Gränsstrider hemmavid

Släktband 19 november 2007 Att grannar emellanåt har svårt att hålla sams det vet vi. I tingsrätterna idag står tvistemål mellan grannar i vägföreningar och andra samfälligheter för en stor andel av målen. Och förmodligen har det alltid varit likadant. Nu ska det handla om en grannfejd i trakten av Gränna, som tog en ände med förskräckelse 1834, och som fortfarande, snart 200 år senare väcker många frågor.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

På ett av de ställen där branterna runt Vättern är som djupast, ringlar sig en liten smal väg ner till några gamla torp- och fiskarställen nere vid stranden. Här bor Roland och Inga Saarinen, Ingas släkt har ägt de här markerna i många släktled.

Det var här hennes man Roland första gången fick höra talas om Lars Nilsson, en tidig släkting till hans fru.

På ytan ser historien enkel ut: den unge mannen Lars Nilsson från en släkt blir dömd för mord på bonden Anders Larsson från grannfamiljen. Men Rolands forskning i källorna ger en bild med många sidor, och inte minst en lång förhistoria.

Det visade sig att Anders Larsson, mordoffret, var en illa sedd man i trakten. Dels hade han rykte om sig att vara elak mot sin hustru.

-Dessutom ville han ändra på en gräns mellan markerna så att han skulle få mer fiskevatten för notfiske, berättar Roland Saarinen.

-Det fanns nog ett djupt hat mot honom i trakten för vid de senare rättegångarna vittnar den ena efter den andra om hur man sinsemellan sagt att ”Larsson borde ha ett kok stryk” och ”köttet borde ruttna på hans ben”. Det var riktig ilska mellan folket där, säger Saarinen.

Sent på kvällen den 29 oktober 1834 skulle en lindrigt nykter Anders Larsson ta en nyinköpt häst och bege sig hem till sig. Han hade sett till att ha sällskap på vägen. Hans träta med grannfolket gjorde att han inte ville passera deras marker ensam.

Men nu såg hans fiender sin chans. Med en förevändning lyckades de lura bort Anders Larssons resesällskap på andra vägar. Och så säger de till den unge Lars Nilsson att ge Anders ett riktigt kom stryk.

Lars sprang efter Anders, och när han kom ifatt drog han ner honom från hästen, och började misshandla grannen med en käpp han hittade i närheten. Han slutade när han uppfattade att Anders sa någon om 50 kronor. Lars menade senare att han trodde att han skulle bli tvungen att böta den summan för misshandeln, så han slutade slå. Lars påstod att han Anders var vid liv när han hade lämnat honom, illa slagen men vid liv. Och han hävdade också att han hade hört röster som närmat sig platsen.

Vilka de andra rösterna tillhör får vi aldrig veta, men Roland har i alla fall en gissning, mer om det senare.

Nästa dag började Anders Larssons anhöriga oroa sig för vart han hade tagit vägen, och de fann honom till slut död, gömd i en klippskreva.

Man kallade på präst och länsman som gjorde en enkel brottsplatsundersökning.

Snart förstod man att Lars Nilsson hade misshandlat Anders Larsson kvällen innan. Lars Nilsson gjorde heller inga försök att dölja det, men hävdade att Anders levt när han lämnade honom. Lars försökte berätta om de röster han hört från människor som närmat sig slagsmålsplatsen, och ett tag verkade det som att han skulle få stöd för den delen av sin berättelse. Stödet kom från oväntat håll, en liten tiggarpojke i 10-årsåldern hade sett hur tre män kommit till platsen när Lars gått därifrån.

-Den lille tiggarpojken kom från Växjö och hade tiggt sig fram mellan gårdarna ända hit upp, berättar Roland Saarinen. Pojken påstod att han varit vittne till hur först Lars hade misshandlat Anders, men också till hur Lars lämnat platsen och tre nyanlända personer hade fullbordat misshandeln och slagit ihjäl Anders.

-Men den lille pojken dribblades bort från rättegången, säger Roland Saarinen. Han lockades ut från rättegången med mat och socker och han försvann tillbaka till Växjö igen, så hans vittnesmål fick ingen betydelse för utgången.

