Sigrid Undsets begär vibrerar i litteraturen

Jane Austens romaner rymmer långt mer än baler och lantlig idyll. Inte minst den sista, oavslutade romanen Sanditon speglar kolonialism, slavarbete och kapitalism, konstaterar Anna Lundvik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2023-08-23.Efter en tids sjukdom känner sig författaren Jane Austen bättre. Så pass bra att hon den 27 januari 1817 inleder en ny roman. Med vass penna arbetar hon på det som ska bli "Sanditon", en satir över ängsliga hypokondriker och ett England i oåterkallelig förvandling.I ett brev några år tidigare hade hon förklarat att det man behöver för en bra roman är tre eller fyra familjer på landet. Många förknippar också hennes verk med en pittoresk, lantlig överklassidyll med baler, vackra klänningar och nybadade friare.Vilket också är vad som gjort hennes fiktion till en så lyckad filmisk tillflyktsort. Mer som konsumenter än läsare kan vi idag försvinna in i ett ändlöst strömmande förflutet. Vi får just det vi vill ha: sagor som är frånkopplade världens oro, eller fyllda av feministisk och antirasistisk kraft.Men i själva verket tar sig den oroliga omvärlden, politiken och de ekonomiska realiteterna in även i den avlägsna landsbygd Austen porträtterar. För hon lever under en tid av krig och oroligheter. Två år tidigare, den 18 juni 1815, hade britterna triumferat i slaget vid Waterloo. Efter år av strider om maktbalansen i Europa var Napoleon äntligen besegrad och världens nionde största ö tog stolt på sig rollen som en ledande världsmakt.Många hade trott att freden med Frankrike skulle ge ökat välstånd, men istället väntade en ekonomisk depression. Skördarna slog fel och när den internationella handeln tog fart igen föll priset på grödor. Många bönder hade tagit lån för att investera i ny teknik, nu gick de i konkurs. Bankerna de hade lånat av följde strax deras exempel. Och året därpå blev ännu värre: ett vulkanutbrott i Indonesien gjorde att himlen förmörkades och sommaren uteblev. Människor dog i svält. De fattiga gjorde uppror.England befann sig i en identitetskris. Man var på väg från en lantbruksekonomi till en spekulations- och serviceekonomi. Samtidigt kom en stor del av landets inkomster från kolonierna, och de omänskliga förhållandena där väckte missnöje. Slavhandeln hade förbjudits 1807, men slavarbete pågick fortfarande. Allt detta avspeglas i "Sanditon". Och den begynnande kapitalismen framställs som både komisk och oroande. När berättelsen börjar har den optimistiska Mr Parker hyrt ut sitt vackert belägna lantgods som ägts i generationer. Med sin familj har han flyttat till kusten och hoppas kunna förvandla ett gammalt fiskeläge till en fashionabel kurort. Men det är ont om gäster.Det första som händer är att Mr och Mrs Parker letar efter en läkare att anställa, när deras vagn välter och Mr Parker stukar foten. Till deras undsättning kommer då den bakåtsträvande lantbrukaren Mr Heywood, som vänligt tar emot paret i sitt hem. Stukningen visar sig kunna lösas med hemgjort förband och vila.De två männens sinnelag framträder här som symboler för det gamla och det nya. Vid den stukade Mr Parkers sida verkar Mr Heywood rådig, och han varnar illavarslande för att det inte finns tillräckligt med förmögna gäster för nya kurorter. Men Mr Parker är lika ihärdigt, nästan rörande, förhoppningsfull i sin entreprenörsanda. För att locka turister vill han bygga ett trendigt halvmåneformat byggnadskomplex och ge det namnet Waterloo Crescent. För honom är fältslaget ett fenomen han kan sälja. Ja, Mr Parker är beredd att kapitalisera på precis allt: historien; naturen; havet; den friska havsluften; inte minst människors förhoppningar om att allt det här ska göra dem friska från sina mer eller mindre påhittade åkommor. Och Mr Parkers stilige bror, om han bara behagade komma dit, skulle kunna locka till sig familjer med ”söta döttrar” som är på jakt efter friare.Mr Parker och hans kompanjon Lady Denham väntar också på resenärer från ett annat håll: Västindien. För Mr Parker och Lady Denham, en kassastadd men snål änka som investerat i kurorten, är ”Västindien” en symbol för en enorm förmögenhet, som bara underförstått har tjänats ihop genom att exploatera slavarbetare. Lady Denham befarar att västindierna kommer att driva upp priserna. Men Mr Parker invänder: om det skulle hända kommer det vara de som tjänar på det.Jane Austen berör imperialismen i flera romaner, där en stor kärlek kan vara hjälte i Napoleonkrigen eller ett lantgods vara beroende av inkomster från plantager. Det är som en antydan om att alla, genom ekonomins kretslopp, är beroende av kolonierna, oavsett om man har en direkt koppling till dem eller inte.Så dyker resenären från andra sidan Atlanten upp och visar sig vara bara en ensam flicka, en sjuttonårig arvtagerska med klen hälsa vid namn Miss Lambe. Austen låter läsaren förstå att hon stammar från både kolonisatörer och slavar. Denna dubbelhet är viktig. Miss Lambe är på samma gång engelsk och främmande. Hon påminner om samhällets allra mest utsatta, samtidigt som hon befinner sig i det ekonomiska toppskiktet.Miss Lambe ger kropp åt både det gamla och det nya England, precis som flera av de andra personerna. För de kan inte placeras in i avgränsade kategorier. Bonden Mr Heywood åker exempelvis till London för att hämta ut vinsten på sina investeringar, medan entreprenören Mr Parker härstammar från ett lantgods. Och Lady Denham, vars bakgrund är ytterst komplex, intar en maktposition som kvinnor sällan hade. Nu ser hon Miss Lambe som ett lätt byte för den fattige unge man som ärvt hennes makes titel.Vad ville Jane Austen säga med detta? Var hon på väg mot en djupare kritik av slaveriet? Strax efter att Miss Lambe dykt upp i "Sanditon" och innan hon hunnit yttra ett ord tar romanfragmentet slut. Halvvägs in i kapitel tolv, den 18 mars 1817, var hon tvungen att avbryta arbetet. Hon dog den 18 juli, 41 år gammal. Många har ändå läst den kvarlämnade romaninledningen som ett förespråkande för den gamla tidens sätt. Mr Heywood framstår ju som en idealfigur vid sidan om den överilade Mr Parker. Men frågan är om det stämmer. Bönderna hade trots allt en avgörande roll i den ekonomiska krisen. Och Austen tycks ju noga med att inte skapa motsatser, utan tvärtom framhäva ambivalensen i romangestalternas positioner. I hennes föregående roman "Övertalning" blir hjältinnan dessutom lycklig just genom att ta avstånd från det förflutna.Jane Austen befinner sig på en ö, placerar handlingen vid dess rand, och vänder blicken utåt. Nationen, det vet hon, är inte isolerad. Och oavsett hur man tror eller önskar att romanen skulle ha slutat, tycks Miss Lambe vara Austens bevis på att idén om ett gammalt enkelt England inte längre är möjlig. Det brittiska imperiets brott är oåterkalleligt. Ett nytt England söker sin form – då som nu.Anna Lundvik, litteraturkritiker och redaktör för Lyrikvännen LitteraturJane Austen. Lady Susan, The Watsons and Sanditon. Oxford World's Classics. 2021.Emma J. Clery. ”Conversation on Political Economy in Sanditon”. Persuasions Vol. 38 No. 2. 2018. James M. Morris. ”Austen's Cosmopolitanism: Women and the World in Austen's Fiction” Women's Writing 27. 2020 p. 234-252. Nancy Marck Cantwell. ”Fleecing Miss Lambe: Exploitation, Tourism and the New National Narrative in Sanditon” Persuasions Vol 41 No 2. 2021. Sarah Salih. ”The Silence of Miss Lambe: Sanditon and Contextual Fictions of ”Race” in the Abolition Era” Eighteenth Century Fiction Vol 18 No 3. 2006. pp 329-353.

