Berlin och det förgångnas återkomst: Daniela Marquardt, Berlin

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Berlin, fredag

Häromkvällen fick jag njuta av några lediga timmar och passade på att ta en cykelpromenad genom stan, utmed den långa allén som sträcker sig från väst till öst, med start där den gamle järnkanslern gav namn åt gatan, Bismarckstrasse, för att sedan övergå i den del som fick sitt nuvarande namn för att hedra upproret i DDR den 17 juni 1953.

Genom den väldiga parken Tiergarten – grön och lummig med svalkande skugga från de höga träden och små vattendragen. Det är svårt att förställa sig hur allt detta var ett enda kalhygge efter andra världskrigets slut. Träd och buskar höggs ned för att elda med i brist på kol. På marken odlades potatis och grönsaker för att lindra nöden.

Men bara ett par månader efter krigsslutet, i ett till stora delar sönderbombat Berlin, beslutades att parken skulle återställas. Det dröjde visserligen några år innan det kom igång, men då var det en angelägenhet för hela det dåvarande Västtyskland, där många västtyska kommuner donerade träd till parken. Också under den knappt årslånga Berlin-blockaden flögs träden till västra Berlin för att fortsätta ställa i ordning parken igen.

Jag cyklar vidare och efter ytterligare några kilometer är jag framme vid det nya, gamla, eller nygamla stadsslottet. Ja, vad ska man kalla det – återuppbyggt men ändå något helt annat än det som en gång stod här, ett pampigt barockslott som överlevde andra världskrigets bomber men senare sprängdes i luften av den socialistiska regimen i DDR.

I dess ställe upprättades en paradplats för massmöten med lydiga hyllningar till ledarna, enligt känd tradition. Och så småningom ett nytt 70-talspampigt republikpalats i glas och stål.

Men här i staden där inget är beständigt fick också det ge vika när ännu en ny epok tog sin början. Denna guldglänsande manifestation av DDR-diktaturen hade ingen plats i det återförenade Tyskland. Asbestsanering var den officiella förklaringen. Många som gärna hade behållit byggnaden som en del av Berlins historia, uppfattade det snarare ett svepskäl för att kunna återställa den tidigare ordningen.

Med en märklig blandning av barockpastisch och brutalbetong står det nu där, något nytt som vill verka gammalt, lite vilset i Berlin där varje steg man tar redan är så laddat av stadens dramatiska historia. Men framöver lär väl också detta berätta något om vår tid.

Och den som saknar eller är nyfiken på det östtyska ”Palast der Republik” kan i alla fall besöka en utställning om den rivna byggnaden i den nu, efter sprängningen, återuppståndna slottskopian.

Daniela Marquardt, Berlin