Var det brevet som fördärvade världen?

Går det att skriva brev idag utan att det blir ett iscensättande av brevskrivande? Och varför är ett mail inte ett brev? OBS producent Olof Åkerlund funderar över korrespondensen och självmedvetandet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Kära lyssnare,

När en människa föds är hon närsynt och ett med världen. I takt med att synfältet vidgas lösgörs den fysiska varelsen, men hon står ännu på lika villkor med sin omgivning. Denna korta period är paradiset. Som vi snabbt glömmer, men sedan ägnar våra liv åt att leta efter. För snart växer det inre jaget fram och föreställningen om detta jag som ett objekt.

När en människa kommer närmare sitt upphörande ligger hela hennes liv insvept i detta självmedvetande, framför hennes fötter som avstannat i sin baklängesgång in i framtiden.

Det händer vid sällsynta tillfällen att jag skriver brev. Och slås då av hur naturligt tonen infinner sig. Trots att jag skriver flera tusen mail om året kan jag där fortfarande leta efter det rätta uttrycket. Jag korrigerar ännu mina hälsningsfraser, klättrar osäkert mellan olika nivåer av formalitet. Brevet däremot tycks ha en form som längtar efter att bli ifylld, där stilen och ärendet ger varandra. Har man väl funnit ett lämpligt papper, valt ut den rätta pennan, så brukar det ge sig.

Men inte för alla. “Känslan för behärskad brevkomposition som det tomma papperet en gång inbjöd till tror jag gick förlorad med backstegstangentens tidevarv” skriver Michael Larsson till Ludvig Köhler i boken ”Mejl” som samlar e-postutbytet mellan två litteraturarbetare åren 2022 till 2024. Möjligheten att enkelt korrigera tycks alltså förändra formen i grunden. Jag tror det ligger något i det.

För en tid sedan fick jag överta ett helt bibliotek, det var i sista stund innan det nådde lågorna. Det kom fyrtio flyttkartonger böcker till en redan överbelamrad lägenhet. Snart också bokägarens brev från 1940-talet, författade av unga människor som brinner för konsten och livet. De är inte särskilt lyckliga, men brevformen tycks skänka dem ett slags stilens lycka. “Hej, ditt friska äckel!” lyder en kamratlig hälsning från en läroverksgosse som i ett brev till sin sin syster även röjer själens vedermödor:

“Inte utan viss häpnad” skriver han “har jag kunnat konstatera en om inte synnerligen tvär så dock rätt markerad omsvängning mot en halvt idealbetonad erotisk skepticism, försatt med en droppe självironisk bitterhet samt en lätt dosis ångestneurotiskt självmedlidande, som i förening med gammal känslokyla och, periodvis, estetiska rysningssymtom utgör en om också något svårsvald så dock inte helt oraffinerad själslig cocktail.”

Man kan notera en självmedvetenhet i formuleringsglädjen, den som skriver har lagt sitt inre på dissektionsbordet och noterar vad skalpellen blottlagt. Men själva skrivandet sker inte på några andra villkor än brevets egna. Avsändaren är en artonårig Ingvar Björkeson, han som skulle bli vår störste översättare av antika klassiker. Femtio år senare utkom hans tolkning av “Odysséen”. Men brevet skrevs 1946, samma år som publiceringen av Eyvind Johnsons omtolkning av samma epos: “Strändernas svall – en roman om det närvarande”. Undertiteln kan syfta på berättelsens relevans för sin tid, men den som läser Homeros vet också att där finns en särskild närvaro som hela tiden för läsaren tätt inpå skeendena. Det kan handla om en öm situation bland familjen så väl som ett spjut som penetrerar ljumsken. Tillvaron lyser. Och om man lägger Homeros bredvid Johnson är det svårt att inte känna att den moderna, psykologiska, människan förlorat något i just närvaro. Hon kommer sällan direkt till sin omgivning, det utifrånblickande självmedvetandet skickas ut först som en spejare. Ett slags ständig diaspora från sig själv.

Under en tid var jag upptagen av den märkliga idén att självmedvetandet växer av egen kraft genom historien. Att världen på något vis önskar att se sig själv och använder oss som redskap. Och att själva mänskligheten i denna process nu blivit gammal. Slitits loss från omgivningen, stängt dörren till framtiden och ser tillbaka på en historia och en kultur som nu bara erbjuder variationer på kända teman, remakes på remakes.

Självmedvetandets expansion handlar om en inre närvaro på bekostnad av en yttre. Och här är brevuppfinningen knappast en oskyldig spelare. Att skicka ett brev – som i antiken dessutom lästes högt – är att bända loss en del av sig själv och sända ut den i världen. Och inte heller Kristendomen, som på grund av Paulus närmast kan liknas vid en brevreligion, är oskyldig. Man kan på ett mycket mycket konkret sätt bevittna förskjutningen från det yttre till det inre mellan den hebreiska bibeln och det Nya testamentet. I andra Mosebok förmanas vi att inte begå äktenskapsbrott, en handling som Jesus enligt Matteus kommenterar: “Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap.”

En synd som flyttar in i tanken är gödsel för ett självmedvetande på framväxt, som idag förstås gror under helt nya förutsättningar med publiceringsplattformar och spegelvända kameror i varje ficka. Inte konstigt att redan barn numera blir nostalgiska.

När Larsson och Köhler skickar rapporter om alla sina göranden och låtanden från 2020-talets Sverige , så är deras korrespondens från första stund betraktad utifrån – av dem själva. Och det har nog med både tiden och formen att göra. Mailar man långt och regelbundet blir det ofrånkomligen som att lajva brevskrivare. Jag läser och tänker att vår epoks mest autentiska form nog är det korta meddelandet, som sällan gör sig i bokform.

Men så händer något. Genom ihärdighet och ett syftande till allvar erövrar mailarna formen och finner en stilens lycka. Mot slutet luras jag till och med att tro att de skriver brev.

Ludvig Köhler beskriver vid ett tillfälle en svamptripp där han i väldigt konkret mening betraktar sig själv utifrån, får då syn på sin själ och finner försoning. Och det han ser är ett inre som kan bli instängt på grund av brist på självmedvetande. I tv-serier och reels, i relationer som pågår. Och det är förstås så, att det också finns ett utifrånbetraktande som inte objektifierar, som inte syftar till att presentera sitt själv för världen, utan om ett verkligt möte mellan jag och jag.

Det är ju den blicken som får oss att mogna, förbättra oss i vår relation till oss själva så väl som till andra. Som förhoppningsvis en dag ska få oss att sluta plundra Troja. Men kan vi bevara närheten till världen samtidigt som vi mognar?

Självmedvetandet förvisar oss ur paradiset. Kanske pekar det också på en väg tillbaka, så länge vi inser att nåden alltid måste vara tillfällig. Att lyckan behöver olyckan för att existera. Som Inger Christensen noterar så är paradiso ett anagram på diaspora. Vi är på något vis alltid på flykt i denna värld, in i och ut ur oss själva. Tills vi en dag ser tillbaka på vårt liv och funderar över en avslutning på vårt sista brev till verkligheten som känns helt rätt i ton.

Sic Gloria transit mundi

Tjofadderittan hejsan

Bästa hälsningar

Olof Åkerlund
producent för OBS

Litteratur

Ludvig Köhler och Michael Larsson: Mejl 202201–202405. Ellerströms förlag, 2024.

Eyvind Johnson: Strändernas svall. Albert Bonniers förlag, 1946.

Homeros: Odysséen. Översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 1995.