16 Joulu 9min

Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Litteraturkritikern Annina Rabe har läst Jane Austens privata brev. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017.Längst inne i mitt överfulla källarförråd har jag ett antal numera oåtkomliga flyttkartonger fyllda med brev. Alltså riktiga brev. Sådana där som lagts i kuvert som slickats igen, ett frimärke har letats fram, ett postnummer har plitats ner. Slutligen har någon tagit sig besväret att gå till brevlådan, smugit ner brevet där för att sedan gå vidare.Lyckligtvis är det bara brev skrivna till mig som ligger i de där lådorna. Jag har aldrig varit en sådan som tagit kopior på mina egna brev. Någonstans, i någon annans flyttlådor, ligger kanske alla de där breven jag skrev en gång. Brev som innehåller avgörande uppgörelser; vänskap och kärlek, göra slut, bli sams, ställa någon till svars eller bara uttrycka saknad. Men allra mest brev som innehåller vardag.Den läsare som letar efter mer substantiella funderingar kring litteratur, politik, religion eller existens kommer att bli besviken.En mycket stor del av de där breven i min källare är från min vän R. Under 40 års tid har vi skrivit till varandra på ett närmast grafomaniskt vis. Numera kommunicerar vi kortare och bara via diverse sociala medier men i de tidiga tonåren skrev vi säkert fem långa brev i veckan till varandra. Detta trots att vi bodde tre tunnelbanestationer ifrån varandra, pratade i telefon nästan dagligen och sågs väldigt ofta. Vad innehöll breven? Verkligen inte mycket, skulle nog en utomstående säga. Det var högst vardagliga observationer från våra respektive horisonter. Långa redogörelser för hur tråkigt vi hade, vad vi lyssnade på för musik medan vi skrev, kläder vi ville ha, fantasier om våra framtida liv med diverse popstjärnor. Lite längre fram blev det redogörelser om från våra arbetsplatser. Ganska ofta handlade det om människor som på olika sätt irriterade oss och deras respektive lyten. Nej, vi var nog inte särskilt snälla, men jag tror att vi ofta var ganska roliga. Och jag tänker ofta på den där maniska skrivklådan; hur avgörande den måste varit för vår språkliga utveckling. Glädjen i att hitta en formulering, och veta att det fanns en mottagare som skulle förstå den precis.Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Nu vill jag sannerligen inte jämföra mig själv med Jane Austen, men några gånger när jag läser Paulina Helgesons översättning av hennes bevarade brev går tankarna ändå till min och R:s juvenila brevväxling. Det är någonting med den där formuleringsglädjen, den självklara och närmast symbiotiska förståelsen mellan brevskrivare och mottagare som jag känner igen. Och förstås, vardagligheten.För det är vardagen som präglar Austens brev. Den och inte så mycket annat. Den läsare som letar efter mer substantiella funderingar kring litteratur, politik, religion eller existens kommer att bli besviken. Det är en småborgerlig och ganska begränsad värld som den brittiska 1800-talsförfattaren beskriver, en miljö som är väl bekant för läsare av hennes romaner. Men det är knappast en stillsam och odramatisk tillvaro; mellan alla otaliga klänningsbryderier, mer eller mindre tråkiga sociala samkväm, utflykter och trädgårdsbestyr finns ju också livets stora händelser: födslar, dödsfall, kärlek och sjukdom. Ofta behandlas dessa avgörande moment lite i förbifarten, och ibland i respektlösa, för att inte säga vanvördiga termer. ”Så fasansfullt med alla dessa döda!” utbrister Jane i ett brev till systern Cassandra från 1811. För att sedan tillägga: ”Och en sådan välsignelse att ingen av dem var någon som man tyckte om!”börjar vi rannsaka oss själva inser nog de flesta av oss att vi har skrivit liknande gräsligheterDet är över huvud taget inte någon särskilt ädel person som träder fram i dessa brev, snarare framstår hon rätt ofta som småsint och bitchig. Särskilt ungdomsbreven till systern har en skvallrig ton, ofta kryddad med diverse vällustigt elaka kommentarer om människors utseende: Lyssna till exempel på följande betraktelser från en bal: ”Där fanns få skönheter, & de som fanns var inte uppseendeväckande vackra. Miss Iremonger såg inte alls kry ut och mrs Blount var den enda som blev mycket beundrad. Hon tedde sig just som hon gjorde i september, med samma breda ansikte, diamantbandå, vita skor, rosaröda make & tjocka hals. /…/ Jag betraktade sir Thomas Champney & tänkte på stackars Rosalie; jag betraktade hans dotter & fann henne vara ett märkligt djur med vit hals. Jag nödgades tycka att mrs Warren var en mycket belevad ung dam, vilket jag beklagar. Hon har blivit av med en del av den vikt som återstod efter hennes havandeskap & dansade ytterst livligt, utan att se så väldigt stor ut. Hennes man är ful så det förslår, fulare till och med än hans kusin John, men han förefaller inte så hiskligt gammal.”Stycken som de här är förstås ytterligt roande att läsa, även om man ibland hickar till inför den skamlöst råa elakheten, som i dessa rader om en bekant som förlorat ett barn: ”Mrs Hall nedkom med ett dödfött barn igår, några veckor tidigare än beräknat, och det hela berodde på att hon blev skrämd. Jag antar att hon oförhappandes fick syn på sin make”.Fast börjar vi rannsaka oss själva inser nog de flesta av oss att vi har skrivit liknande gräsligheter i egna brev och mejl under åren: rader som förhoppningsvis aldrig kommer att komma till någon allmänhets beskådande.För känslan av nyckelhålstittande dyker onekligen upp när man läser Austens brev. Inte för att de beskriver några utlämnande detaljer, men för att det är så tydligt att de aldrig skrivits för att läsas av någon utomstående. Det är stor skillnad mellan att läsa litterära brevväxlingar som inte skrivits för någon annan än mottagaren och sådana som alldeles uppenbart är skrivna för en läsande eftervärld. Den senare kategorin framstår ofta som alltför konstruerad för att vara riktigt intressant, hur storslagna tankar som än redovisas.Cassandra Austen brände en stor del av Janes brev efter hennes död; något som har gjort henne impopulär blad såväl litteraturvetare som hängivna Austen-fans. En vanlig uppfattning är att Cassandra har velat tillrättalägga bilden av systern; få henne att framstå som mer mild och helgonlik än hon var. Det där tror jag inte stämmer. Var och en som läst Jane Austen vet att hon snarare var en krass skildrare av det sociala spelet än den helromantiska författare som framstått i de ofta rätt sliskiga filmatiseringarna av hennes böcker och liv. Och även i de brev som Cassandra valt att bevara är det en ganska ocensurerad bild som framkommer.Cassandra gjorde nog bara vad vilken riktig vän som helst hade gjort: behållit det mest privata just privat. För handen på hjärtat, vad är det man helst vill undanhålla för en framtida omvärld, oavsett om det som i Austens fall består av en hel värld eller bara ens barn eller vänner? Inte i första hand, tror jag, de mest självutlämnande tankarna, inte livets dramer. Nej, det är banaliteterna, de små elaka kommentarerna, de dåliga skämten. De som bara är avsedda för en enda människa, den som förstår när det är allvar eller inte. Jag är glad att mina och R:s brev kommer att förbli hemliga oss emellan. För är det något som slår mig vid läsningen av Austens brev är det hur viktigt det är att ha en Cassandra. Någon som förstår och tolkar en rätt i alla tonlägen. Någon för vilken ingen vardagsdetalj är för trivial eller obetydlig.Annina RabelitteraturkritikerLitteraturJane Austens brev, översättning Paulina Helgeson, Albert Bonniers förlag, 2017.

