Samhörigheten som uppstår i ett tältläger: Naila Saleem

Utrikeskrönikan 4 juli 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm måndag

I går kom jag hem från det jordbävningsdrabbade Afghanistan. Dammet från de många timmarna på skumpiga sandvägar sitter kvar i både sinne och kropp. Sydöstra Afghanistan är majestätiskt vackert med sina okrafärgade berg och aprikosodlingar i dalarna.

Naturkatastrofer ger upphov till en alldeles särskild situation där nödhjälp och människor som strömmar till platsen också behöver tas om hand om. En afghansk välgörenhetsorganisation står bakom det basläger som byggts upp i Giyan, det jordbävningsdrabbade området i Paktikaprovinsen, där både FN, regeringen och välgörenhetsorganisationer är samlade. Precis intill har ett tältläger skapats för hjälparbetare, talibaner och journalister.

Jag och mina följeslagare, som består av fyra män, får två blå tält. Rätt snabbt börjar det grymtas när talibanerna inser att jag kommer dela det ena tältet med en manlig kollega. Män och kvinnor som inte är gifta med varandra får ju inte ha så nära kontakt. Vi löser det genom att sätta upp våra medhavda tält inne i tältet. Det innebär att vi får ett extra skydd mot ormar och skorpioner som finns i området.

Tältet i tältet har också den fördelen att jag kan byta om, tvätta av mig med en våtservett, och vid behov använda min rese-potta. Afghanistan och sanitet är nämligen två ord som kan liknas vid olja och vatten. I den här regionen saknar många hem toalett och traditionen är att göra sina behov ute i det fria. Samma regel gäller för tältlägret. Men att dra ner byxorna inför ett stort antal män, varav många beväpnade, är jag inte bekväm med. Så jag tackar dig som uppfann rese-pottan.

Tältet i tältet-lösningen är talibanerna ändå inte helt nöjd med. Då och då sliter de upp tältduken för att se vad som försiggår där bakom. Det kan tyckas lite märkligt när hela idén är att de ska slippa se mig – det har nämligen framförts önskemål om att jag helst ska hålla mig i mitt tält – något som ju är svårt om man som journalist ska intervjua människor.

I rättvisans namn måste jag här säga att de som klagar är talibaner lägre ner i hierarkin. Ministrar och höga tjänstemän på plats har en helt annan välkomnande attityd, liksom hjälparbetare och de drabbade jag möter. Gång på gång tackar de för att jag rest enda hit för att berätta om deras öde.

Och de som nästan inget har kvar insisterar på att få bjuda på både te och middag, för sådan är seden. Det blir ofta en uppsluppen ordväxling i tre takter innan jag går vinnande ur striden – inte ska jag och mitt följe äta deras mat när de så väl behöver den själva. ”Nästa gång kräver jag att du inte bara stannar på middag utan även bor i vårt gästhus”, säger mannen skrattande. Han har nyss förlorat sitt hem, men tack och lov ingen nära anhörig.

En liten pojke som fyllt sin skjortflärp med aprikoser vill att jag ska ta några med mig hem. En åker ner i handväskan.

Naila Saleem, Sydasienkorrespondent
naila.saleem@sverigesradio.se