hon de allra värst utsatta, nu är det krig. Nu är det värre, nu står hon lägre än någonsin. Hon är bara 24 år men redan tärd av livet. Hon kom hit för tre år sedan från Sierra Leone, skulle jobba som hembiträde, på ärligt vis tjäna ihop till en dräglig vardag för hennes familj i hemlandet. Det blev inte som hon tänkte.

Redan vid ankomsten beslagtogs hennes pass. Hon jobbade från tidig gryning till natt, och om hon blev klar med sysslorna i värdfamiljen hyrde de ut henne till släktingar eller vänner att arbeta för. Hon sov på en madrass i köket.

Familjens trådlösa nätverk fick hon inte använda och kunde inte höra av sig till sin familj. Av pengarna hon skulle tjäna fick hon inte en bråkdel, hon fick inte heller föra över pengar till hemlandet. Om hon gjorde något fel blev hon piskad eller misshandlad.

Om hon blev sjuk fick hon några tabletter, sedan var det bara att jobba ändå.

Hon berättar allt det här innan hon ser mig i ögonen och fortsätter: ”Madames man våldtog mig, flera gånger”. ”När Madame inte var hemma slet han av mig mina kläder, tog på mig, våldförde sig på mig”. Hon försökte tala om för Madame som svarade med att misshandla henne, svårt. Nästa gång du ljuger skjuter jag dig, hade Madame sagt.

24-åringen från Sierra Leone berättar om vänner som fängslats, som anklagats för stölder som inte skett, men ingen tror dem. De är som moderna slavarbetare, utan rättigheter, utan värde.

Hon blev gravid av våldtäkterna. När magen växte blev hon utsparkad, utan rättigheter. Familjen tog hennes mobiltelefon och passet behöll de. Hon har sovit ute, i garage och övergivna byggnader eller fått lite hjälp när någon förbarmat sig över henne. Sedan kom kriget, bomberna.

Nu är hon rädd så rädd, den lilla tur hon haft har lett henne till ett härbärge i förorten Dahiye, den som så ofta bombas- Ett härbärge som av bomber skakar så att dammen yr från väggar och tak.

Nu vill jag bara hem till Afrika säger hon och hoppas att någon vill hjälpa. ”När jag kom hit hade jag drömmar, att arbeta ihop lite pengar för ett drägligt liv därhemma, men jag har levt i tre år utan människovärde, utan sympatier, där alla sett ner på mig som om jag vore ett djur.”

Hon är det moderna slaveriets offer, de som inte hörs fast de har en röst, de som ingen lyssnar på fast de har historier att berätta. De som ingen bryr sig om – fast de har så mycket värme att ge. Det moderna slaveriets offer.

Johan Mathias Sommarström, Beirut
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se