De brittiska antikvurmarnas sista dagar

Innan den viktorianska erans intågande i Storbritannien var det vanligt med privata museer, många i nyklassicismen anda. Gabriella Håkansson har tittat närmare på en av de mer spektakulära samlingarna från den tiden.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i juni 2019.

År 1780 kunde man i engelska guideböcker läsa att världens största samling av antika föremål, utanför Rom, fanns i London. Samlingen var inrättad i ett hus på nummer 7 Park Street, och turisterna vallfärdade för att besöka det spektakulära privatmuseet som, skapats av en mr Charles Townley – och som somliga menade övertrumfade självaste British Museum. Vad museigästerna inte kände till, varken under eller efter besöket, var att de deltog i en hemlig initiationsrit. Jag återkommer till det.

Museets storhetstid varade i knappt tjugofem år. Efter Townleys död skingrades objekten, husets såldes och den berömde samlaren raderades ur historieböckerna. Det skulle dröja tvåhundra år innan man återupptäckte honom – vad var det egentligen som hände?

Charles Townley var kolgruvebaronen som hade vuxit upp i ett katolskt hem i norra England, och blivit mångmiljonär genom arv. Förmögenheten lades på att supa, spela kort och gå på bordell. På Londons klubbscen var han känd som den störste hedonisten och något äktenskap var det inte tal om. Townley fortsatte klubba ända fram till trettio, då han sent omsider begav sig ut på sin Grand Tour. Och i ett slag förändrades allt.

Bildningsresan följde den sedvanliga rutten genom Europa ner till Rom och Neapel, där Townley hamnade i kretsen av intellektuella kring den bourbonske prins Felipe på Palazzo Portici. Här fanns bland andra sir William Hamilton, Johann Winckelmann, Joseph Nollekens, baron d´Hancarville och en rad andra intellektuella som gärna kombinerade frihetlig upplysning med hårt festande, och ett brinnande intresse för Felipes utgrävningar av Pompeiji och Herculaneum. Den bourbonske prinsen hade strukits från tronföljden på grund av en sexuell mani, och i källaren på sitt museumspalats hade han ett hemligt rum, Gabinetto Segreto, där han förvarade alla föremål av erotisk karaktär som hade grävts upp, och som inte var lämpliga att visa för allmänheten. Hit fick bara vissa utvalda tillträde, här försökte man försöka förstå antikens mörkare sidor genom de märkliga erotiska fynden. En av de utvalda var Charles Townley.

Den knappt trettioårige Charles hade aldrig intresserat sig för Rom, Grekland eller Egypten tidigare – nu började han samla frenetiskt. Statyer, vaser, mynt – han rensade marknaden på fynd. Den första Neapelresa resulterade i trettio lårar med historiska objekt som skeppades hem till London – och med dem följde också hans nya vän, författaren och pornografen, baron d´Hancarville.

Townley hade ett tydligt samlarfokus, alla föremål han köpte anknöt till den romerske guden Bacchus. Allt som var esoteriskt och rörde fruktbarhetsriter, falloskult, mysteriespel och backanaler, var av intresse. Det verkar som att d´Hancarville hade övertygat honom om att de grekiska mysteriekulterna hade bevarat spår av mänsklighetens allra tidigaste religiösa ritualer. Och att spåra, tolka och återskapa dessa hedniska riter, verkar också ha varit det hemliga band som knöt männen runt Gabinetto Segreto samman. Ursprungskulten det rörde sig om var dyrkan av en tidig fallosgud, som man menade var alla religioners ursprung – även kristendomens.

Hemma i London satte Townley igång att bygga ett museum för sina obskyra artefakter. Tillsammans med d´Hancarville åkte han runt och studerade alla engelska antiksamlingar i jakt på esoterisk kunskap om ursprungskulten. Det var ett mångårigt arbete som i baronens fall resulterade i ett trebandsverk om utvecklingen av grekisk konst, och i Townleys fall, i en helt unik idé om hur privatmuseet skulle konstrueras. Den berömde arkitekten James Wyatt anlitades och 1780 stod huset klart och dörrarna kunde slås upp för allmänheten. Med all inredning, färgsättning och dekor kopierad från Pompeiji blev det ett nyklassicistisk landmärke. Rumlaren Charles Townley hade blivit en erkänd konnässör.