16 Joulu 9min

Varför fungerar det inte? Jan Henrik Swahn reflekterar över parkeringarnas expansion och över den enda gång han lyckades fickparkera. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Redan för tio år sedan satte min långe och kutryggige granne ord på problemet. Efter fem decennier och lika många restauranger hade han övertalats av sin fru att flytta hem till Samos igen med henne. På ön såg han till att trädgården cementerades och att en grind i gjutjärn monterades. Vi förstod ingenting. Gatan utanför huset var smal och brant. Hur skulle han ens kunna drömma om att köra in en bil där. Till slut måste polletten ha trillat ner för plötsligt utbrast han: ”Vad tusan ska man med ett hus till om man inte kan parkera sin bil utanför?”Jag hade god lust att svara honom: ”Vad ska man med en bil till om man inte kan parkera?” Bara en enda gång i livet, under min första uppkörning, har jag lyckats med det, i en isig och brant uppförsbacke där min bilskollärare upptäckt en ledig parkeringsficka. Att jag lyckades få in bilen där gjorde mig så omskakad att jag körde över på fel sida av vägen, varvid dödstystnad rådde under återstoden av uppkörningen.Händelsen har följt mig genom åren. En gång fick jag i uppdrag att köra hem en jättelik Citroën, en så kallad padda. Uppdraget skulle utmynna i en fickparkering, om jag inte hunnit krocka innan dess vill säga. Så skedde inte. Det hade annars räddat mig från fickparkeringen. Nu saktade jag ner vid den enda lediga rutan i hela den delen av stan och en snabb bedömning sade mig att det skulle gå men knappast på första försöket. Efter fyra misslyckade ansatser hade det bildats folksamling på båda trottoarerna.Det här var före mobiltelefonernas tid, annars är jag övertygad om att samtliga församlade kring paddan skulle filma mig med sina små löjliga smarttelefoner och göra mig viral på sociala medier.På något sätt måste jag ha tagit mig levande ur situationen men jag minns inte längre hur. Bara den krypande paniken i början. Var det den som folk luktade sig till eller var det storleken på rutan? När min fru letar parkering i Aten och hittar en ledig ruta är det alltid någon bilist som stannar precis bakom henne i hopp om att sno åt sig platsen om hon skulle misslyckas och åka därifrån. Vad det kan göra med en människa är lätt att förstå.Men varför ska det behöva vara så? Varför kan man inte bara göra parkeringsrutorna större? Lite asfalt mer eller mindre spelar väl ingen roll.För min granne på Samos fick bristen på yta stora konsekvenser. Som den amerikan han var blev han deprimerad och har sedan dess inte satt sin fot på ön. Han flyttade tillbaka till New York, satte på teven och parkerade sig själv i soffan. Därmed hade parkeringslobbyn på Manhattan förlorat en av sina varmaste förespråkare. Den är visserligen inte lika högröstad som på annat håll, närmast beskedlig jämfört med städer som Chicago eller Boston där filosofin varit att det måste finnas lika många parkeringsplatser som det finns människor. Enligt denna kan det finnas väldigt många människor på vissa platser vid vissa tidpunkter och då måste det finnas många parkeringsplatser tillgängliga, på en väldigt liten yta. Smärtgränsen för hur långt amerikaner kan tänkas stå ut med att promenera lär ha bestämts till tvåhundra meter. Det kan ha lett till att väldigt många hus som inte ansetts absolut nödvändiga har rivits här för att ge plats att bygga bilgarage på höjden.Den svenska plan- och bygglagen rymmer ett antal förordningar gällande antalet parkeringsplatser som måste till för att ett bygglov ska beviljas. De verkar förnuftigt formulerade, ingenting att gå i taket över. Samtidigt har jag svårt att hitta uppgifter om vilka konsekvenserna skulle bli om man struntade i dem. Så jag prövar att jämföra lite med USA i stället. I Henry Grabars bok ”Paved Paradise”, (”Det stensatta paradiset”) drivs tesen att det är filosofin om fri parkering åt alla som har kört landet i botten. Lagarna för nybyggnation är i USA precis som i Sverige skrivna så att för varje kvadratmeter boyta krävs en viss parkeringsyta. Vill man då bygga på en tomt som förefaller rimligt stor för ett trevåningshus måste man se till att huset förses med ett visst antal parkeringsplatser på själva tomten för att inte öka risken för att folk parkerar på gatan. Antalet parkeringsplatser riskerar bli så pass stort att byggkostnaderna framstår som orimligt höga och kräver arkitektoniska lösningar helt och hållet anpassade efter antalet inhysta bilar. En entreprenör som vill bygga lägenheter för lågavlönade kan inte kringgå villkoren för bygglov utan måste skapa lika mycket parkeringsyta som för all annan nybyggnation. Parkeringsplatser i två källarplan skulle motsvara kraven men då höjs priserna för bygget så mycket att de tilltänkta familjerna inte längre har råd att flytta in. Ingen av dem har för övrigt någon bil. Minimikraven på parkeringsutrymmen har av amerikanska kommuner helt frankt använts i rasdiskriminerande syfte. Genom att slaviskt följa förordningar som tillkommit för att skapa frihet åt alla amerikanska bilister har man kunnat säkerställa att inga billiga bostäder byggs någonstans i samhället. Med matematisk exakthet krävs en inomhusparkering för varje anställd, en för varje utsatt bord i en simhall, en för var fjärde sittplats i en teater, en för var sjätte sittplats i en religiös byggnad, tre parkeringsplatser för en bokhandel, två parkeringsplatser för tre anställda i en fabrik och så vidare. Är företagen tillräckligt stora blir det stipulerade antalet parkeringsplatser så pass högt att många kommer att ligga mer än de tidigare nämnda tvåhundra metrarna från huvudingången. En anställds befordringsgång kan då enkelt avläsas i avancemanget på parkeringsplatsen.Den som funderar på att bosätta sig i en amerikansk förort bör känna till att garage ingår och har man garage bör man rimligtvis ställa en bil i det. Men att alla amerikaner har bil gäller inte längre. Enligt Grabar har tiotusentals garage illegalt gjorts om till bostäder i USA. Överkomliga hyror överväger behovet av plats för bilar man inte har råd med. Även i Sverige finns förstås problem med höga hyror och även här ser vi en mängd rättsfall rörande folk som utan lov gjort om sina garage till sovrum eller bostäder för uthyrning.Att informera sig om denna värld av expanderande asfalt kan nog försätta läsaren i en lätt dystopisk stämning, men för den panikslagne fickparkeraren i mig väcks ett visst hopp. Grabar spår att självkörande elbilar snart kommer att släppa av oss utanför kontoret eller mataffären varefter de själva letar upp en parkeringsplats, tills det är dags att köra oss tillbaka hem. Det är nästan så att jag ser fram emot att sätta mig bakom ratten igen. En ledig ruta uppenbarar sig, min bil passerar just lagom långt, lägger i backen och sätter på blinkern. Med roat lugn tittar jag snett bakåt – och låter mig fickparkeras.Jan Henrik Swahnöversättare och författareLitteraturHenry Grabar: Paved Paradise – How Parking Explains the World. Penguin books, 2024.

