Don't mention the war: Johan-Mathias Sommarström, Stockholm

Utrikeskrönikan 27 maj 2022

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, fredag.

Krig.

Alla dessa krig, det går inte att undvika att de kryper innanför skinnet på en. Särskilt inte när man varit på plats. Mött alla dessa människor vars liv smulats sönder likt pepparkakshus på en julgransplundring för 10-åringar.

Här skulle jag återigen vilja berätta om alla öden, alla söndertrasade liv. Skulle vilja försöka få er alla att förstå hur krig sprider förödelse och skräck långt över begripligheten.

För ibland är det svårt att förstå.

17-åringen i Mosul vars hela familj hade förintats av amerikanska bomber. Amerikanska. Han hade oturen att bo i ett hus där terrorsektens krypskyttar förskansat sig på taket. Huset bombades, prickskyttarna dog men det gjorde också hela 17-åringens oskyldiga familj.

Eller Nikolaj som vi mötte i Mykolaiv. I skuggan av vårens första solstrålar berättade han att hans familj var borta men vi kunde inte begripa. Borta är väl bara att de rest iväg. Flytt till tryggheten.

Men hans familj var döda.

Hustrun, barnen, barnbarnen.

Hela hans hus var förstört, bara en av väggarna stod kvar. Allt han ägde var sönderbombat, hela hans liv, kärlek och mening förintat.

Det i ett krig som inte ens får kallas krig – åtminstone inte i Ryssland.

Det får min skruvade hjärna att tänka på John Cleese.

Kommer ni ihåg serien Fawlty Towers där Cleese spelar förvirrad hotelldirektör.

När tyskarna kommer på besök.

Cleese rollkaraktär Basil kämpar med att inte nämna kriget: ”Don't mention the war”. Basil gör allt för att inte nämna kriget men fäller den ena kommentaren efter den andra, nämner alla tyska krigsförbrytare tills hans tyska gäster bryter ihop.

Vad är det, frågar Basil.

Vi blir ledsna. Måste ni prata om kriget hela tiden?

Det var ju ni som började.

Det gjorde vi väl inte?

Inte? Ni invaderade Polen.

Sketchen får mig att tänka på två saker, dels hur man i Ryssland inte får kalla ett krig för vad det verkligen är.

Men också att Fawlty Towers som är inspelat 30 år efter andra världskrigets slut lyckas skildra hur tyskar fortfarande fick betala den kollektiva skulden av alla förbrytelser som begicks av nazisterna. Mycket tyder väl på att det kommer att bli samma sak för ryssarna.

De är ute i kylan i omvärlden. Få vill ta i dem med tång. De får inte delta i idrottsevenemang, inte resa, ingen vill göra affärer med dem.

Undrar om han ens tänkte på konsekvenserna, ledaren, när han i februari beordrade invasionen av det som inte får kallas ett krig.

Kriget som inte får kallas krig kommer av allt att döma att pågå länge, Ryssland har på många sätt redan förlorat, men inte lika oåterkalleligt som alla civila som liksom Nikolaj fått sina liv söndertrasade.

Det ryska propagandamaskineriet kommer att försöka nästla sig in också här.

Men vi som ännu får tänka fritt behöver aldrig glömma hur det började, vilka som är invaderade och vilka som invaderat och vi behöver aldrig lyssna på uppmaningar med innebörden ”Don't mention the war”.

Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent som nu också reser i Ukraina
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se