Men museet bar på en stor hemlighet. För vad besökarna inte visste var att dess inre var konstruerat som en hemlig kod, och att byggnaden i själva verket var ett tempel helgat åt Bacchus. Utställningen var arrangerad så att gästens rundtur efterhärmade initiationsriten till backanalen, där novisen gick från död till uppståndelse i en ockult ceremoni som ledde från underjordens mörker till sanningens ljus. Målet var att påverka gästernas sinne i smyg.

I entrén möttes de av sarkofager och andra föremål förknippade med död, begravning och ceremoniell tvagning. I nästa rum kunde man beskåda fruktbarhetsgudar som Faunus och Priapus, därefter anträdde man husets mittpunkt, biblioteket, där Townleys stora samling av böcker om religion och hedniska praktiker fanns. I takets i alla rum slingrade sig en girlang av murgröna, Bacchus symbolväxt, varvad av de instrument som spelades under Bacchus-orgierna för att åskådarna inte skulle höra skriken från de som initierades.

Inget av detta förstod de intet ont anandes besökarna, som i dagböcker och brev beskrev museet i förtjusta ordalag.

Men succén blev inte långvarig. Efter sekelskiftet 1800 skedde ett drastiskt filosofiskt och klassmässigt paradigmskifte i England, där allt som kunde knytas till den franska revolutionen sågs med ogillande, där ibland nyklassicismen. Stilen hade varit en symbol för upplysningens hedonistiska, frihetliga ideal, och ersattes nu snabbt av den nationella nygotiken – samtidigt som grekofilernas sexfixering hånades offentligt. I den växande, urbana medelklassen var det kristen moral, och inte hedendom, som stod på agendan. Man engagerade sig i djurrätt, antislaveri och regleringar av dryckenskap och barnarbete – bland annat i Townleys kolgruvor – och tog avstånd ifrån privatsamlande, och den ansvarslösa skörlevnad, som man menade att 1700-talets upplysningsmän hade ägnat sig åt. Det nya samhället skulle formas av och för fria människor, i transparenta rum – inte i slutna ordenskammare.

Klenoderna i Townleys samling hade sålts dyrt till British Museum på 80- och 90-talen, men vid hans död 1805 fanns inte längre något intresse. Flera av hans berömda statyer var, som det hette på 1700-talet, renoverade – antikvitetshandlarna hade satt på nya armar och ben på gamla statyfragment så att de blev hela, och sen blekt och slipat dem innan de visades för säljarna. Nya krav på vetenskaplighet gjorde att dessa statyer nu tappade värde. Konnässörerna betraktades som oseriösa förfalskare, och deras privatmuseer revs ett efter ett. När drottning Victoria 1838 besteg tronen var alla jämnade med marken. sir John Soanes hus på Lincoln’s Inn Fields är idag det enda vittnesmålet som finns kvar av Townleys epok, och de upplysta män som byggde sina drömmar på antika ideal.

Men kanske är historiens gränser inte så skarpa ändå. På sätt och vis kan hela den viktorianska perioden liknas vid den excentriske engelsmannens Bacchusbygge. Den djuriska driften var väl dold, men ändå allestädes närvarande, bubblande under de sociala ceremoniernas blanka yta. Den som med full kraft skulle riva fasaden var ingen engelsman, utan en Wienbo vid namn Sigmund Freud. Han kartlade hur bråddjupet inom oss trädde fram i drömmar, konst och vardagliga felsägningar. Och hans stora intresse, vid sidan av psykets och sexualitetens vindlingar, ja, det var att samla på antika statyetter.

Gabriella Håkansson, författare