Psyket och samhället: Vem vill minnas Umedalens offer?

Faster Gun blev 15 år gammal. Men i en stad som vill stå på de svagas sida, är de offentliga påminnelserna om vad som hände på Umedalens sjukhus få, konstaterar Mårten Arndtzén.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från 2023-11-08.

Listan är på fjorton rader och skriven på linjerat papper. En stycke kappa, fyra par byxor, tre stycken nattlinnen, ett par skor och så vidare. Och längst ned: daterad den 27 januari 1947. Umedalens sjukhus.

Ett par veckor tidigare hade flickan som skrevs in tillsammans med de här sakerna firat sin elvaårsdag på Margarethahemmet för bildbara, fallandesjuka barn i Knivsta. Hon hette Gun Dagny Arndtzén och var min pappas storasyster. En av fyra, faktiskt, vilket anges som ett av skälen för ”intagning å anstalt” i det läkarutlåtande som bifogas ansökan till Margarethahemmet, sommaren 1944.

”Föräldrar småbrukare med egen stuga, ett rum och kök. Svårigheter under dessa omständigheter att ha patienten hemma” står det. Men någon misär var det inte frågan om. I en social utredning som görs i slutet av 1940-talet konstateras att hemmet är rent och snyggt, barnen bra klädda och föräldrarna duktiga och skötsamma. ”Ej tattarsläkt”.

Men Guns anfall var periodvis både frekventa och allvarliga, och på den här tiden betraktades epilepsi som en mentalsjukdom - insania epileptica. Möjligen hade hon också vissa sociala svårigheter, även om hennes storasyster Karin inte alls kände igen att Gun skulle varit ”elak mot kamraterna”, som det står i utlåtandet, när jag tog upp saken med henne för några år sedan.

Hur patienten påverkades av att bli hämtad med bil och, ensam, körd de sextiosex milen från Storseleby i Västerbottens inland till Margarethahemmet i Uppland vet vi inget om. Hon var åtta år och ingenting tyder på att hon någonsin återsåg någon i sin familj. Men det var det första hon bad om, när hon några år senare överfördes till Umedalens mentalsjukhus i Umeå: ”Ville till sitt hem, då hon ändå var så nära hemma”, som det står i journalen.

Jag var i ungefär samma ålder som Gun när jag kom till Umeå, drygt tre decennier senare. 1980 flyttade min familj från Västerbottens inland till residensstaden vid kusten, precis som många andra gjort och skulle göra. 80-talet var en expansiv period, inte minst för kulturlivet här. Nästan 20 år före Richard Florida lanserade Åke E. Andersson, professor i regionalekonomi vid Umeå universitet, begrepp som ”Den kreativa regionen” och ”K-samhället”, där kommunikationer, kunskap, konst och kreativitet stod för nycklarna till framtiden. Politiken lystrade.

1987 utvidgades universitetet med en konsthögskola och jag skrev in mig på A-kusen i idéhistoria, utan en tanke på vad det skulle leda till för slags försörjning. Så bortglömda var redan de knappa omständigheter som hade tvingat mina farföräldrar att sätta ett av sina barn på anstalt.

Umeås kulturliv kännetecknades, och gör det fortfarande tror jag, av progressivitet och kanske en viss präktighet. I vilken annan svensk småstad var 90-talspunkarna både veganer och nykterister? Umeandan manifesterar sig i den offentliga utsmyckningen också: 2019 fick Umeå Sveriges första kommunala #metoo-monument, när Camilla Akrakas metallicröda puma placerades på Rådhustorget mitt i stan, vrålande mot himlen. Ett stenkast från Knutte Westers mer stillsamma bronsskulptur på busstorget, föreställande två barnhemsbarn i Riga, en pojke och en flicka, försjunkna i sig själva och någonting vagt fågelformat de håller i sina kupade händer.

Där står Umeå: på de utsattas och bortglömdas sida. Eller?

Flickan i Westers skulptur ser ut att vara i samma ålder som faster Gun var när hon dog, hösten 1951. Drygt tre och ett halvt år tillbringade hon på Umedalens sjukhus, och någon rolig tid var det inte av journalen att döma. När jag läser den ser jag sköterskor i stärkta uniformer som snörper på munnen framför mig. De epileptiska anfallen upphör så gott som helt men Gun mår inte bra på sjukhuset och ligger det mesta av tiden på den heloroliga avdelningen.

Det här är under de år Umedalen blir ledande i landet på att utföra lobotomier: efterkrigstidens progressiva men experimentella, psykiatriska kirurgi, belönad med Nobelpriset 1949. Ingreppets tydligaste effekt var att patienterna blev mer lättskötta, vilket ibland också var det uttryckliga motivet för det. Majoriteten av dem som lobotomerades var kvinnor, och ingrepp förekom på både epileptiker och barn. Drygt 7 procent avled under eller till följd av operation. 1951 utfördes 162 lobotomier på Umedalen.

Men inte på Gun, som i stället avled till följd av akut lunginflammation. Vilket hon 1951 faktiskt var ensam i Sverige om att dö av, som kvinna i åldersgruppen 15–19, enligt Statistiska Centralbyrån. Någon av de stränga sköterskorna kanske glömde att stänga ett salsfönster? Vad vet jag. Faster Gun blev 15 år gammal.

Mentalsjukhuset stängdes i slutet av 1980-talet, men jag minns den kusliga laddning som svävade över Umedalen, namnet och platsen. Det hade ingenting med Gun att göra: eftersom familjen inte talade om henne, blev jag inte medveten om att hon funnits förrän långt senare. Men det var bland annat för att tvätta bort dårhusstämpeln som en skulpturpark började anläggas här på 90-talet. I dag står ett fyrtiotal permanenta skulpturer här, några av internationella stjärnor som Louise Bourgeois, Anish Kapoor och Jaume Plensa.

Men trots att samtidskonsten länge älskat att gräva i det förflutna, och gärna just där den står, så påminner bara något enstaka verk i parken uttryckligen om den vård som bedrevs här, och inte ett enda om lobotomierna och deras offer. Det hade nog stått i strid med parkens syfte att – i K-samhällets anda – öka områdets attraktivitet för barnfamiljer och företag. Kanske är människor som lider av schizofreni, och som utgjorde majoriteten av de som lobotomerades här, inte en tillräckligt röststark eller politiskt intressant grupp för att motivera ett minnesmärke? Det skiljer dem visserligen inte från Vipeholmsanstaltens så kallat ”sinnesslöa” patienter - som har tillägnats såväl en uppmärksammad gobeläng av Ann Böttcher som en minnessten på Norra Kyrkogården i Lund. ”Var resan stormig huru skön är hamnen” står det på den.

Min farfar blev inte särskilt gammal, men farmor överlevde Gun med ett drygt halvsekel. Faster Karin, som var varmt religiös, berättade för mig om en händelse som möjligen var ett tidigt tecken på den demens som skulle prägla de sista åren i hennes mammas liv. Det var så att hon började gå runt och leta, öppna garderober och titta bakom dörrar, som om hon tappat bort någonting. Men vad? Det kunde hon inte säga. Till slut tog Karin mod till sig och frågade rakt ut om det var Gun mamma sökte efter? Ja. Det var det.

Men hon är i Himlen nu, sa Karin.
Är det så? Då är det bra, sa farmor och slutade leta.

Mårten Arndtzén