Den rättsliga processen blev lång och utdragen, sammanlagt tog den nästan två år. Och flera domar levererades under den tiden. Först blev Lars dömd av häradsrätten till hel mansbot, ett bötesstraff. Men hovrätten tycker att den rättegången är för dåligt hanterad och kräver att allt ska göras om. Så sker och denna gång lyder domen ”halshuggning”.

Till slut blir Lars Nilsson benådad av kungen till ett livstidsstraff. Han ska sitta av sitt straff i Malmö slottsfängelse.

I sju år sitter han fängslad, därefter släpps han ut. Och ganska snart gifter han sig med en flicka från en granngård.

Tillsammans lämnar de trakten för en period. De köper en gård i Västergötland på andra sidan Vättern där de bor några år, men till slut kommer de tillbaka till Grännatrakten och köper sig en ganska stor gård.

Roland Saarinen tror inte att det var Lars Nilsson som slog ihjäl grannen, Anders Larsson. Lars var bara lejd av sina grannar för att börja misshandeln, som de senare själva avslutade så grymt. Flera saker talar för det. Inte minst lär Lars själv ha sagt senare i sitt liv att ”det var Far som slog ihjäl Anders”. En av de tre borde alltså i så fall varit Lars egen far.

Som så många andra släktforskare konstaterar Roland Saarinen att man på sätt och vis har tur när man stöter på personer med ett brottsregister i sin forskning.

-I kyrkböckerna får man ju väldigt summariska uppgifter om historiska personer, men i domböckerna får man veta mycket mer - hur se ser ut, hårfärg, uppsynen, allt beskrivs och man får en mycket bättre bild av personen, slutar Roland Saarinen.

Rättshistoria

Barbro Nordlöf har författat en skrift som underlättar för släktforskare att förstå gammal lagstiftning. Den heter rätt och slätt ”Rättshistoria” och är mycket användbar.

Barbro berättar att hon släktforskat sedan 70- talet och funnit mycket information om släkten i de gamla domböckerna.

-Eftersom de vanliga kyrkböckerna från 1600- talet ofta har knapphändig information kan det vara på sin plats att söka vidare i domböckerna som har mer utförlig information. Till exempel kan det stå Per och hans hustru i de äldsta husförhörslängderna. Men har man då tur och finner att de t ex bråkat om gården kan man i domböckerna få fram deras fullständiga namn. Per blir då Per Anderson och hustrun ex Lisa Persdotter, berättar Barbro Nordlöf.

Vilka var då de vanligaste brotten förr?

- Det är vanligt att folk tror att det är mord, berättar Barbro. Men i själva verket rör det sig mycket om faderskapsmål, arvstvister och ekar.

Ekar fick inte fällas utan tillstånd och ibland kan man läsa sida upp och sida ner i domböcker om huruvida eken var rutten, stod på fel plats eller blev avsiktligt uppeldad.

En annan sak är att folk beskyller varandra för småsaker. De drog varandra inför tinget för saker man idag inte skulle drömma om, berättar Barbro. Det som för oss verkar som små mål idag kunde vara mycket stora då.

-Det gick helt enkelt deras ära förnär när de blev beskyllda för något eller slagna, berättar Barbro Nodlöf.

När det gäller kvinnor handlar det ofta om att beskylldningar som rörde deras uppträde, de kunde vara opassande eller icke hedersamma.

Männen däremot beskyllde ofta varandra för praktiska saker som till exempel stöld eller flyttning av gränsmärken.

Förlupet tjänstefolk, dvs anställda som rymde eller slutade sin tjänst innan tjänsteåret gått till ända, var också en anledning till att dras inför ting. Enligt lösdriverilagen kunde straffen bli krigstjänst, fängelse och straffarbete.

Alla brott straffades tidigare. Villkorlig dom fanns inte, det infördes först 1906. Och vad vi idag kallar förmildrande omständigheter togs förr ingen hänsyn till. Stöld var stöld även om man stal av hunger.

Fängelsestraff infördes på 1600- talet. Och de stora fängelsesalarna där alla slags brottslingar blandades ersattes på 1800- talet med cellfängelse.

Skriften som Barbro Nordlöf skrivit finns att beställa genom Släktforskarförbundet.

Lyssna på tidigare program via poddradio

Genom att klicka på den här länken: får du information om hur du går tillväga för att hämta tidigare sända Släktband.