Vem vågar tacka nej till mer liv?

En dag ska vi alla dö, men alla andra ska vi det inte. Hur får man dem att väga lika tungt som den enda? Eva-Lotta Hultén funderar på död och acceptans.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vid 77 års ålder drabbades en vän till mig av dödlig cancer. Han fick beskedet att han med medicinering kanske kunde leva ett par år till. Utan insatser hade han bara några månader kvar. Han satte sig in i vad behandlingen innebar och valde bort den med argumentet ”Jag har haft ett bra liv, jag är nöjd”.

Jag kom att tänka på honom när jag såg Pedro Almodóvars film ”The room next door”; en berättelse om att komma till ro med, och ta makten över livets slut. Martha har drabbats av cancer och hunnit acceptera sin förestående död när hon erbjuds en experimentell ny behandling och väljer att genomgå den. När den visar sig inte fungera bryter hon ihop och ångrar att hon tackade ja.

Läkemedlen ledde till diarréer, uppkastningar, trötthet och smärta. Hon borde aldrig ha gett efter för de falska förhoppningar som läkarnas utsagor gav. Det rubbade hennes mentala jämvikt, gjorde hennes liv outhärdligt och riskerar att göra hennes död ovärdig, förklarar hon för sin väninna Ingrid. Martha tycker att hon förtjänar en bra död och väljer nu bort fortsatta vårdinsatser. Hon hyr ett hus och bjuder med Ingrid som sällskap, medan hon gör sig redo att ta sitt eget liv. ”Vad är poängen med att vänta när jag är så redo att släppa taget?” frågar hon Ingrid, som är mycket kluven inför Marthas projekt och sin egen roll i det.

Ingrid är författare och hennes senaste bok är ett försök att hantera den egna dödsskräcken. I filmens inledning slår hon fast att för henne känns döden onaturlig och hon kan inte acceptera att något som är levande måste dö. Jag har hört och läst andra, verkliga, människor uttrycka samma sak. Men vad kan vara mer naturligt än att det som lever måste dö? Andra varelsers död är rentav en förutsättning för våra liv ­– och det mesta av det vi stoppar i munnen är, eller har varit levande.

Med rätt kost och en hälsosam livsstil försöker ändå många av oss att öka våra utsikter till långa liv. Nu sysslar allt fler också med vad som kanske kan ses som en uppgraderad version av att ta hand om sig själv: biohacking, som innefattar att med stora mängder data om den egna kroppen optimera sina chanser till ett långt liv.

Somliga menar att möjligheten att leva till vi blir 150 eller 200 år redan ligger inom räckhåll. Liksom kanske rent av evigt liv, om vi omdefinierar vad vi menar med begreppet liv. Det finns de som forskar på hur vi ska kunna tanka över våra jag i datorer och leva vidare som maskiner, eller hur vi ska kunna byta ut delar av oss för att likt Frankensteins monster bli ett hopplock av olika kroppar. Några tusen personer runtom i världen har redan betalat stora summor pengar till ett företag för att bli nedfrysta efter sin död. De vill kunna återupplivas i framtiden, när möjligheterna för att bota vad det nu var de dött av antas vara bättre. Billigast är att bara frysa in huvudet, vilket förutsätter tillgängliga kroppar att låta transplantera sitt huvud på. Kanske kan någon framtiding övertalas att donera sin, i utbyte mot att få det kvarvarande huvudet infryst i väntan på ännu bättre tider?

Att känna tacksamhet och vara nöjd är effektiva sätt att höja sin lyckonivå men vår samtid gör allt för att motarbeta oss i det avseendet. Tidsandan säger oss att det är mesproppar utan ambitioner som är nöjda och tacksamma. Överallt möter vi reklam som berättar för oss att man alltid ska vara hungrig på mer. Hela vårt ekonomiska system bygger på att vi alla hela tiden ska sträva efter att lägga mer materia, fler upplevelser, mer mat och fler relationer under oss. Att vara nöjd är idag kanske något av det mest subversiva – och nödvändiga – vi kan ägna oss åt. Men går det att nöja sig med annat än mesta möjliga också när det kommer till livslängd? Vad gör det med vår död om vi aldrig tillåter oss att tänka att nu räcker det?

En äldre släkting gjorde en liknande erfarenhet som Martha. Hon hade vid fyllda 93 accepterat att hon skulle dö när läkarna föreslog en ny behandling – som misslyckades. I stället för att dö i ro så lämnade hon livet med mer smärta, förvirring och ångest längs vägen.

Att dö är att lämna plats för någon annan, sa Karl-Ove Knausgård i en intervju. Utan död, ingen plats för nytt liv. Så hur ska vi hantera att många inte alls är beredda att ge upp sin plats? Vilka ska ha företräde till den här jorden? Vi är redan för många. Ska vi prioritera de redan existerande människor som vill få leva i 200 år eller de som vill få skaffa barn? Är rätten till ”evigt” liv viktigare än vårt behov av nya unga människor?

Vi kanske borde börja fråga oss om längtan efter evigt liv verkligen bidrar till vår lycka? Filosofen Martin Hägglund menar i boken ”Vårt enda liv” att det är just det faktum att våra liv är ändliga som ger dem värde. Utan bortre gräns blir det meningslöst att verkligen ta vara på livet. Han polemiserar inte mot biohacking utan mot den religiösa tron på ett liv efter detta men det gör inte hans tankar mindre relevanta när det kommer också till det enda liv vi kan vara helt säkra på att få leva. Hur långt är ett gott liv? Så långt som möjligt, eller finns det andra gränser att förhålla sig till?

I ett samhälle som lärt oss att mer alltid är bättre kan det vara svårt att säga stopp när det bjuds på mera liv. Särskilt som vi gärna pratar om cancer och andra svåra sjukdomar som något vi ska ”vinna över”. Men kanske kan de flesta av oss, när livet börjar närma sig sitt slut, faktiskt omfamna ändligheten? Om inte annat så visar forskning att ånger vid livsuppehållande behandlingar, som till exempel cytostatika, vid terminala sjukdomar inte är helt ovanligt. Ett kortare men behagligare tidsspann kan nog för många vara mer värt än ett långt om vi bara slutar se det som att vi är veklingar som inte kämpar när vi accepterar vår egen död.

Martha och Ingrid har bestämt att Marthas sovrumsdörr ska stå öppen. Den dag Ingrid ser den stängd så vet hon att Martha är död. Varje morgon då Ingrid finner dörren öppen får vi se lättnaden i hennes ansikte. Marthas plågade kropp och själ är henne fortfarande mycket kära. Martha passar på när Ingrid är ute och träffar en annan vän. Hon sminkar sig, klär sig vackert och får en lätthet över anletsdragen. Det är blå himmel och hon stänger sovrumsdörren utifrån, tar sitt eutanasipiller och lägger sig i en av solsängarna på altanen.

Det är förstås inte alla som har Marthas mod. Jag betvivlar att jag själv har det, men hoppas att jag, när min tid är kommen, i alla fall inte behöver brottas med rädslan att känna mig som en förlorare, utan att jag lugnt kommer att säga: ”Jag har haft ett bra liv, jag är nöjd.”

Eva-Lotta Hultén
författare och journalist