15 Joulu 10min

Hur för man vidare ett arv som består av ruiner? Sanjin Pejkovi tar med sin son till Bosnien, där lager av minnen staplas på varandra. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Jag älskar de bosniska bergen” utbrister han. ”Jag med”, säger jag. Han tar upp sin mobil, börjar filma och kommentera topparna, så höga att man inte ser dem när man åker bil genom ravinerna. Vi är nära. Vi är i hans pappas hemland, på väg till hemstaden Jajce.Jag ljuger inte. De bosniska bergen har jag med tiden lärt mig att älska så innerligt och rent. Gröna, ståtliga. Hotfulla när de spottar ur sig stora stenar som då och då blockar bilvägarna som slingrar sig genom deras inre skugga. Oändliga köer på den virvlande vägen som bor granne med skog, flod, sten. Den porösa vardagen här.Slumprouletten gjorde att pojkens mamma och jag hamnade bredvid varandra på en fest 2500 kilometer från vår födelseort. Uppvuxna som grannar i en sömnig stad hittade vi vårt sammanhang en kväll i Sverige. Blev ihop, fick en son.I Jajce bor pojken och jag i den lägenhet som hans mamma växte upp i. Hon tvingades lämna den i krigets gryning, elva år gammal. Vår avkomma är elva år nu och traskar på samma golvparkett som hon för trettiotre år sedan. Tanken att pojken faktiskt kunde ha fötts och bott i staden vi nu besöker, om inte kriget brutit ut, är svindlande och slår mig med full kraft när jag ber honom posera vid ett björkträd som står vid håligheten som en gång i tiden varit min skola. För trettio år sedan en oskyddad och smal björk som darrade i vinden. Nu en mäktig påminnelse om tidens envetna gång.Som barn brukade vi besöka guden Mithras tempel. Man skulle, på grund av gamla vidskepelser, absolut inte röra statyn som visade Mithras muskulösa kropp brottandes med en tjur och en orm. Vi gjorde det ändå. En flygplansraket jämnade hela gatan med marken 1992. Gatan är återställd, det romerska templet från 300-talet inglasat med våra fingeravtryck kvar på Mithras och tjurens kroppar.Vi är omgivna av ruiner, fysiska och föreställda. I Jajce flyter tid och rum samman.Många har skrivit om de olika roller som ruiner kan spela i vår senkapitalistiska samtid. Medan jag guidar min son mellan olika tidsepoker och känner fantomsmärtor av de små spåren jag lämnat i stadens vrår, tänker jag på litteraturvetaren Andreas Huyssens tankar om nostalgi för ruiner. Huyssen menar att vår tids fascination för ruiner egentligen bär på en stilla längtan efter en dåtid som ännu inte hade förlorat sin förmåga att föreställa sig andra framtider. Att blicka tillbaka mot ruiner kan vara ett sätt att ifrågasätta den linjära idén om ständig utveckling. Berlin är för Huyssen ett slags “urban palimpsest” – en stad där historien ligger lager på lager, aldrig helt utplånade men heller aldrig helt intakta. Jajce är min palimpsest.Till vänster ett nytt tidshopp. En söndersprängd stugruin lutar sig mot ett mycket större nybygge på två våningar som i sin tur ligger ett par meter från den medeltida fästningenNär vi var små brukade vi stå på fästningens murar och kasta ner vattenfyllda ballonger. På bilar, folk. Man försökte jaga bort oss, få ifatt oss men vi var som små apor, just tillräckligt snabba och skickliga för att fly undan. Stadens historia var vår lekplats. Vi lekte jage och kurragömma i medeltida torn som använts ömsom för religion, ömsom för tortyr.På plätten inuti själva fästningen anordnades det fredskonserter före kriget. Vi stod på det eviga gräset, väntandes medan 1990-talets folkmusik ekade och studsade gentemot dess medeltida väggar. Varje armé som hade ockuperat Jajce under dess historia brukade hänga upp sin segerflagga. Även under 1990-talet. Under fästningen bodde vi som smekte dess stenar och klättrade på dess väggar i tron att vår framtid skulle vara annorlunda än den som fanns före oss. Vattenballonger ersattes av granater, vattenpölar på gatan färgades röda.Pojken vill höra allt. Ställer många frågor. Om kriget, om livet, släktingarna. Och jag svarar, förklarar, berättar. Han lyssnar mer koncentrerat än vad jag någonsin hade kunnat vänta mig. Och ett abstrakt provisorium som efter flykten har varit mitt liv får verkliga konturer på ett annat sätt än tidigare. Jag förkroppsligas framför pojkens ögon. Mitt liv är inte muttrande sammanfattningar längre. Berättelserna har fått en fysisk inramning. Där spelade vi basketen, nu dribblar han framför den skeva korgen. Där satt vi på trapporna, rädda för de äldre. Nu sitter han på det översta trappsteget. En liten konung i sin pappas minnesrike. Dåtiden har materialiserats och fått samtida beklädnad.Skisser får liv. Det jag antytt när jag pratat om min barndom för honom i Göteborg får här verkliga konsekvenser. Här är spåren efter granatsplitter, här sköt krypskytten. Där föll de mäktiga raketerna som slog ut alla fönster i hela grannskapet. Här är gatan som såg ut som Hiroshima. Där fastnade jag med mitt stora huvud i balkongräcket. Där, på balkongräcket, klättrade min granne Edhem från balkongen under för att skjuta till mig en choklad eller kexförpackning.Vi hittar ett peacemärke som hans pappa sprayat på en smutsig vägg, precis innan kriget skulle bryta ut. En futtig detalj på en av stadens fula fasader, för mig ett litet vittnesmålsärr om att jag funnits här. Han går på mina gator, gör dem till sina. På bosniska heter det ”srce mi je puno”, mitt hjärta är fullt.Och ja, parallellt som jag berättar för sonen om hur det kom sig att vi sprayade olika symboler, tänker jag på den pojken, något år äldre än vad sonen är idag, som inte ens kunde föreställa sig den framtiden som väntar på honom bakom hörnet. Minnets ruiner reser sig som spökstäder var vi än befinner oss i Jajce.Under vår sista dag i Bosnien besöker vi kyrkogården i staden Banja Luka, där min mormor, hennes syster och deras föräldrar ligger begravda. Min mammas aska är sedan nio år tillbaka omfamnad av Uddevallas blöta jord. Mammas systers aska ligger i Vancouver. En evigt pågående utspriddhet, som fortsätter även i döden.Bodil Malmsten skriver i dikten Sorg: Före - efteråt. Det enda som finns är det obeskrivliga avståndet mellan innan det hände och när det har hänt. Är det någonting jag kan göra? Vi som blev skonade - ska vi känna lättnad? Vi är här.Och vi är här. En son och en pappa, ett arv byggt på ruiner, det enda beständiga i mänsklighetens historia.Sanjin Pejković filmvetareProducent: Karin Arbsjö

