Att resa utan en manlig släkting: Naila Saleem, Afghanistan

Utrikeskrönika 13 maj 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Afghanistan fredag.

Det är hett och torrt, dammet yr och strupen längtar ständigt efter dryck. Medan vi kör från en stad till en annan ber min afghanske följeslagare att jag ska sätta på lite musik, ”sån man lyssnar på hemma i Sverige”, säger han. Jag får upp Lalehs Some die young i mobilen och vi kör vidare under tystnad.

Regionen är en av alla dem som sett intensiva strider genom åren, så sent som i somras stred talibaner och den nationella armén mot varandra här med civila offer som följd. Här och där ser man sönderskjutna byggnader och varningar för minor.

Det har gått nästan på dagen nio månader sedan Kabul föll och talibanerna tog makten över hela landet. Larmrapporterna om akut hunger och ekonomisk nöd har varit många. Dessa är så klart en del av sanningen men bilden har fler nyanser än så. Vardagslivet rullar på, för en del i en betydligt dystrare färgskala, för andra är den gyllene tiden äntligen här. Jag har träffat företrädare för bägge lägren under mina dagar i Afghanistan.

Kvinnor som är minst sagt förbannade över talibanernas dekret om att de måste täcka sina ansikten, inte får arbeta och inte heller resa utan en manlig släkting.

”Kunde du resa in i landet utan en mahram?” är det första kvinnan jag ska intervjua frågar mig. ”Ja, regeln om att ha en manlig släkting som följeslagare gäller inte oss utlänningar”, säger jag.

Hon suckar och berättar att hon senast samma morgon blev stoppad på väg till arbetet.

De andra då, de som är mer nöjda – vad säger de? De lyfter fram freden, att det går att röra sig utan att hamna mitt i striderna. Och så klagar de på korruptionen inom den förra administrationen och säger att det är bättre nu.

Talibanerna är upptagna med att axla regerandets mantel i stort som i smått. Nyligen lät de befolkningen i några av Kabuls stadsdelar rösta fram sina lokala företrädare enligt en procedur som har likheter med demokrati. Det är oklart vilken betydelse man kan fästa vid det.

Talibanerna har också förmått många av de manliga statstjänstemännen som arbetade för den förra regimen att återvända i tjänst. Så nu patrullerar före detta regeringssoldater tillsammans med talibanerna i Kabul – man känner igen dem på de korta skäggen.

En fråga som väcker mycket känslor både i och utanför Afghanistans gränser är den om flickors rätt till utbildning.

Att frågan är känslig blev tydligt häromkvällen när jag intervjuade folk på stan. Då kom en taliban fram och undrade varför jag ställde just de här frågorna; om jag egentligen är intresserad av att veta vad som händer i Afghanistan eller om jag redan hade min uppfattning om den nya regimen klar? En berättigad fråga sett ur perspektivet att det nu äntligen är fred i Afghanistan och att det enligt samma synvinkel är talibanernas förtjänst. Varför ska vi i väst då hänga upp oss på hijabtvång och stängda skolor? På den frågan finns förstås många bra svar, men hans kritik tål ändå att tänkas på.

Naila Saleem, Afghanistan
naila.saleem@sverigesradio.se