Om att falla på eget grepp: Samuel Larsson, Köpenhamn

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Köpenhamn, måndag.

Jag får en bestämd känsla av att Danmark håller på att falla på sitt eget grepp. Som när man råkat sätta fälleben på sig själv, vinglar till och sen gör allt man kan för att försöka se ut som att inget särskilt hänt.

Jag pratar, igen, om migrationspolitiken. För det är ju uppenbart att Danmark, som i många år kämpat för att vara stramast, strävast och tuffast på det området nu under Ukrainakrisen fått problem.

För ukrainska flyktingar vill ju danska politiker hjälpa. Och inte bara hjälpa lite, utan verkligen gå till vägs ände för att hjälpa. Och inte bara det, man vill gå till vägs ände och sen fortsätta rakt ut i skogen – långt för att hjälpa. Och då blir det såklart besvärligt att förklara – för sig själv och andra – hur man alldeles nyss var beredd att gå precis lika långt för att hålla flyktingar borta från Danmark.

Och på tal om besvärligt, hur ska man hantera alla dessa lagar man stiftat senaste åren som nu ställer till det för gästfriheten?

Den så berömda smyckeslagen till exempel. Som säger att flyktingar ska betala för sitt uppehälle genom att staten ska strippa dem på sina egendomar. Den och en rad andra lagar designade för att göra det obekvämt att vara flykting i Danmark, fann man för gott att snabbt neutralisera med en särlagstiftning – som bara gäller flyktingar från just Ukraina.

Men sedan finns ju till exempel gettolagstiftningen, som begränsar hur många personer med så kallat icke-västlig bakgrund som kan bo i samma bostadsområde. Krånglig lag, om man vill kunna ta emot många ukrainare. Men man kämpar på, gör vad man kan för att låtsas som att den egna historien inte finns.

Men den egentliga frågan är ju hur det kunnat bli såhär? Varför möts till exempel syrier som flyr ryska bomber av en attityd, men ukrainare som flyr ryska bomber av en annan? Ja, det är kanske här den egentliga snubblande skon klämmer för de danska politikerna. För finns det egentligen något bra svar på det?

Den berömda Inger Støjberg, frispråkig före detta migrationsminister, har lanserat sin förklaring. Kan vi inte bara erkänna att det är för att ukrainare är demokratiskt sinnade, kristna och liknar oss danskar, frågar hon i en krönika i Extrabladet. Svårsmält såklart, men kanske så nära sanningen man kommer, vad vet jag.

Regeringen har ju försökt med en annan mer byråkratisk linje: att Ukraina till skillnad från Syrien är Danmarks närområde. Danska ledarsidor ger inte mycket för det argumentet – dansk politik har fått etnicitet på hjärnan, dundrar tidningen Politiken.

Och visst sitter regeringen i en rävsax. Att högljutt ge sitt fulla politiska stöd till Ukrainas sak och beväpna dess armé, men avvisa dess folk vid gränsen vore ju kanske en ännu större politisk inkonsekvens än den man nu försöker ro i hamn inom migrationspolitiken. Så det politiska Danmark fortsätter att snubblande, fallande på eget grepp, låtsas som att allt är normalt.

Samuel Larsson, Danmarkskorrespondent
samuel.larsson@sverigesradio.se