11 Joulu 9min

Punkare, beatniks och kristna subkulturer kan ta över världen. Men att den samtida litteraturen tillhör dem är ett missförstånd, menar Torbjörn Elensky. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kultur är ett vanskligt begrepp. Antingen är det för smalt, och omfattar bara det som personer som är ointresserade av sådant kallar finkultur, eller så är det för brett, och inbegriper i stort sett allt mänskligt. För att skapa ordning kan man försöka specificera med olika förled, vilket Horace Engdahl gjorde i det tal han höll 2006, med den insinuanta titeln Högkultur som subkultur?Hade han rätt?Ja, om man får tro flera av vår tids skribenter. För sjutton år efter att det hållits trycktes talet på nytt i tidskriften Essä, med ett flertal tillhörande kommentarer. Även om vissa av författarna tog visst spjärn mot Engdahls tankar så stod den övergripande bilden klar: Högkulturen var marginaliserad till subkultur.Åh, jag kan verkligen önska att det stämde. Men tyvärr tror jag inte det. För även om Horace Engdahl talade om högkultur, så syftade han på något mycket snävare: Den konstnärligt relevanta skönlitteraturen. Det han egentligen ondgjorde sig över var hur den marginaliseras. Och då framstår talet om subkultur som ett försök att göra litteraturen cool, som ett sista räddningsförsök. Ge den förnyad vitalitet.Litteraturen har ju dock fortfarande viss status, som upprätthålls inte minst av Svenska Akademien, vilken omger den med en air av finhet. Vilket kan vara en del av problemet. Subkulturer kan vara elitistiska, men de uppstår aldrig i eliten.När vi pratar om kultur måste vi inse att villkoren för de olika konstarterna är helt olika. Konstmusiken lever nästan helt på offentligt stöd, men den är samtidigt ytterst vital, med verkligt internationell relevans. Dess publik är global och kan därför bli väldigt stor, även för sådant som uppfattas som smalt. Den kan vara exklusiv, men är inte någon subkultur. Konsten - måleri, skulptur, installationer, koncept och så vidare - fungerar på flera olika sätt, det finns så att säga olika nivåer. Men talar vi om den verkligt framgångsrika är det en dynamisk blandning av kritik, privata samlare och offentliga institutioner som lyfter konstnärskap till kändisskap. Konsten har länge präglats av sin unika marknadssituation, men den är verkligen inte på väg att bli någon subkultur. Där finns fortfarande pengar, och inte i gamla stiftelser, utan från nya, superrika elitkonsumenter. Att det på ett par decennier i Stockholm öppnade tre privata konsthallar säger allt. Det är knappast några obskyra rockklubbar.Filmen då? Det finns högkulturell film som visas på festivaler världen runt. En del kan få kommersiellt genomslag. Det är den nyaste av konstformer, och i den samsas en folklig mångmiljardmarknad, nationella prestigeprojekt, geniala auteurer och kommersiell smörja. Det finns filmklubbar med subkulturell prägel, men filmkonsten är inte någon subkultur.Litteraturen är speciell på flera sätt. Under årtusenden är det varit härifrån de andra konstarterna fått sina motiv. Nationella gemenskaper vilar ofta på just litterära verk, Italiens Dante, Englands Shakespeare, Tysklands Goethe. Under ett par hundra år har den skönlitterära prosan utgjort kulturens centrum. Det är den folk först tänker på då de tänker på kanon. En konstart som länge kunde förena exklusivitet och prestige med en stor marknad. Nu har den emellertid på mindre än femtio år, snabbt tappat stora delar av sin publik och sin prestige. Vad blir då kvar? Blir den en subkultur bara för att den blir mindre? Är det inte snarare så att den är på väg att bli irrelevant?För en företeelse blir inte en subkultur bara för att den är smal. Det räcker inte. Subkulturer arbetar med särskilda uttryck både för att skapa gemenskap inom gruppen och avskärma dem som inte hör till: klädsel, musik, uttryck, gester. Visst kan man inkludera historiska rörelser, men de mest typiska och kända subkulturerna är alla delar av den ungdomskultur som började utvecklas efter andra världskriget. Beatniks, hippies, mods, skinheads, punkare, synthare, hiphopare och så vidare. Lätt identifierbara. Ofta bildades de av ungdomar från arbetarklassen, som ett sätt att utveckla självkänsla och gemenskap i opposition mot de vuxna och samhällets auktoriteter. De har dessutom vanligen varit fientliga sinsemellan. I början av 80-talet var det stora slagsmål mellan punkare och kickers, till exempel. Är det detta som väntar litteraturen? Slagsmål kanske vore bättre än ljum samstämmighet åtminstone. Men nej, jag tror inte det.Punken är medelålders, men fortfarande kan man se tonåringar glida över Sergels torg med skinnjacka med nitar och anarkist-A:n. De vågar kanske inte använda riktiga säkerhetsnålar i näsan, eller måla svastikor på ryggen längre, men ändå. Subkulturer har i våg efter våg präglat nya generationer och de har ofta gått från att vara små och utmanande till att påverka hela kulturen i vid mening. Beatniks blev mode på nolltid. Hippies befriade vår sexualitet. Punken gick från att vara ett långfinger mot alla över huvud taget som var äldre än 15 till att på djupet påverka mode, design, konst, musik, inte minst genom idealet att göra det själv, do-it-yourself. Är Horace Engdahl på väg att bli punkare? Drömmen om subkulturen är drömmen om ungdomen. Men det enda säkra är att vi alla bara blir äldre.Nästan all kulturell förnyelse efter världskrigen har bubblat upp från subkulturerna. Och går man längre tillbaka och vidgar begreppet gäller detsamma den heroiska modernismens pionjärer, surrealister, dadaister, futurister och andra som ville omstörta hela det existerande etablissemanget. Även 1800-talets dekadenter och dandyer, romantiker och revolutionärer var på sätt och vis subkulturer, som med tiden tog över. Stravinskys Våroffer buades ut på premiären och impressionisterna, som numera pryder så många affischer, muggar och bordsunderlägg att de blivit uttjatade, refuserades av de högkulturella experterna och öppnade sin egen salong istället, som riktiga punkare. Det går att hitta flera exempel på hur subkulturella strömningar tagit över hela samhällen. Kristendomens framväxt under senantiken är ett paradexempel: från att ha varit slavars, kvinnors och förtrycktas religion svällde den och tog på några hundra år över hela Romarriket.Det skulle kunna komma en litterär subkultur. En ny grupp romantiker, med utmanande kläder och interna tidskrifter. Visst. Men högkulturen, och särskilt litteraturen, håller inte på att bli någon subkultur. Den håller på att bli marginell. Jag hoppas fortfarande på förnyad vitalitet i skönlitteraturen, även om den aldrig igen blir den massmarknadsprodukt den var under halvtannat århundrade. Men den förnyelsen, som kanske redan pågår långt ifrån salongerna, i någon subkultur i en förort till Jakarta, kommer vi inte att känna igen förrän den redan är på väg att bli mainstream. Det enda säkra är att kulturell förnyelse aldrig har presenterat sig redan lagerkrönt.Torbjörn Elenskyförfattare, kritiker och essäistKällorTidskriften essä nr 19-20 2023: Högkultur som subkultur? Red. Emi-Simone Zawall.

