Du ska hedra din fader och din moder

De gamla förr var en grupp som länge var hänvisad till andras välvilja. När ålderdomen nalkades innebar det stor oro och ängslan för många. Skulle de ha någon som tog hand om dem, någon som såg till att de fick tak över huvudet och mat på bordet? Men villkoren för den som var gammal såg helt olika ut beroende på var i samhället de hade haft sin plats. Det avgörande var länge om man hade ägt och brukat jord eller inte.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Undtantags boende

Jorden var länge nyckeln till en bra ålderdom. Den som hade ägt en gård kunde leva till slutet i skydd av ett så kallat undantagskontrakt.

Anna Götlind är professor i historia vid Stockholms universitet och har forskat i de äldres situation.

-Fram till mitten av 1700-talet var det lagstadgat att det var de anhöriga som skulle ta hand om de äldre. Det försvann ur lagstiftningen, men det var ändå underförstått att det också fortsatt var de anhörigas ansvar att ta hand om de äldre, säger Anna Götlind.

När lagen försvann började man istället upprätta privaträttsliga kontrakt, det vi brukar kalla undantagskontrakt mellan de gamla och nya ägarna på gården.

-De upprättades vid generationsskiftena på gården. Man skrev in att den yngre generationen skulle stå för omsorg och underhåll av de äldre. Det gällde bostad , mat, kläder, skor, kyrkskjuts, ved och så vidare, berättar hon.

Anna Götlind har undersökt hur det var att åldras på en speciell bondgård i Dalarna, Backåkers i Garpenberg.

På den här gården har man skrivit dagböcker där man kan se vad varje person i hushållet utfört för arbete, så gott som varje dag. Anna Götlind har också studerat de undantagskontrakt som skrivits och bevarats på gården, eller ”födomålskontrakt” som man ibland kallade det på den här gården.

Det äldsta kontraktet från Backåkers, är från den 27 juni 1826, och det är skrivet mellan änkan Anna Jansdotter och hennes son Erik. Där finns noga angivet hur mycket råg, korn, potatis, torrfisk, salt, humle, torkat kött osv som Anna ska ha, liksom hur ofta hon ska få nya kläder och skor. Men i kontraktet lovar också att Anna att bidra till hushållet med det arbete som hon kan utföra.

”Och för detta all, undandrager jag mig icke, så länge krafterna medgifva, att vara huset efter omständigheterna till återtjenst behjelplig.”

-På den här gården levde man väldigt tätt ihop, generationerna bodde och arbetade sida vid sida och delade vardagen fullt ut, berättar Anna Götlind.

-De äldre deltog i arbetet långt upp i åren efter att de satt sig på undantag. Det fanns alltid sysslor för de äldre, hur svaga och skröpliga de än var.

I gårdens dagböcker som jag studerat ser man att de alltid får sysslor att utföra, det kan handla om att binda nät, laga en galosch eller en så enkel sak som att döda flugor.

-De har en meningsfull tillvaro in i det sista.

Och när slutet väl kommer är det väl reglerat hur döden ska hanteras. En anständig begravning är det sista kravet i undantagskontraktet.

”Förbehålles den anständiga sköttsel och omvårdnad på min aftagande ålderdom som föräldrar av sina barn ägnar, samt då jag lämnar denna jordiska hydda, med anständighet och till mitt sista vilorum, grafven blifva befordrad. ”

-Det som var svårt för de äldre som satte sig på undtantag, det var att de inte hade samma makt över gården längre. Det var inte alltid lätt att bo i flergenerationsboende på det här sättet, det var slitningar mellan de äldre och yngre, helt klart, säger Anna Götlind.

Trots att det funnits motsättningar mellan generationerna så var det ändå banden till jorden och gården som höll folket samman på Backåkersgården, säger hon. Samma familj har bott på gården i hundratals år, gården har varit både hem och arbetsplats.

-Det har varit otänkbart för de äldre att lämna gården, ens när samhället med tiden kunde erbjuda alternativ.

På den här gården och på tusentals andra bondgårdar i landet, var det självklart att man tog hand om sina gamla. Anständigheten krävde att man gjorde det och framför allt så innebar själva jorden att man kunde göra det. På så sätt kan man säga att jorden var garanten för en hygglig ålderdom.

-Ja, så var det nog, instämmer Anna Götlind. Om man inte hade tillgång till gård eller annat kapital så var det nog väldigt, väldigt svårt att bli äldre – då var man utlämnad till socknens välvilja.

