Stöldgods och familjesvek: Maria Persson Löfgren, Chisinau

Utrikeskrönikan 6 april 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Chisinau onsdag

Njuter Ljuba i nya fåtöljen framför nya platt-tvn, i sitt nyfärgade hår och sina nylackade naglar i färgerna rött blått och vitt ?

Vet Ljuba att makens 450 kilos paket skickat från Belarus inte är resultat av en extra bonus för insatsen i den, som det påstås officiellt, planenliga specialoperationen för att rensa upp Ukraina.

Vet hon att allt är stöldgods från ryska arméns plundringar i städer de nu lämnat?

Tänker Jana i Rubtsovsk i Altai att det nya tältet och elskotern kommer från makens plundring i butiker i småstäder i Ukraina, skulle hon ta på sig underkläderna han skickat då om hon visste det?

Jo nog vet de både Ljuba och Jana att några soldatlöner inte räcker för att skicka tonvis med paket till familjen hemma. De vet att det är krigsbyten, men det låtsas de inte om. Så går det till överallt ändå, tänker de i sin normala lika goda kålsuparteori. Och det är ju inget krig.

Som när Sergejs brorsa i Moskva låtsas som om Sergej ljuger eller drar en historia när han försöker berätta om raketbeskjutningen av hans hus utanför Mykolajiv, om skolan som förvandlats till en tegelstenshög och nöjesparken där pariserhjulet välts på ända och en rysk raket fortfarande syns nedborrad i marken. Det är fejknews säger brorsan och sen och är det inte det så är det era egna ukrainska radikala, som skjuter på er. Rysk militär gör inte sånt. Vår militär är vår stolthet.

Eller ta Ludmillas kusin i Novosibirsk, som till bryter telefonsamtalet för att hon vägrar höra Ludmillas historia om hur hela familjen flydde i bilen längs en livsfarlig väg, som minerats, hur bilen före dem körde på en mina och den 14 årige sonen i familjen såg sin mamma brännas till döds och själv vara den ende som lyckades ta sig ur bilen och överleva med en svårt skadad arm och sida.

Skådespelare tänker kusinen i Novosibirsk, allt är bara påhitt från de där nationalisterna, vi måste deukrainisera dem. Vi måste rädda våra rysktalande bröder.

Zombies säger Aleksander i Odessa om sina släktingar, en bror i St Petersburg, vänner över hela Ryssland och kollegor han arbetat med i många år inom förpackningsindustrin. De går inte att prata med längre, de är orker, de är rascister - vi säger inte ryssar längre vi kallar dem rascister - ryska fascister.

Besvikelsen över egna familjemedlemmars misstro - som hade du överlevt Auschwitz - Srebrenica - Babin Yar - Halabja - eller någon annan av historiens massakrer - men hemma hos din egen familj är det ingen som tror dig eller på att det alls varit nån massaker.

Maria Persson Löfgren, Chisinau

maria.persson_lofgren@sr.se