10 Joulu 9min

Dykarens grav tillhör den antika konstens juveler. Lars Rydbeck funderar över vilket meddelande om liv och död som försöker nå fram genom årtusendena. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är nog så att den som vigt sitt liv åt att utforska antiken utvecklar en speciell känsla för vår västerländska civilisations bräcklighet.I juni 1992 stod jag för första gången under de tre monumentala doriska templen i Paestum-Poseidonia cirka tio mil söder om Neapelbukten.Grekerna är så närvarande med sin litteratur och kultur att det ibland kan kännas att som att de existerar här bland oss. Men vid åsynen av dessa tempel känner man på djupet hur de endast är skapelser för ett kort ögonblick i tiden.Även Poseidon, havsguden, som dyrkades här nere på havsstranden med blodiga brännoffer, har lämnat sitt heliga tempel.Ändå känner jag mig förbunden med dessa dyrkare av Poseidon som överlämnade sina liv åt havsguden och som trodde på hans hjälp. Jag skyggar för att säga att de blev bländade, förda bakom ljuset. De visste i alla fall inte att gudar dör precis som människor, att de inte är eviga.Före kristendomens inträde på arenan, drömde de gamla grekerna om ungdom och eros, ofta i samband med havet som alltid var närvarande. Deras bosättningar ligger som bekant alltid nära kusten och vattnet.Ett grekiskt ordspråk, som citeras av Platon i hans ålderdomsverk Lagarna lyder:”Han kan varken läsa eller simma”. Båda färdigheterna hörde till de förmågor som unga män, och för övrigt också unga kvinnor, utvecklade.Men nu satt jag alltså där vid en av dessa mäktiga kolonner i Paestum och såg ut mot Medelhavet. Min enkla måltid bestod av bröd, oliver och vin (i en termos).Mina vägledare, två kunniga stockholmsdocenter, sa att nu var det tid att uppsöka det lilla lokala museet. Det låg tio minuters promenad uppåt land.Och där väntade en total överraskning. Mina ciceroner tog mig omedelbart till en väl bevarad grav. Den lådformade interiören i kalksten mäter 1,93 meter gånger 0,96 meter vid basen och 0,79 meter på höjden. Men här är det inte storleken som betyder något.Av den grekiska konstens färgprakt återstår mest marmor, lergods och brons. Det är som i Fellinis film ”Satyricon” där huvudpersonerna stiger ner underjordisk gravkammare där de upptäcker väggmålningar, skulpturer och kroppar — men i samma ögonblick som luft och ljus kommer in i rummet börjar målningarna och färgerna försvinna, som om tiden plötsligt tar ut sin rätt. Luften – syret, livet, nuet – förstör det förgångna.I Fellinis film ”Satyricon” stiger huvudpersonerna ner underjordisk gravkammare där de upptäcker väggmålningar, skulpturer och kroppar — men i samma ögonblick som luft och ljus kommer in i rummet börjar målningarna och färgerna försvinna, som om tiden plötsligt tar ut sin rätt. Luften – syret, livet, nuet – förstör det förgångna i samma ögonblick som det avslöjas.Så inte här. Gravens väggar och tak är dekorerade med unika al fresco-målningar. Fresker som lyser klart med en kvalitet jag tidigare inte upplevt. Färgerna är utomordentligt väl bevarade.I själva locket ser man en vig ung man, med tydligt markerat kön, dyka ner mot böljorna. Han dyker från något som ser ut som våra moderna hopptorn. På de andra tre sidorna av gravens insida pågår ett symposium. Gamla män och ynglingar dricker och fröjdas. Det sker närmanden mellan de äldre och yngre, i höviska former, såsom seden bjöd. Dryckesfat, instrument och kransar i en erotiskt laddad scen. Glädjen tycks allt annat än gravlik. Det är storartat, men man måste också fråga sig: Vad betyder det? Freskernas placering på insidan av en grav ger dem en särskild laddning. Inför det yttersta var det dessa bilder som en gång skulle framhävas. Vad är det för meddelande om liv och död som försöker nå fram till oss genom årtusendena?Jag gör inte längre långa resor. När jag ser bilder som någon bekant på sociala medier lägger upp från en grekisk kvarlämning jag aldrig besökt så tänker jag: Dit kom jag aldrig.Men lyckligtvis är jag inte för gammal för att resa och till och med dyka ner i böljorna från min fåtölj. Jag återser Paestum och dess mystiske dykare genom Tonio Hölscher, en ansedd tysk professor emeritus i klassisk arkeologi. I boken som på engelska fått titeln ”The Diver of Paestum” gör han upp med standardtolkningen av motivet, en tolkning som i praktiken varit allenarådande sedan graven upptäcktes den 3 juni 1968. Den säger att dykaren dyker från ett liv Här och Nu ner i Dödens Hav. Symposiet blir då närmast ett slags ”gravöl”.Men som Hölscher visar är inte Paestum-dykaren ensam i den antika bildvärlden. Liknande dykscener förekommer på vasmålningar så väl som i steninristningar vid havet, framför allt på ön Thasos. Grekiska pojkar (och även flickor) har tyckt om att dyka. Så manifesterar de sin glädje över att leva och över att kunna behärska sin kropp.Hölscher framför sin tolkning med en sådan glädje i formuleringarna att åtminstone jag blir helt övertygad om att de tidigare forskarna missletts och låtit vår moderna uppfattning om vad för slags bilder som passar en gravplats styra tolkningen.Så skiftar den allvarliga stämningen runt kalkstensplattorna i Paestum. Och när den sorgsna symboliken i dödens närhet skingras, framträder livet självt som prisas i klara färger. Och även symposiescenen blir till vad den först framstått som: En hyllning till livet och en protest mot dödens oundviklighet.Den grekiska litteraturen är full av dystra påstående om den futila existens som tilldelats oss endagsvarelser. Det allra bästa vore att inte bli född; och näst bäst att dö så fort som möjligt efter att man fötts, som den mytiske Silenos ska ha uttryckt saken. Men den grekiska kulturen visar på något annat. Skönhet och omsorg i varje detalj, konst och musik i varje element av tillvaron. I stället för ett hopp i dödens hav: Det perfekta dyket – rakt ner i livet.Lars Rydbeckantikforskare med Nya testamentets grekiska som specialitetLitteraturTonio Hölscher: The diver of Paestum – youth, eros, and the sea in Ancient Greece. Översättning från tyska: Robert Savage. John Wiley and sons ltd, 2025.

