Tårar och jubel: Samira Othman, Pretoria

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Pretoria, torsdag.

Tårar och jubel. Glädje och sorg. Förhoppningar och besvikelser. Ibland allt på samma gång. Ja, sport väcker särskilda känslor i mig. Inte bara i mig.

Det är intressant och roligt att resa under ett stort sportevent. Det finns alltid något att prata om. I taxin – såg du matchen igår? Visst var hon bra? Vilka tror du vinner nu? Orättvist! Helt rätt!

På restaurangen – tv-skärmar med dagens matcher och serveringspersonal som gärna berättar vilka deras favoriter är när de ser att mina ögon dras till de där bollarna och springande människorna på skärmarna.

Här i Afrika har det handlat om mer än fotboll – VM i nätboll avslutades nyligen i Kapstaden i Sydafrika. Nätboll, eller netball, är en lagsport med rötter i basket, men med mindre boll, sju spelare på plan istället för fem och inga dribblingar eller steg med bollen. När sporten grundades i USA kallades den för basket för kvinnor och det är fortfarande nästan bara kvinnor som spelar. Sporten har på senare år vuxit här i Afrika och förhoppningarna inför VM var stora. Skulle Sydafrika – rankad femma i världen, på hemmaplan – kunna klå regerande mästarna Australien?

Eller skulle något av de andra afrikanska lagen överraska? Kanske nykomlingen Zimbabwe?

Samma sak i fotbollen. Fyra afrikanska lag i mästerskapet. Förvisso inte rankade så högt. Men nervöst var det. Särskilt när ett par tog sig vidare från gruppspel.

Och nu är det så länge sedan det här blev klart, så jag tror ingen blir arg om jag avslöjar hur det gick. (Det är en annan historia – den om vilka känslor som kan visa sig när man råkar avslöja ett matchresultat för någon som sparat matchen till senare.)

Men för att vara säker: Spoiler-alert: Inget av de afrikanska lagen tog sig till final. Varken i fotbolls-VM eller i nätbolls-VM.

Besvikelse och tårar. Till en början. För som sagt, sport är många känslor på samma gång. Och att presentera är relativt. Att Banyana Banyana, som det sydafrikanska damfotbollslaget kallas, vann en match i VM är historiskt.

Africa News intervjuade barn här i Sydafrika när Banyana Banyana kammade hem vinsten mot Italien. En av dem sa att vinsten och att de tagit sig vidare från gruppspel motiverar mig som barn. Det här visar att vi kan göra allt vi vill, bara vi anstränger oss.

Och att de tog sig från gruppspel har lett till glädje och förhoppning bland fler. Lokala medier hyllar laget och kallar deras spel magnifikt. Sydafrika mötte tunga lag som Sverige, Holland och Italien – trupper med många professionella spelare.

Här i Sydafrika finns inte samma resurser som i Europa och i fotbollsvärlden växer nu förhoppningarna om ett sydafrikanskt ligaspel för damer.

Sport kan vara läskigt och ångestladdat. Men också åstadkomma eufori och leda till gemenskap. I en taxi, på en restaurang, i ett nytt land, mellan människor som annars inte möts, framför en match, på planen och i omklädningsrummet. Det jag gillar mest är att det går att ladda om – att vända känslan av besvikelsen till något positivt och blicka framåt.

Som här i Sydafrika. Och i Sverige – för nu väntar bronsmatchen med tårar, jubel, glädje och sorg. Ja, allt på samma gång.

Samira Othman, Pretoria
samira.othman@sverigesradio.se