Vem är rädd för att visa sin mobil på parmiddagen?

Katarina Wikars ser filmen Vad döljer du för mig? där alla mess ska läsas kollektivt under parmiddagen, och tänker på några gamla sällskapslekar under ännu mer disharmoniska familjesittningar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-06-07.

När jag och mina väninnor var si så där elva år blev vi ibland bjudna på party hos några större barn i de tidiga tonåren, såna som satt under filtar och hånglade, och då skulle det förr eller senare alltid lekas Sanning och konsekvens – om man sa "sanning" tvingades man berätta vem man var hemligt förälskad i, och om man sa "konsekvens" skulle man alltid pussa nån annan lika blyg på munnen. Uppriktigt sagt så minns jag inte riktigt, och nu så här mer än fyrtio år senare år senare skulle jag nog känna mig lika obekväm om någon föreslog att vi skulle återuppta leken.

I den italienska kioskvältarfilmen "Vad döljer du för mig?" har några medelålders gifta urbana medelklasspar middag. Efter den vanliga tiraden om att vi har hela vårt liv i mobilen kommer värdinnan på idén att nu lägger vi alla mobilerna påslagna på bordet och läser varje mess kollektivt, och om någon ringer så ska högtalarfunktionen aktiveras. Vi har väl ingenting att dölja eller? Det hela är en sorts sanning och konsekvens för vuxna par utan både skyddsnät och fallskärm.

Det går dessvärre inte att berätta handlingen mer utförligt utan att spoilra handlingen men filmen har några extra existentiella dramaturgiska falluckor, och det hela utspelar sig under en kväll då man kan se parallella månar på himlen, då verkligheten och illusionen liksom blandas samman. Som alla förstår skulle under en vanlig tretimmarsmiddag inte sju liv hinna gå sönder eller få en nystart, själva filmens format, ett rum, en kväll kräver en händelsernas acceleration, där en härva av otroheter, hemlighållna operationer, nätfantasier och allmänt familjesmussel uppdagas.

Så här har det väl alltid sett ut i tvåsamheten kan man tänka sig men innan mobiltelefonerna fanns som någon sorts hemlighetsmanicker eller sanningsserum var det krångligare att få till ett sådant sällskapsspel som de ägnar sig åt i "Vad döljer du för mig?". Vuxna människor i har haft lång tid på sig att lära sig ljuga, så en vanlig omgång Sanning och konsekvens utan mobiltelefoner skulle de flesta av oss antagligen tråckla oss ur. Det är de digitala spårens förbannelse. En gammal väninna tog ut skilsmässa när hon upptäckte att hennes man i åratal hade porrsurfat nätterna igenom. Han hade helt enkelt glömt att radera sina sökningar.

Hur såg sällskapspelen då ut förr? Man kan alltid återupptäcka filmen "Kinesisk roulett" av Werner Rainer Fassbinder från sent sjuttiotal. Här har vi det uttråkade överklassparet som lyckas sammanstråla på ärvt familjegods en weekend då de båda ljugit och tagit dit sina respektive älskare och älskarinnor. En dotter på kryckor är också där med sin stumma guvernant, hon är den filmens sanningsserum. Anna Karina, Margit Carstensen, Ulli Lommel, alla Fassbinders favoriter är med. Alla skrattar när de blir avslöjade. Alla är vackra. De rör sig tysta. Med möblerna bakom sig. Kärlek är att vänja sig, säger älskaren. Falska sanningar får den som tjuvlyssnar, säger nån annan. Tänk om det fanns ett spel där den som förlorar får tala om sin ängslan?

Man förstår att det spelats Kinesisk roulett förr i den här familjen. De barnet hatar i det ena av två lag. Man bestämmer sig för en person i det andra laget och sedan ska de ställa frågor. Om den person var en bil, ett djur, ett mynt? Ett mynt med hål i mitten. Ål. Bisamråtta. Maskätet äpple på målning. Den här person är redan död. Död. Vad hade den varit i tredje riket? Kommendant i Bergen-Belsen.
Andra halvan av filmen är detta krafsande, kretsande, det är en person nästan alla avskyr, förstår man. En anekdot förtäljer att även teamet instängda på slottet spelade detta spel med varandra efter tagningarna, klockan fyra på morgonen, att Fassbinders älskare sprang gråtande ut i regnet.

Men det riktiga radardramat, alla dysfunktionella parmiddagars moderplanta, är Edward Albees "Vem är rädd för Virginia Woolf?" Pjäsen sätts upp på nytt och på nytt, och har precis återutgetts i bokform på svenska men jag tänker monomant uppehålla mig vid filmversionen med Elisabeth Taylor och Richard Burton som minsann också var ett outtröttligt par i verkligheten, som gifte sig två gånger och inte en sekund var i medieskugga under sjuttiotalet. Taylor fick en Oscar för sin roll som den alkoholiserade rektorsdottern Martha gift med den misslyckade läraren George, spelad av Burton i noppig kofta. En sen natt bjuder de hem den nye gymnastik- eller var det fysikläraren och hans bleka fru på en eftersläckning, som fullständigt urartar, blir scenen där George och Martha spelar upp sitt slitna men outtröttliga äktenskapsdrama ännu en gång.

I tjugofem år eller så har jag hatälskat denna film, och jag tror den dessvärre formade min syn på syftet medparmiddagar. I huvudet kan jag när som helst höra Burton knäppa med fingrarna, "snap, snap", höra Taylor hojta: "What a dump", citerande en annan gammal stjärna; Bettie Davies i en annan gammal film. Sanning eller lögn, spelar det ingen roll för dig, George?

Tre sällskapslekar har han uppfunnit George, varav en heter: Get the guests, gissla gästerna. Ett sorts uppriktigt spelat intresse med inslag av egna strödda förtroenden får de unga gästerna att öppna sig och avslöja sina hemligheter vilket alldeles omedelbart vänds emot dem i nästa fas av leken. Ligga med värdinnan kan också vara en lek. Sällan har makt och maktlöshet så snabbt bytt plats, som när George och Martha med vant handlag i gryningen formerar om trupperna. Och plötsligt är på samma sida igen.

Men vem är det då som är rädd för Virginia Woolf? Och vad betyder det? Efter alla lekar, efter alla alkoholindränkta tillställningar och nyckelpartyn som ska symbolisera uttråkade villapar som ska gå hem med fel partner på sjuttiotalet så kommer det en morgon, och då snubblar gästerna ut, något mera kantstötta och berövade sina skydd eller med hemligheterna intakta, fortsatt smusslande. Och kvar är läkaren som vänder sig till frun psykologen och frågar: är de nya de där örhängena? De hon i en annan dimension precis slet av sig och kastade på den otrogne älskaren, kvar är några som ska städa slottet, kvar är George och Martha i gryningsljuset. Är det bara vi två nu? Ja, nu är det bara vi två, innan de ska gå upp för den slitna trappan till sovrummet ännu en gång.

Det finns en scen, fryst i mitt medvetande, där Burton, tung och trött lägger sin hand på Taylors axel, den bara ligger där helt stilla, handen, och då är det liksom slut på alla sällskapsspelen, det här är början på det stora efteråt.

Katarina Wikars, Sveriges radios kulturredaktion

Filmer
Vad döljer du för mig? Regi: Paolo Genovese. Italien, 2016. Svensk bio 2017.

Kinesisk roulette. Rainer Werner Fassbinder. Västtyskland/Frankrike, 1976.

Vem är rädd för Virgina Woolf? Regissör: Mike Nichols. USA, 1966.