9 Joulu 10min

I tider av mätningar och regler missar vi det mest grundläggande konceptet för framgång: tillit. Eva-Lotta Hultén argumenterar för större människokunskap. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Filmen hade redan börjat när jag kom till biografen och mina vänner hade gått in. Kvinnan bakom biljettdisken förklarade att det var strul med kortapparaten och bad om kontanter men min plånbok var tom. Jag tänkte just ge upp och gå hem när killen bakom mig i kön knackade på min axel och erbjöd sig att låna ut biljettpengar: ”Du kan gå och ta ut efter filmen och lämna här i kassan så hämtar jag pengarna när min film är slut.” Vi var fullständiga främlingar för varandra men han stressades av min situation och valde att hjälpa – och lita på – mig.I de nordiska länderna har vi länge haft en internationellt sett mycket hög nivå av tillit. Merparten av oss utgår från att andra människor är välvilliga. Det är också på den premissen vi har byggt vårt samhälle. Och omfattande forskning visar att tillit kan kopplas till motivation, ansvarstagande, kreativitet och effektivitet. Men organisationsforskaren Louise Bringselius varnar för en utveckling bort från tilliten och mot en institutionaliserad misstro. Den yttrar sig i detaljstyrning, formalism, hårda krav och ett starkt fokus på tvång och bestraffning. Vilket i många länder redan lett till en försvagad demokrati, och inom många organisationer till ökad vantrivsel, sämre hälsa och lägre produktivitet. När vi följer regler och hierarkiska ’beslutslinjer’, som ska säkerställa att allt går rätt till hindras vi från att använda vårt omdöme och ta ansvar där vi kan.Bringselius tar i boken ”Tillitsprincipen” trafikkaoset på E22 utanför Kristianstad 2024 som exempel. Runt tusen fordon fastnade i masskrockar på grund av omfattande snöfall. Men allt förvärrades av att ingen med reellt inflytande över situationen vågade eller tilläts ta egna initiativ. En privatperson erbjöd sig till exempel att klippa upp mitträcket men fick aldrig något svar eftersom räddningspersonal på plats inte hade tillåtelse att fatta sådana beslut. En ambulans med en svårt sjuk person blev därför stående i sju timmar på motorvägen.Regler och mätningar får oss att glömma en gammal kunskap: den som litas på gör för det mesta sitt bästa. I skolans värld har jag länge stört mig på att man blandar ihop begreppen krav och förväntningar. Det finns starkt forskningsstöd för att höga förväntningar gör att elever presterar bättre, medan höga krav riskerar att leda till stress, ångest och sämre resultat. Vilket egentligen inte är förvånande eftersom det är två diametralt olika sätt att förhålla sig. Krav kan präntas ner och följas upp. Förväntningar finns i det mellanmänskliga och är betydligt svårare att dokumentera på ett entydigt och till siffror överförbart sätt. Och medan förväntningar handlar om tillit: ”jag tror dig om att klara detta”, handlar krav om makt: ”jag kan belöna eller straffa dig utifrån hur du presterar”. Denna sammanblandning av krav och förväntningar är inte bara ett fenomen i skolan utan i allt högre utsträckning även på jobbet och i samhället. Det riskerar att leda till underkastelse och anpassning i stället för ansvarstagande och jämlikhet, vilket kan vara skadligt på så gott som alla områden.Många av de beslut som minskar tilliten fattas säkert med goda intentioner. Vi vill säkra kvaliteten i verksamheten, förhindra misslyckanden, öka tryggheten för individer eller minska brottsligheten. Men vi tror att vi måste kräva, belöna eller bestraffa för att få människor att göra rätt eller prestera. Den idén bygger på att vi människor skulle drivas bara av att lusten att vinna eller rädslan att förlora något. Och det är ett felaktigt antagande om hur vi fungerar. Vi är inte rationella utan relationella. Vi vill tycka om, bli omtyckta, känna mening och få bekräftelse på att våra åsikter och känslor spelar roll – och vi vill bli litade på. I själva verket är det främst andras erkänsla, egen stolthet och en längtan att vara del av något större som driver oss.Långa sjukskrivningar och förtidspensioner ser ut ha ett starkt samband med brist på inflytande och delaktighet – och att tillitsbrist är skadligt för en relation vet nog de flesta av egna erfarenheter. Att den institutionaliseras och blir opersonlig gör nog inte saken bättre. Företag och skolor som främst fokuserar på resultat får sämre utfall än de som även arbetar med omtanke och trivsel. Tillit och syfte förstärker varandra och skapar förutsättningar för högre nivåer av oxytocin i våra kroppar, vilket i sin tur leder till lycka. Glädje på jobbet kommer från syftesdrivet arbete inom ett team med tillit, menar Louise Bringselius.Statsvetaren och den internationellt renommerade tillitsforskaren Bo Rothstein pekar i boken ”Grundbulten” på att idén om uppifrån kommande incitament för att få personal att prestera dessutom ofta slår fel, eftersom order från cheferna ju bygger på information som medarbetare delgett ledningen. Om de anställda vet att det de berättar kommer att användas för att öka styrningen av dem själva så undviker de att ge alla relevanta upplysningar.På statlig nivå har vi redan vänt en negativ spiral av låg tillit en gång. En fransk ambassadör som besökte Stockholm på 1770-talet beskrev den politiska kulturen i Sverige som präglad av massiv korruption i alla riksdagens ständer och hela samhället. Bo Rothstein beskriver de reformer som gjorde Sverige till ett högtillitsland som språngvisa kvalitativa samhällsförändringar som förändrade den svenska statsförvaltningens legitimitet, från 1840-talet och framåt. Bland annat genomdrevs reformer av skolsystemet, lika arvsrätt för män och kvinnor, religionsfrihet, avskaffande av många adliga privilegier, kommunalt självstyre, omorganisering av centrala ämbetsverk och ett pensionssystem för statstjänstemän.Idag ser Rothstein en växande ekonomisk ojämlikhet som ett hot med tilliten. Hög ojämlikhet i ett samhälle minskar förtroendet inte bara för andra människor utan också för samhällsinstitutionerna. Rothstein argumenterar för att demokratiskt styrda företag, där medarbetare tillsammans äger och styr organisationen, kan vara en väg framåt. Sådana har varit föremål för forskning i decennier och de klarar sig ekonomiskt mycket väl, betalar högre löner och har betydligt högre andel nöjda medarbetare än traditionellt ägda företag.Vi kan ha samma mål, som ett samhälle med tydliga spelregler, men olika vägar dit. Och vägvalen tycks spela stora roll. Vilka effekter har vårt val av styrning utöver de avsedda? Vad väljer den av manualer dirigerade medarbetaren att göra när hen upptäcker att det går att optimera arbetsprocessen men att ingen bryr sig? Och vad gör minskat elevinflytande med ungas syn på demokrati och med den redan höga psykiska ohälsan? Vi vet nog svaret. Lyckliga relationer såväl som lyckliga organisationer och nationer bygger på mod. Man måste kasta sig ut, lägga något av sitt öde i den andres händer. Visa tillit. Eva-Lotta Hulténjournalist och författareLitteraturLouise Bringselius: Tillitsprincipen – 12 vägval för kreativa och modiga organisationer. Natur och Kultur, 2024.Bo Rothstein: Grundbulten – tillit och visionen om en liberal socialism. Fri Tanke, 2023.

