Don DeLillos motlitteratur: Apokalypsen är en berättelse

Allt viktigt ska hända sedan, inte nu. Mattias Hagberg söker en motlitteratur som visar oss bort från en värld där alla vill äga undergången.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Don DeLillos sjuttonde roman ”Noll K” från 2016 inleds med en mening som jag har svårt att släppa:

”Alla vill äga världens undergång.”

Det är en märklig rad. Nästan obegriplig.

”Alla vill äga världens undergång.”

Vad betyder den? Hur kan den ens vara möjlig?

Jag återkommer till den där meningen, med ett möjligt svar, men för att nå dit måste vi gå en omväg, en omväg som börjar i samma roman, men som snart kommer att ta oss någon helt annanstans.

”Noll K” är en text om döden, och om det eviga livet. I en nära framtid håller tekniken på att göra verklighet av kristendomens löfte om evigt liv. På en hemlig ort i Centralasien finns en högteknologisk anläggning, kallad Konvergensen, där världens miljardärer kan frysa ner sina kroppar för att en dag bli upptinade när medicinen gjort sådana framsteg att de kan leva för alltid.

Konvergensen är uppståndelsen från de döda som teknologisk vision. Ja, mer än så. ”Noll K” är en roman om tidens slut, som bär tydliga paralleller till kristendomens urmyt – föreställningen om undergång och pånyttfödelse.

Don DeLillo är en författare som ständigt återvänt till domedagen. Redan i de första romanerna från början av 1970-talet är motivet tydligt. Som i ”End Zone” från 1972, om en ung amerikansk fotbollsspelare, Gary Harkness, som blir besatt av kalla krigets massförstörelsevapen och av den ömsesidiga utplåningen. Det är en roman som slutar i ett sammanbrott – inför det moderna kriget verkar förståndet inte räcka till – kapprustningen har, vad man skulle kunna kalla, bibliska proportioner, som så många andra av våra samtida globala hot.

Och mycket riktigt gör Don DeLillo just den kopplingen. I ”End zone” låter han huvudpersonen, Gary Harkness, spekulera:

“Science Fiction har precis börjat komma i kapp Gamla testamentet... Polarisen smälter. Världens mineralreserver minska. Krig, svält och pest…”

Ja, det sena 1900-talet och det tidiga 2000-talet är onekligen en apokalyptisk tid – i ordets ursprungliga bemärkelse. De latenta faror som legat förborgade i det moderna samhället har slutligen börjat uppenbara sig, och världen skälver.

Men det som intresserar Don DeLillo är inte i första hand samtiden globala kriser, utan undergången som litterär genre, som social konstruktion, som ett raster som lägger sig över verkligheten och erbjuder vissa snäva tolkningar.

“Science Fiction har precis börjat komma i kapp Gamla testamentet…”

Han vet att vi måste gå tillbaka till ”Bibeln” för att förstå något väsentligt om vår samtid, för att kunna se apokalypsen för vad den också är – en berättelse, en fabel som format och omformat vår förståelse för världen, och därmed vår förmåga att agera.

Den antika judendomen var en religion, om man nu ens kan prata om religion vid den här tiden, som särskilde sig från andra kulter kring östra medelhavet genom att fokusera på tiden och på historien, och på en gud som ingriper i världen.

Under århundradena kring vår tideräknings början renodlades sen denna syn på tiden till en egen litterär genre – apokalypsen – först av judiska skriftlärda och profeter, senare av kristna intellektuella. Apokalypsen blev en litterär stil, med en egen och tydlig form, enkel att sammanfatta:

Tiden har en riktning, den har en början och ett slut, och innan slutet kommer skall allt viktigt uppenbaras – ofta under katastrofala former.

Strukturen finns i judiska apokalypser som ”Daniels bok” och ”Enoks bok”, och den finns i nästan alla kanoniserade kristna texter, som ”Markusevangeliet”, Paulus brev och ”Uppenbarelseboken”.

Med andra ord: Den västerländska synen på tiden och historien är en litterär konstruktion, sprungen ur ”Bibelns” berättelser, en konstruktion som format hela den västerländska förståelsen för världens som framåtskridande, kris och återfödelse.

Och därmed blir det också möjligt att förstå Don Delillos märkliga påstående att ”alla vill äga världens undergång.”

Vad han vill ha sagt, tror jag, är följande: Om föreställningen om undergången och pånyttfödelsen är en av våra starkaste kulturella bilder – en sorts rotmetafor som dyker upp överallt i vårt samhälle – blir det oerhört väsentligt vem som kontrollerar den bilden.

Tänk bara på de socialistiska staterna i öst som levde på föreställningen om den kommande förlösningen när det klasslösa samhället äntligen skulle bryta fram.

Eller tänk på nyliberalismen med sitt löfte om marknadens frälsning.

Eller på högerradikalernas tro på det gamla lyckorikets återkomst.

Eller på föreställningen om att ny teknik plötsligt ska rädda oss från klimatkrisen.

Allt viktigt skall hända sedan, i framtiden. Inte nu. Inte här. Utan sedan.

Men, om allt detta bara är litterära bilder frammanade ur judendomens och kristendomens grundläggande förståelse för historiens riktning, då måste det också gå att erbjuda alternativ – andra slags berättelser.

Ja, jag tror det. Och det är just detta som gör Don DeLillo så relevant. Hans romaner är inga regelrätta berättelser, de har ingen tydlig början eller tydligt slut, snarare handlar det om tillstånd. Om en sorts motlitteratur som betonar det varande, i motsats till det kommande. En sorts litteratur som vilar i nuet, i språket. Det är som om han vill säga: Allt det viktiga kommer inte hända sen. Det enda vi äger är detta nu.

Nästan alla Don DeLillos romaner bär på en scen där allt detta blir extra påtagligt. Det handlar om ett slags vardagliga mirakel; ofta en soluppgång eller solnedgång.

Och ”Noll K” är inget undantag. På romanens sista sidor åker huvudpersonen buss över Manhattan, när han upplever ett ögonblick av ordlös närvaro i stunden:

”Bussen gick tvärsöver stan, från väst till öst, en man och kvinna satt nära chauffören, en kvinna och en pojke längst bak. Jag satte mig mitt i någonstans, utan att titta på något särskilt, tom i skallen, nästan åtminstone, tills jag började lägga märke till ett sken, en flodvåg av ljus.

Några sekunder senare var gatorna fyllda av detta ljus av det döende dagsljuset och bussen verkade vara bringaren av detta strålande ögonblick. Jag såg på skimret över mina händer. [–-] Vi var mitt på Manhattan, med fri sikt västerut och han pekade och tjöt mot den flammande solen som med kuslig precision stod och vägde precis mellan raderna av skyskrapor.”

Mattias Hagberg
författare och journalist

Litteratur

Don DeLillo: Noll K. Översättning Rebecca Alsberg. Albert Bonniers förlag, 2016.