Krönika om en katt: Sara Heyman, Stockholm

Utrikeskrönikan 16 november 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, torsdag.

Jag har fått en till till damlaget i min familj. Det är en katt, men hon beter sig överraskande likt en människa. Typ en 40+ kvinna med lite ostadigt humör, lättpåverkad av lågt blodsocker och inte sen att fräsa till när tålamodet tar slut. Ja, lite lik mig själv helt enkelt.

Med två söner och en man har jag varit i minoritet länge, och vi är förvisso fortfarande bara två av fem, men ändå – jag känner att laget är starkare. För, även om de är mina favoritpersoner i världen, att leva med tre snubbar i olika åldrar tar på ens tålamod, då och då.

Eventuellt känner jag en extra stor samhörighet med katten då vi har samma namn. För katten Sara kom till oss då hennes tidigare ägare gick bort – och man kan faktiskt inte döpa om en vuxen kattdam hur som helst. Inte bara för att den nya ägaren råkar heta samma sak. Du kan väl byta namn själv då om du är så rädd att någon idiot skulle blanda ihop oss – tänker jag att hon kanske skulle tänka.

För katten Sara är ingen man kör med. Trots att hon är minst i kvarteret har hon satt sig i respekt mot de stora kattherrarna i grannhusen, och de lurviga, lejonlika systrarna några dörrar bort som för sin lite mobbaktiga stil informellt går under namnen Bill och Bull. Nu stryker de alla snabbt förbi vår dörr för att inte få lilla Sara efter sig med burrig svans.

Hon har ett skrik som ett antal gånger fått mig att rusa ut i tron att jag ska hitta något lemlästat, knappt igenkännbart till katt utanför dörren. Men då har hon redan hunnit skrämma bort någon stackare och svassar tillbaka in, oberörd.

Med just det här, vill jag betona, är vi inte så lika. Men med annat – desto mer. Vi har haft katter förut, men ingen med så tydliga preferenser vad gäller mat, och som så tydligt visar vad hon vill ha. När vi häller upp torrfoder vänder hon demonstrativt på klacken och lämnar köket, uppenbart förnärmad.

När vi serverar köttbitar i gelé kommer hon fram som en ivrig gäst på bjudning. Och Saras sätt att anse att människomat och matbord också är för henne, får mig att tro att hon och hennes förra ägare nog faktiskt satt vid samma bord och åt middag ihop. Jag upplever mer och mer att Sara anser det ovärdigt att få sin mat serverad i skålar på golvet. Kan jag förebrå henne?

Jag vet inte riktigt vad det här med att vi nu är två på damsidan i familjen kan innebära för fördelar. Vi har ändå till exempel bara ett badrum. Hade vi haft två skulle en damtoalett vara en given stridsfråga. Men när jag suckar lite över mansvärlden jag lever i, och jag ser Sara som för tillfället tröttnat på oss alla och rullat ihop sig till en boll, känner jag på något vis lite samförstånd, Sarorna emellan.

Sara Heyman, Korrespondent för global hälsa.
sara.heyman@sverigesradio.se