Kojkultur: Jag bygger, jag river, jag bygger

Tillfälliga hus utan grund som skal utanpå kroppen. Skjul som skyler en stund innan de faller samman. Av samtidens skräp sätts kojan samman, konstaterar Katarina Wikars.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Tänk om det fanns en tidskrift likt Gods och gårdar att bläddra i som hette Skjul och kojor. Som inte var så inriktad på möblering och renovering och marknadsvärden utan mer ett montage utan sprintar och spikar, nitar och noter. Där bräderna stack ut lite här och där och man inte visste om hela bygget var på väg upp och ner. Som någon bara hade passerat förbi i hastigheten och lämnat över till nästa att ta vid. En sten framför dörren istället för en nyckel i låset. Stig in och förvandlas.

Först bringa lite reda i det ofärdiga: Kojan har ingen grund och ingen tröskel, ingen vind och ingen källare, den är ett glest provisorium som också gör naturen synlig. Ekorrar på taket, mullvadar under golvet håller oss vakna, barndomens i träd, de ensliga och hemliga, de konstiga och konstnärliga och de byggda av böcker. Anteckningar om naturen, kojan och några andra saker heter så hopsamlade essäer av den franske filosofen Gilles A. Tiberghien.

”Att kretsa kring temat genom upprepade språng är det enda sättet att tänka som är naturligt för mig”

Hans metod är sökandet och plockandet, här och där, nu och då, under åratal. Textens instabilitet synkar med själva kojan, bräcklig, provisorisk, en språkkoja som både skyddar och exponerar. Så är det tänkt. ”Att kretsa kring temat genom upprepade språng är det enda sättet att tänka som är naturligt för mig”, skrev Wittgenstein. Och ”Slå följe med mig genom detta instabila bibliotek”, som det står i kojboken. "Utöka det med dina egna drömmeriers böcker och kommentarer. Använd det som finns till hands."

Gamle Thoreau ställde ut möblera i naturen när han städade. De välbekanta tingen ser betydligt intressantare ut utomhus än inomhus. När vinden blåser genom dem. Själva Urkojan är ju Thoreaus vid Walden. Hela den amerikanska mytologin från pionjärtiden om rörelse och hus som är förbättrade kojor. Lätta att sälja. Lätta att bygga och lätta att överge. Kojan är djupt rotad i den amerikanska kulturen, kan man lära i Kojboken. Vi kommer snart att flytta vidare.

Kanske det inte finns ett bra ord på svenska för det här provisoriska huset. Eller också så får vi utöka kojans konnotationer till den byggda boxen utan grund. Det är då jag kommer att tänka på ordet skjul.

"Inuti i sitt huvud bär människan ett skjul"

Man hör på ordet att det lutar skevt. Rum i undantagstillstånd, skriver konstnären och arkitekten Patrik Qvist i sin bok om Skjul, rum som ingen gör anspråk på. Det var det han ville undersöka i sin inventering av befintliga skjul som han ägnade en sex-sju år åt, byggde egna, målade och fotograferade och bjöd in andra att fylla dem med människor och ord. "Inuti i sitt huvud bär människan ett skjul", skrev författaren Jonas Brun i boken. Hjärnan och skjulet är lika genomsläppliga.

Jag är uppfödda på sagan om Vargen och de Tre små grisarna. En liten lat gris bygger ett hus av halm, en annan liten lat ett hus av vass men Bror Duktig bygger sitt av tegelstenar. Vargen blåser ner de första två små grisarnas kojor i en enda utandning och äter sen upp dem men Bror Duktigs stenhus rår han inte på. Vad är sensmoralen i den sagan? En ordningsam och flitig gris lever längre än en som plockar ihop ett hus av vad den hittar. Där finns trygghet innanför solida väggar säger sagan men livet lär att förr eller senare rasar allt. Kommer krisen. Inflationen. Döden. Vinden. Det permanenta visar sig vara ett provisorium.

Minns Kurosawas film Dodes Ka-den om människor som bor i skjul invid rälsen i Tokyo. Den gamle mannen säger till pojken: Det är bara västerlänningar som bygger hus av sten, japaner vet att det kommer jordbävningar.

Om ens boning är av sten är inte orden då också tunga och orörliga, tankarna fasta i formen? Och om huset är av glas ska du inte kasta sten säger ordspråket för då kraschar du fasaden, ramen och blir sittande i ett regn av skärvor. Kojan däremot skiljer knappt på ute och inne. En gammal väninna berättade om ett litet hus på ett tak som hon hyrt på en grekisk ö, med en hasp istället för en nyckel i dörren. Där var jag lycklig, sa hon.

Arkitekturens ursprung var att fläta ett hus. Kojan ett skal, en kropp som hårdnat. På konstmuseet Hamburger Bahnhof i Berlin såg jag en gång ett litet vitt boxhus. Den israeliske konstnären Absalon ville bygga urbana kojor likt ett skal utanpå kroppen. Sex stycken i olika metropoler runt om i världen skulle det bli. Han hade byggt sitt första lilla träskjul i öknen efter att ha deserterat från israeliska armen vid tjugo, sen pluggade han på konstskola i Paris, dog före trettio. Så boxhusen blev bara klara i tankarna. De var vita för att inte distrahera ögat, uppbyggda efter basbehoven äta, sova, duscha. De skulle vara hans utspridda boplatser, och hans hemland skulle vara emellan dem.

Kanske påminde de om arkitekten Le Corbusier som hela livet planerat bostadsmaskiner och som slutade i Le Cabanon, den lilla hyddan, på franska Rivieran, i ett rum på 3,66 x 3,66 meter, baserat på måtten hos en 183 cm lång människogestalt utifrån vardagliga aktiviteter.

"Att vara utan fast bostad är inte detsamma som att vara urban global nomad"

Samtidens skräp sätts samman på nytt. Ett evigt återbruk, att bygga koja med hjälp av bräder från en annan koja. Det är vanskligt att romantisera kojan för många är de som ofrivilligt bor i kojor i stans parker och utkanter. "Att vara utan fast bostad är inte detsamma som att vara urban global nomad", lyder analysen av uteliggarnas kojor i kojboken. Skjulen utan tillstånd, de lösa strukturerna som inte var avsedda att bli kvar har stelnat.

"Sedan tar jag isär allt, och återför bitarna till de platser där jag hittade dem.”

Kojan och skjulet måste ständigt omprövas på nytt, platsen i gränslandet mellan det avslutade och ännu inte påbörjade, som skyler en stund.

Den japanske poeten Kamo no Chomei skrev ”Anteckningar om min eremitkoja på 1200-talet”. Om människornas bostäder och deras invånare som tävlar i obeständighet: ”Jag samlar ihop trä som kan återanvändas, och gör bruk av det för att skapa någonting i ett visst ögonblick, sedan tar jag isär allt, och återför bitarna till de platser där jag hittade dem.”

Katarina Wikars

"Anteckningar om naturen, kojan och några andra saker" av Gilles A Tiberghien ; OEI editör 2018, översättning Jonas (J) Magnusson

"Skjul" av Patrik Qvist, Ptroleum 2011