Kartmänniskan: Avbildningen har blivit den nya verkligheten

Med en gps i varje ficka har människan blivit förkartade. Nils Markus Karlsson älskar kartor, men funderar på om de lett oss vilse.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vi tar det från början. För att komma rätt in till ämnet är det nödvändigt att tänka sig en värld utan kartor – men också utan allt annat som gjort världen överskådlig, som tåg, telegrafer, luftballonger, automobiler, asfalt, uppslagsverk, massmedier, flygplan och satelliter. Tänk en värld där alla resor är krångliga och långsamma, och de går från en känd punkt till en annan. Emellan dem finns mycket som är okänt. Sånt som man hört talas om, kanske, men inte mer än så. Så man lever i det lokala och omfattningen av det som finns utanför är oklar. Hur tänker sig en sådan människa världen? Det är inte så lätt att föreställa sig.

En lykta är tänd, i dess upplysta krets rör man sig. Men ljuset blir snabbt skummare då man rör sig bort från centrum.

I kontrast till detta är en kartlagd värld något enastående. Åskådligt. Klart.

Bland de äldsta kända världskartorna finns de som är strikt geometriska och med exempelvis Babylon eller Jerusalem i dess absoluta mitt. På andra syns fantastiska djur och monster, människor med tre ögon – eller Babels torn, den strandade Noaks ark och paradiset. (Paradiset antogs ligga i öster och högt upp.) Det låter kanske löjligt men självklart måste allt som man trodde fanns i världen vara med. Och hur kunde man veta vad en långt ifrån känd värld innehöll? Det kunde man inte.

Staffan Bergwik påpekar i den skönt illustrerade boken ”Terranauterna” att i kartografins barndom fanns två skilda paradigm, två helt olika syften. En del kartor var narrativa – dessa skulle berätta om världen som helhet. Och så fanns kartor som var praktiska, inriktade på navigerande – de skulle hjälpa någon, ett skepp, att nå en viss plats. Då det handlade om att berätta om världen hade europeiska kartritare Gud att förhålla sig till. Men i takt med att kartorna blev bättre och kraftfullare blev konflikten med en omnipotent allvetare skarpa. Frågan var: Har Gud ensamrätt att se och förstå världen – eller är det människan som samlar information och sätter samman den utifrån dessa bitar? Under 1500-talet då långa resor blev fler ökade också kunskaperna om kulturer, växter, djur och landmassor. Sjökaptener och officerare som kom i land i Europas viktigaste hamnstad, Sevilla, fick under ed berätta om vad de sett. 1529 sammanställdes uppgifterna i Padron real, det kungliga kartregistret, i form av en spansk världskarta som visade sjövägar till kolonierna. Under de stora upptäckternas sekler var kartan en realpolitisk resurs, mer värd än guld. Den övertrumfade hundra laddade kanoner, den kunde leda en forskningsresande till världens yttersta gräns, och längre ändå...

Men så fanns också de allomfattande anspråken. På 1500-talet kallades kartritare för ”kosmografer”, ”världsskrivare”, och detta värv var både visionärt och idealistiskt. Flamländarna Gerardus Mercators och Abraham Ortelius kartor gjorde dem till tidens superstjärnor. Mercator var först med en Atlas – han namngav konceptet efter guden som bär världen på sina axlar. Det revolutionerande med hans kartbok var att den gick från det hela till det lokala. Så vändes på all mänsklig erfarenhet – nämligen att börja i det egna. Med fantasin eller föreställningsförmågan gick det att zooma in och ut, och så gå från en bild till en annan. Helheter blev för första gången greppbara.

Vi tar tidens tåg fram till sekelskiftet 1900. Fin-du-siècle känner många till. Men frånvaron av vita fläckar gjorde att man också talade om fin-du-globe. Att ett forskningsfält stängs är inte vanligt men det var så man såg på saken. Pusslet var klart. Jorden gick från att vara utforsknings- och koloniserbar till att beskrivas som ”ett inhägnat schackbräde”.

Sen dess har de geografiska upptäckterna inte varit många men kartans betydelse för människorna har exploderat – från atlaser i varje hem till GPS-tjänster i mobiltelefoner där allt är utmärkt på förhand: smultronställen, betygsatta restauranger och rekommenderad färdväg. Man skulle kunna hävda att vi har slutat vandra i världen och istället förhåller oss till avbildningen. Människorna har blivit ”förkartade”. Jag har otaliga gånger varit med om det i sällskap med en avbildningsfixerad bekant. Vi ska hitta ett ställe och jag ser det först eftersom jag ser mig omkring. Människor ringer till människor som står precis framför dem. Det verkar på något sätt säkrare.

I ”Terranauterna” poängteras kartritandets utopiska sida– idealismen som har återkommit genom historien. Genombrotten i överblick har gått arm i arm med tankar om ett globalt broderskap. Atlaser, luftballongfärder, enorma georamor och sfäriska byggnader – som Great Globe vid världsutställningen i London 1851 – har omvärvts av en retorik som hävdat att med upplysning och överblick kommer inte bara demokratisering utan också fred och en helt ny förståelse av vår värld.

Det är inte svårt att hitta moteld. Kartor har genom historien varit intimt förknippat med staters besittningstagande av land som de egentligen inte har haft rätt till. Kartor är exploateringens bäste vän. Att alla tvådimensionella kartor har skevheter är också uppenbart: Det finns ett godtycke i vad som är centrum och vad som är upp och vad som är ner. Och nej, Grönland är inte jämförbart med Afrika storleksmässigt – även om många kartor påstår det.

På 60-talet var det dags igen. De första bilderna av jorden från rymden väckte enorm entusiasm. Denna utifrån-syn på vår värld skulle förändra oss till det bättre, det var helt säkert! Överblick och sanning hade förenats. Kartritarnas tusenåriga visonära strävan var uppnådd. Den tyske filosofen Martin Heidegger var skeptisk, han menade att det som visades var en abstraktion som gjorde människor främmande för livets grund: att finnas till på en plats, att vara rotad. Feministiskt färgad kritik har också riktats mot överblickstanken – då den har kopplats till kontroll och en manlig blick. ”Gudstricket” kallar Donna Haraway det – anspråket att kunna se allt, bortom enskilda perspektiv. Och ja, här finns en möjlig och djup problematisering som även en kartälskare som undertecknad kan förstå.

Själva ordet ”världen” bytte innebörd under århundraden då kartläggningen av den gick framåt – från att omfatta allt som finns till att användas om det vi kan visa med kartor. Så har människornas värld krympt. Och kartor är onekligen ett torrt sätt att se på världen, och det är att se – inte höra, inte lukta, inte känna. Tiden ryms inte i en karta. Allt är stabilt, statiskt. Kartor säger: Att veta något, det gör man med ett utifrånperspektiv. Men vad får kartor oss att inte se? Och vad får de oss att tro om världen? Har kartografins utveckling sprungit iväg med oss så att vi inte längre vet var vi är? För en människa är inte utifrån.

Kanske skulle man ställa till med ett kartbål. Men ja, till sist skulle ingen hitta dit. Eller jo, man skulle känna röken i näsborrarna, hur den tjocknade då vinden låg på.

Nils Markus Karlsson
kulturarbetare

Litteratur

Staffan Bergwik, Terranauterna, Norstedts, 2024

Bayerische Staatsbibliothek, Die Karte als Kunstwerk, Verlag Dr. Alfons Uhl, Unterschneidheim 1979

Phillip Allen, The Atlas of Atlases, 1988