8 Joulu 10min

Hannah Arendt menade att en revolutionär måste tro att det är möjligt att kliva ut ur historien. Ulla Gudmundson minns sin tid i den revolutionära vänsterrörelsen och hur den tog slut. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.Många förändringar i mitt liv, kanske de flesta, har skett smygande. Vänskaper som stillsamt vuxit till sig. Vänskaper som ebbat ut. Rottrådar som letat sig ner på en plats till dess jag upptäckt att jag inte vill lämna den. Rötter som vissnat utan att jag märkt det, förrän uppbrottet redan var ett faktum.Men mitt avfall från den revolutionära marxismen, det kan jag faktiskt datera nästan på dagen. Det inträffade mellan Nobelfesten och Lucia år 1974. Någon vecka tidigare hade vänstergruppen som jag sympatiserade med framträtt för första gången som organiserad politisk kraft på Stockholms universitet, vid en studentstrejk. Nu var vi i vår sympatisörsgrupp ivriga att utvärdera denna erfarenhet. Vad hade vi gjort rätt? Vad fel? Vad hade vi uppnått? Hur skulle vi gå vidare?Men det skulle vi inte. Vi skulle läsa och diskutera ett studiehäfte om maj-68 i Frankrike. Jag minns omslaget: rött med svart text. Jag minns också att något i mig sa nej. Det här kändes för teoretiskt, för långt från min verklighet.Ovanpå det förklarades för oss olärda att om sovjetisk trupp invaderade och ockuperade Sverige så måste vi som marxister välkomna det. För även om man kunde ha kritiska synpunkter på Moskvakommunismen – och det var något som just den här vänstergruppen hade i hög grad – så skulle ett sovjetiskt maktövertagande ju innebära att de svenska produktionsmedlen socialiserades. Och objektivt sett var det ett stort framsteg, fick vi höra.Här växte det inre nejet till orkanstyrka. Objektivt eller ej, det här skulle svenska folket aldrig acceptera. Sa jag till mig själv. Och drog.När jag idag, 47 år senare, läser Hannah Arendts bok "Om revolutionen", inser jag hur arendtsk min reaktion var. För en revolution är för existentialisten Arendt en extraordinär händelse, en autentisk erfarenhet. Ordet händelse kommer av handla. Och revolutioner är för Arendt något som görs av levande människor, som handlar i frihet, och de görs för levande människors skull. Revolutioner kan i hennes ögon aldrig motiveras med ett i förväg uppställt, objektivt definierat mål. En revolution är ett språng mot det okända. Historien kan inspirera, men historisk medvetenhet kan också vara farlig, skriver hon provokativt. För en revolutionär måste tro att det är möjligt att kliva ur historien, att börja på nytt. Det är därför som ordet revolution får politisk innebörd först med moderniteten: tidpunkten då människan börjar blicka framåt istället för bakåt. Och det är, menar Arendt, just den förmågan, att lämna något bakom sig och börja om, som är det unika för människan.Arendt fördömer inte Marx. Tvärtom anser hon att han är den största revolutionära tänkaren någonsin. Och hon är ense med honom på en central punkt: uppfattningen att arbetet är det som på det mest grundläggande planet förenar människan med världen. Men medan arbetet för Marx framför allt var en relation mellan människan och den materiella naturen, så är det för Arendt den fysiska grunden till människans gestaltning av världen och till hennes fria handlande i den. Det är ett handlande som alltid inbegriper andra människor, och som därmed är politiskt. Politik är för Arendt en pluralitet av enskilda meningar och enskilda, fria handlingar som bryts mot varandra på den offentliga arenan. Marx fatala misstag var att han på äldre dar i sin teori bytte ut friheten som revolutionens drivkraft mot den historiska nödvändigheten. Det var, anser Arendt, ett förfelat försök att ersätta politik med vetenskap. Det öppnade Pandoras ask: idén om en upplyst elit med mandat att leda den okunniga massan mot ett objektivt mål.Det karakteristiska för Arendts eget politiska tänkande är öppenheten, tvetydigheten, tron på individens förmåga att härda ut och handla i oförutsägbarhetens spänning, och en uppfordran att göra så. Man skulle kunna kalla det demokratins mentala grundtillstånd. Arendt kan uttrycka sig erkännsamt inte bara om Marx utan också om Lenin och Robespierre, men klyftan är djup mellan henne och dem. Däremot finns en djup släktskap finns mellan Arendt och Albert Camus, filosofen vars fokus är den enskilda människan och hennes ångest, hennes vilsenhet och hennes revolt.Men Arendt går som politisk teoretiker ett steg längre än Camus. Hon tar sig an en svår fråga som han lämnar öppen: vad händer efter revolten? Arendts revolutionsbegrepp har två dimensioner: befrielse och frihet. Befrielsen sker när människor reser sig mot makten. Men revolution innefattar också grundläggning, nya ramar och institutioner, med ett vackert uttryck: ”byggande av rum där friheten kan bo”.Arendt förankrar sitt resonemang i två historiska exempel: den amerikanska revolutionen och den franska. Hon beundrar den amerikanska revolutionen framför allt för att den skedde fredligt, med överläggningar och högtidligt avgivna löften, det som för henne är politikens själva kärna, medan den franska blev våldsam och blodig. Medan de amerikanska grundlagsfäderna, inspirerade av Montesquieus maktdelningslära, byggde institutioner som balanserade varandra, så vägleddes, skriver hon, de franska revolutionärerna av Rousseaus idé om en odelbar allmänvilja. Nationen ersatte den enväldige fursten som maktens källa. Och Robespierres slagord ”frihetens despoti” öppnade för att nationens vilja kunde förkroppsligas i en person. Därmed var manegen krattad för en ny absolutism, under Napoleon Bonaparte. Arendt beklagar djupt att det varit det franska exemplet, inte det pluralistiska amerikanska, som inspirerat senare revolutioner – de franska 1830 och 1848, Pariskommunen 1870, ryska revolutionen 1917.Det är svårt att inte se Arendts idylliska bild av den amerikanska revolutionen som förenklad. Att den unga republiken godtog slaveri och att det upphävdes först efter ett blodigt inbördeskrig är något hon förbigår med tystnad. Förmodligen hänger det ihop med hennes egen bakgrund - Arendt kom som flykting undan nazismen till USA 1941 – och med att hennes bok också är ett inlägg i samtidsdebatten under det kalla kriget. Om revolutionen publicerades 1963. Dess främsta inspirationskälla var Ungernrevolten 1956. Att ungrarna inte enbart protesterade mot sovjetmakten utan också spontant började bygga alternativa politiska strukturer gjorde i Arendts ögon resningen till en revolutionär händelse. Hon såg bevarandet av den ”transatlantiska civilisationen”, bandet mellan USA och Europa, som enda möjligheten till för den västerländska frihetsberättelsen att överleva. Och det förutsatte att båda sidor återupptäckte sitt gemensamma revolutionära arv.Arendt avled 1975. Hon upplevde aldrig Berlinmurens fall, sovjetsystemets sammanbrott och den arabiska våren. Inte heller den djupa kris som världens demokratier, inklusive USA, genomgår sedan åtminstone ett decennium, inte klimatförändringarna och pandemierna som idag griper in både i mänskliga samhällen och i människans och andra arters livsvillkor på jorden.Men grundtankarna i "Om revolutionen", om en värld som uppstår och formas genom människors gemensamma, fria handlande och levande ord, de är kanske ännu mer uppfordrande för oss idag än när hon skrev dem.Ulla Gudmundsonskribent och diplomatLitteraturArendt, Hannah. Om revolutionen (1963). Svensk översättning av Henrik Gundenäs. Daidalos, 2021.

4 Joulu 9min