En stad som en gång var – 45 sekunder förändrade allt

Utrikeskrönikan 6 september 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Hatay onsdag.

Det som en gång var en stad är inte längre.

Det är tomt på människor, så många har ju dött, andra är saknade men de flesta har flytt.

Det är spöklikt att gå i den öde staden som förut sjöd av liv, där kaféer och små restauranger låg i långa rader.

Där skratt och de drucknas högljudda prat kunde höras in på småtimmarna.

Där stolta lantbrukare sålde sina varor från traktorvagnar eller åsnekärror, stolta bjöd de på en bukett mynta eller ett granatäpple.

Kvinnor i huckle som sålde lavendel.

Jag kände gatorna här som några av de mest pittoreska och trygga i Turkiet och människorna som de varmaste.

De historiska byggnaderna med all sin skönhet och århundraden, ja årtusenden i väggarna. Antakya var en gång världens tredje största stad och har varit bebodd sedan bronsåldern.

Men all materiell historia, dessa fornminnen, byggnader och dess invånare. Allt är borta nu.

Jordbävningen den 6 februari förintade det mesta.

Många hus har redan raserats av grävmaskiner som lämnat stora månlandskap med betongklumpar, glas och uppstickande armeringsjärn kvar.

Ibland ser man en barnsko, skolväska eller ett foto. Vad hände med flickan på fotot, tankarna kommer, ingen har hämtat det.

Andra byggnader står kvar men väntar på rivning. Utgör en livsfara där minsta skalv eller storm kan få väggarna att helt rasa, eller taket att falla ned på gatan.

Att promenera i Antakya nu är att ständigt blicka uppåt, mot faran.

Många hus är sneda, ena halvan har rasat andra har sjunkit ner. Citronträd står övergivna som om inte ens skuggan vill höra till.

Från några rashögar tränger en unken, rutten stank.

Fortfarande hittas kvarlevor, många saknas.

För de som är kvar är livet en kamp.

Att leva i moln av damm från betong, glas och asbest. Att överleva utan jobb och bostad. Att leva i sin hemstad där allt är förstört, allt är stängt och inget hopp finns.

Där invånarna nu går med vätskande sår av insektsbett från små flygfän som frodas i rasmassor.

Elakt brännande, fula bölder som hotar med sjukdom. Omöjliga att värja sig mot.

Jag dog den där natten berättar en propert klädd kvinna för mig. Jag hade ett fint hus, jobb, vänner, familj, nu sitter jag här i mitt dammiga tält och är död. Tårarna lämnar ränder i ett dammigt ansikte.

Vi kan inte dö med de döda men vi har inget liv snyftar en medelålders man. Hela stan är ett trauma konstaterar han.

Hatay kommer aldrig mer att bli sig likt, säger han. 45 sekunders skalv förändrade liven här och regionen för alltid.

Och Antakya, en stad som en gång var, men som inte längre är.

Johan-Mathias Sommarström, för P1morgon i Antakya, Hatay.
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se