Någon egentlig äldreomsorg kan man inte prata om i Sverige förrän långt in på 1900-talet, menar hon. Det var inte förrän efter andra världskriget som man började skilja ut de äldres speciella behov.

-Innan dess var det fattigvården som fick ta hand om de äldre som inte hade anhöriga som kunde ta hand om dem.

Det fanns pinnsteg mellan fattigvården och undantagskontrakten. Dels fanns den så kallade rotegången, då människor flyttade runt på gårdarna i en socken, så att ansvaret för omsorgen skulle fördelas jämnt över innevånarna.
-Det fanns ju också en möjlighet att utauktionera äldre, precis som man gjorde med små barn, så att det hamnade i den gård som var villiga att ta hand om dem för minsta möjliga summa. Men både rotegång och auktionerna förbjöds 1918.

I städerna såg det ofta annorlunda ut. Där kunde man finna hem för gamla ur de mer välbärgade samhällslagren. I Stockholm fanns det till exempel speciella änkehem, något som det inte fanns några motsvarigheter till på landet.

-Där gällde det fjärde budordet, säger Götlind. ”Du skall hedra din fader och din moder.”

När man forskar i kyrkböckerna för att försöka förstå när en person blir satt, eller väljer att sätta sig på undantag, så kan det vara svårt att veta vad man ska leta efter. Ofta står det en rubrik ”undantag” i husförhörslängderna, men så är det inte alltid:

-I Garpenberg, som jag studerat, står de äldre inte alls som ”undantagshjon” eller liknande, utan de brukar tituleras ”före detta hemmansägare” eller ”enka”, titlar som inte alls talar om hur de lever, säger Anna Götlind, som menar att man kan behöva andra källor att gå till. På Backåkersgården fanns det bondedagböcker skrivna i två omgångar 1861-1914 och 1958 till 1978.

-En fantastisk källa, summerar Anna Götlind.

Människors egna berättelser i arkiven

På Dialekt-ortnamns och folkminnesrkivet i Umeå kan man hitta brev, nedskrivna berättelser och ljudinspelningar som berättar om livet förr.

Framförallt finns mycket material om 1800- talet och många av nedteckningarna handlar just om de äldres villkor.

Staffan Lundmark är forskningsarkivarie och har valt ut några berättelser om gamla och fattiga människor som hanterades riktigt riktigt illa.

- Jag har tagit fram lite handlingar om en dyster epok i vårt samhälle, nämligen fattigauktionerna som pågick ungefär till 1918. Det var människor som hänvisade till andras nåd.

Staffan Lundmark tar fram två inspelningar som vittnar om dessa människor som auktionerades ut för lägstbjudande.

- Att höra människorna själva berätta är något alldeles speciellt.

Lyssna här på:

- De här berättelserna är unika eftersom vi hör människor berätta själva. I arkivvärlden är de flesta handlingar statens och samhällsorganisationens handlignar över sina förehavanden, berättar Staffan Lundmark.

- Men då när människor själva beskriver sin levnadssituation är av en helt annan karaktär och berättelserna rör sig mycket i 1800- talet.

Det finns mågna öden som gripit Staffan Lundmark. Men de som berört mest är den misshandel och dåliga hantering som gamla människor råkade ut för, om gamla som fick bo i ladugårdar och nästan svälta ihjäl.

- Ett exempel är från Lisa Johansson i Vilhelminas nedteckningar. Hon skrev ned tusentals "blad". Hon var född 1894 och dog 1982. Hon beskriver ofta fattigdomen och samhällets försök att ta hand om situationen.

- Hon skonar ingen och det finns handlingar hon lämnat in som hon säkert tänkt att de ska ligga länge innan någon skulle titta i dem, berättar Staffan Lundmark.

Lyssna till:

- Det finns fler likanande berättelser och säkert har de etsats fast i människors minnen. Det hör man också när man hör människor berätta om detta.

Att hitta en anfader är roligt, men man behöver lite tur. Det är lite slumpans skördar som finns här. Kanske har någon hembygdsforskare lämnat in en påse band för att de råkat veta att vi finns, så materialet är spretigt, berättar Staffan Lundmark.

- Men har man tur kan man hitta förfäder nämnas och en del har till exempel hittat farmor på band. Men det är intressant för man kan få intressanta beskrivningar av plaster och sammanhang som berör ens förfäder.

En stor del av materialet är de frågeslistor som skickade ut till folk, eller sagesmän som de kallades, människor som hemma satt och skrev ner svar på givna frågor. Och där fanns också de äldres situation med.

