Jaksokuvaus
När fredsfördraget efter första puniska kriget signerats 241 f.v.t. stod det klart att maktbalansen mellan den Romerska republiken och Karthago i grunden hade förändrats. Rom hade under det nästan 20 år långa kriget om Sicilien under det första puniska kriget utvecklats till en sjömakt i medelhavsområdet, medan Karthago hade förlorat sin flotta, blivit tvungna att betala ett enormt skadestånd, och politiskt och symboliskt förnedrats i grunden. På land hade dock Karthago egentligen inte besegrats av Rom, och snart föddes en idé i Karthago om att via fastlandet istället nå Rom och därigenom ta revansch. Särskilt angelägen var den unge Hannibal som ville hämnas sin fars och Karthagos öde.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt det andra puniska kriget.Mycket talade för att Rom skulle vara känsligt om det anfölls norrifrån. Under perioden mellan det första och andra puniska kriget kämpade den romerska republiken med att freda de med Rom numera allierade stadsstaterna från de keltiska gallerna i de norra delarna av den italienska halvön. Samtidigt hade Karthago allt mer etablerat sig i på den Iberiska halvön och därifrån byggt upp en maktbas med tillgång till både soldater och resurser. Genom att utgå från den spanska östkusten, och på vägen alliera sig med de keltiska gallerna tänkte sig Hannibal således att läget för en marsch genom den norra Medelhavskusten, genom alperna, och ner till Rom var mycket gynnsamt. Med sig hade Hannibal ca 50000 man, varav 40000 var infanterister och 9000 bestod av kavalleri.Hannibals kalkyl skulle visa sig vara helt rätt. Trots att marschen genom alperna blev kostsam för hären lyckades Hannibal överraska och i grunden slå de arméer som den Romerska republiken lyckades uppbåda på sitt eget territorium. Vid tre avgörande slag slog Hannibal de romerska arméerna i grund, varav det mest kända är slaget vid Cannae, år 216 f.v.t. Att vinna slagen är dock inte samma sak som att vinna krigen, och under 20 års tid skulle Hannibal bli sittande i den södra halvan av den italienska halvön i väntan på ett avgörande. Att vinna stöd bland stadsstaterna och därigenom splittra Roms allianser visade sig också vara svårt när de förde keltiska galler med sig i leden. Hatet mot Hannibals allierade och rädslan för Roms repressalier var antagligen större än de fördelar en frigörelse skulle innebära.Rom beslutade sig så småningom att tolerera den Karthagiska härens närvaro och började driva kriget dels med gerillataktiker, och dels mot periferin i stället. Genom att slå mot Hannibals underhållslinjer, och till slut föra kriget till den afrikanska nordkusten istället, blev Hannibal snart isolerad och tvungen att lämna. Avsaknaden av en Karthagisk flotta som kunde understödja Hannibals krigsföretag visade sig till slut vara avgörande, samtidigt som Rom hela tiden förvägrade Hannibal något definitivt avgörande.Bild: Målning av slaget vid Zama av Cornelis Cort, 1567. Wikipedia, Public Domain,Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.