Läs mer om:

Fattigvårdsarkiven

De gamla socken- och kommunstämmeprotokoll som berättar om hur man tog hand om dem som inte kunde klara sig själva finns oftast på Kommun- och stadsarkiven. I Västerås kommunhus på femte våningen har arkivarie Ina Maria Jansson tagit fram några gamla fattigvårdsstyrelseprotokoll.

-Ofta handlar det om barn som utackorderas, men det händer ju då och då att man utackorderar äldre människor också, säger hon, och tar fram ett protokoll från Sätrabrunns socken. Det handlar om en trädgårdsmästare Almqvist som har haft hand om två gamla personer, ett gift par, men som inte längre tycker att han kan göra det, i alla fall inte för samma betalning.

Till slut bestämmer fattigvårdsstyrelsen att man ska be trädgårdsmästaren att fortsätta ta hand om dem mot lite högre betalning. Om han inte går med på det så återstår fattigstugan, där man bestämde att en annan av de boende, en fattig änka, skulle få sköta om dem.

Gamla och orkeslösa personer var givetvis svåra att dra försorg om i det gamla samhället. En person som bara kostade utan att kunna bidra till sin försörjning blev helt enkelt svårplacerad, och hamnade ofta på fattighuset. Om man tog hand om ett barn eller en ung människa däremot så kunde man ju räkna med att den personen skulle kunna arbeta och bidra till försörjningen.

Men vad gör man då när en vuxen människa inte arbetar som man hoppats, och till och med har fräckheten att bråka med den hon är beroende av? Ina Marie Jansson har tagit fram protokollen från fattigvårdsstyrelsen i Haraker 1895.

-Vi har ett fall med ett tredskande fattighjon här, berättar hon, och läser:

”Herr Axel Karlsson i Bengtsbo företrädde och begärde, att i Bengtsbo inhysta fattighjonet Josefina Karlsson måtte därifrån flyttas enär hon emot Karlsson varit ohöflig och tredskande samt nekat därstädes förrätta arbete och Karlsson behöver det rum hon nu bebor för annan arbetare.”

Fattigvårdsstyrelsen i Haraker kallar in det bråkiga fattighjonet Josefina Karlsson, som försvarar sig och säger att hennes armar inte längre orkar med att mjölka, vilket är det arbete som hennes husbonde vill att hon ska göra. Hon medger att hon struntat att komma vid något tillfälle då hon var kallad för att mjölka, men säger att hon är villig att göra annat arbete, något som är lättare än mjölkning. Men Fattigvårdsstyrelsen låter sig inte bevekas:

”Då Josefina Karlsson är fullt arbetsför bör hon själv kunna skaffa sig husrum och försörja sig.

Hennes minderåriga barn utackorderas av fattigvården. På därom framställd anhållan medgav herr Karlsson att hon skulle få bo kvar i Bengtsbo tills hon hunnit skaffat sig annat husrum, vilket dock borde ske med det första.”

Socknarna och senare kommunerna fick på 1800-talet ansvaret för att ordna boende och försörjning för sina allra fattigaste. Det skulle inrättas en fattigvårdsstyrelse i varje socken, men det är svårt för oss nutida betraktare att få en riktig överblick eftersom man löste fattigvården på olika sätt i olika delar av landet. På många platser var det till exempel sockennämnden som tog hand om fattigvården.

Och fattigvården samlade ihop alla kategorier som hade det svårt. Man gjorde till exempel ingen skillnad på unga eller gamla, det enda och avgörande var den fattiges arbetsförmåga.

Vi fortsätter bläddra i materialet på Västeråsarkivet. Ina Marie Jansson tar fram en lunta med kontrakt med titeln ”Fattigvårdens entreprenadkontrakt”. Hon hittar ett kontrakt mellan kommunen och en privatperson som för 30 riksdaler om året lovar att ta hand om en liten pojke och ge honom en kristen uppfostran, ända fram tills gossen fyllt 15 år.

Ordet entreprenör som man alltså använde, klingar modernt, men det är faktiskt det ord som används i protokollen på 1800-talet. Man tar in entreprenader om det mesta som rör fattigvården. Det kan handla om vem som ska få lämna råg, sill, ved och andra varor, och vid sidan av det, alltså, vem som ska dra försorg om fattiga människor.

-Det är ju också en tjänst som man erbjöd, så de kallas också för entreprenörer, säger Ina Marie Jansson och tillägger.

-Man kan ju se det som ett väldigt modernt tänkande.